Vinarbetarna märker inte av Systembolagets etiska uppförandekod

Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler.

Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras.

Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt.

Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till.

Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från..

Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong.

Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn.

Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor.

Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag.

Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom.

Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden.

Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat

Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten.

Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar.

För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen.

Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska.

En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon.

Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen.

Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete.

En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han.

Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han.

Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin.

Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering.

Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor: lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt.

En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten.

Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia.

Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de.

En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med.

Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang.

Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör.

Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering.

Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn.

Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago.

Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor.

Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon.

Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen.

Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt.

Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet.

Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon.

Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen.

– Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad.

Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs?

– Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt.

Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet?

– Ja det tycker jag.

Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen.

– Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det.

I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod:

– Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd.

Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske..

– Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget.

Det är väl inte riktigt samma sak?

– Nä kanske. Men du ställde frågan så..

Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra.

Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility.

Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén.

– Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp.

Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till.

– Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13)

Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han.

– Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23)

Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete.

– Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall.

Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler.

Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas.

– Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång.

Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du?

– Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet.

Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen.

– För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka,

Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till.

– Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå.

Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade?

– Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar.

Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det,

– Exakt, och det menar de ju på, att det får dom.

Vem säger det?

– Chilenska producenter.

Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han.

Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg.

– Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll.

Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat

– Absolut, helt klart,

Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt.

– Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det.

Du utesluter inte att det skulle kunna ske?

– Absolut inte.

Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon.

Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet.

Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa.

Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon.

Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon.

Göran Klintberg på Systembolaget ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten.

– Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid.

Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg.

– Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på.

Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på.

Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna.

Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon.

Reporter: Malin Sandberg
Producent: Eskil Larsson