Nationens avskum - Sveriges värvade soldater

Värvade soldater har spelat en viktig roll inom den svenska krigsmakten, ända sedan Gustav Vasa började rekrytera tyska legoknektar på 1500-talet. Det fanns ett behov av snabbt gripbara värvade soldater på fästningar och i städer både för den yttre och inre säkerheten.

De värvade soldaterna tvingades leva under svåra förhållanden i undermåliga förläggningar, med låg lön och drakonisk disciplin. Och det omgivande samhället föraktade de värvade soldaterna som rekryterades från den lägsta skikten i samhället. De värvade regementena hade stora problem att rekrytera soldater, medan livet som indelt soldat med eget torp länge var eftertraktade tjänster.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Nationens avskum, militärens elit – Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige.

Det har funnits värvade yrkessoldater i den svenska armén sedan medeltiden vid sidan om de indelta och senare värnpliktiga soldater. Många värvade soldater var tvångsrekryterade, deras lön var usel, disciplinen hård och de inhystes i dåliga inkvarteringar. Att de sedan kunde beskrivas som ”nationens avskum” gjorde knappast deras situation bättre. Men bilden var inte entydig - elitförband som Svea och Göta livgarde utgjordes av värvade soldater.

Under medeltiden var det vanligt med inhyrda knektar i hela Europa, men det var först under 1500-talet som de erfarna och välutbildade landsknektarna blev en viktig del av Sveriges krigsmakt. På 1700-talet kom värvade soldater att utgöra runt en tredjedel av krigsmaktens personal. De placerades som garnisoner i de viktigaste fästningarna i Sverige, såsom Sveaborg och Helsingborg, Lovisa (Degerby), Hangö och Svartholm. Det är först år 1952 som de värvade soldaterna avskaffas.

Lokalsamhället såg de värvade soldaterna på fästningar och i städer som oönskade främlingar. Och tvånget att inhysa värvade soldater hos borgare ansågs mycket betungande.

Men krigsmakten hade ett behov av snabbt gripbara soldater både för den yttre och inre säkerheten. Och under perioder av krig kunde hälften av soldaterna vara värvade.

Dessutom krävde både armén och marinen krävde välutbildade i specialtruppslag som artilleriet och ingenjörerna. Dessa krav kunde inte de indelta soldaterna eller senare de värnpliktiga matcha.

Efter införandet av värnplikten efter år 1901 var rekryteringen av stamanställda volontärer nödvändig för att förse armén med en tillräcklig mängd underbefäl och även underofficerare. Det stamanställda manskapet var under 1900-talets första hälft, en viktig förutsättning för utbyggnaden av ett värnpliktsförsvar.

Bild: Värvare av Gustaf Cederström (1879), Nationalmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA), Digitaltmuseum.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.