De svenska barnhemsbarnen - det dubbla sveket del 1

De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse.

– Jag har fortfarande ett märke i höger öga.

Kan man se det?

– Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där.

Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem.

– Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig.

Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.

– Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst.

Dina syskon hade du någon kontakt med dem?

– Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt.

"Nej, jag har aldrig känt kärlek"

Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna.

– Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.

Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten.

– Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar.

Förklarade hon någonsin varför?

– Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.

Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta.

Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång?

– Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.

Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt.

Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman:

”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.”

Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten.

”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.”

Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats.

Tragiskt med så många avslag

Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick.

Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag.

– De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig.

Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären:

“De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.”

Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås.

”Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.”

Johnny Lindén tar fram lunta med papper.

– Här är hela arkivhandlingen från Göteborg.

Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad.

– Det är inte mycket som står.

Hjärnskadad pojke.

– Ja.

Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad?

– Det vet inte jag vad det kommer från.

Men har du någon hjärnskada?

– Nej. Det tycker jag inte själv. Haha.

Kletar i barnbespisningen i skolan.

– Ja, ja.

Att du hade dåligt bordsskick?

– Det kan det ha varit.

När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.

– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism.

På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.

– Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft.

Vad fick ni göra då?

– Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft.

En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.

– Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för.

När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny.

– Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet.

Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande.

– Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.

I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.

– Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun.

Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt.

Men vad gjorde ni då?

– Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta.

Men hur var det för dig att sitta inlåst?

– Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt.

Fostermamman dömdes

I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga.

– Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll.

Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.

– Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det.

Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex.

– Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat. Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.

Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar.

Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg.

– Och hon slog och hon slog och hon slog.

Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen.

– Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker.

Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.

– Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.

Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen.

– Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i.

Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister:

”Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.”

Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada.

Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt.

– Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar.

Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med

Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan.

– Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden.

Väckte nytt hopp

Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan.

Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav.

Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011:

”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.”

– Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen.

– Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet.

Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor.

– Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.

– Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell.

I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:

– Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär.

Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.

– Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt.

"Vi litade på vad sökanden sa"

En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser.

– Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor.

– Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén.

Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art.

– Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde.

Pernilla letar i sina papper.

Så vad står det här i beslutet?

– Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen.

Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning.

– Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt.

De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art.

– Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.

Kraven stränga

I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning.

– Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat.

Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker.

– Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande.

Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev.

– Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas.

Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?

– Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev.

Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.

Rättsfall drivs i tingsrätten

Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen.

Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med.

– Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades.

Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.

– Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut.

– Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell.

– Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.

Reporter: Mikael Funke

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se