De svenska barnhemsbarnen - det dubbla sveket del 1
Kaliber31 Okt 2016

De svenska barnhemsbarnen - det dubbla sveket del 1

De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse.

– Jag har fortfarande ett märke i höger öga.

Kan man se det?

– Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där.

Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem.

– Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig.

Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.

– Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst.

Dina syskon hade du någon kontakt med dem?

– Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt.

"Nej, jag har aldrig känt kärlek"

Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna.

– Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.

Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten.

– Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar.

Förklarade hon någonsin varför?

– Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.

Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta.

Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång?

– Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.

Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt.

Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman:

”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.”

Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten.

Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.”

Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats.

Tragiskt med så många avslag

Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick.

Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag.

– De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig.

Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären:

“De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.”

Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås.

Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.”

Johnny Lindén tar fram lunta med papper.

– Här är hela arkivhandlingen från Göteborg.

Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad.

– Det är inte mycket som står.

Hjärnskadad pojke.

– Ja.

Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad?

– Det vet inte jag vad det kommer från.

Men har du någon hjärnskada?

– Nej. Det tycker jag inte själv. Haha.

Kletar i barnbespisningen i skolan.

– Ja, ja.

Att du hade dåligt bordsskick?

– Det kan det ha varit.

När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.

– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism.

På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.

– Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft.

Vad fick ni göra då?

– Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft.

En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.

– Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för.

När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny.

– Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet.

Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande.

– Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.

I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.

– Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun.

Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt.

Men vad gjorde ni då?

– Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta.

Men hur var det för dig att sitta inlåst?

– Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt.

Fostermamman dömdes

I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga.

– Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll.

Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.

– Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det.

Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex.

– Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat. Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.

Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar.

Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg.

– Och hon slog och hon slog och hon slog.

Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen.

– Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker.

Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.

– Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.

Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen.

– Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i.

Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister:

Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.”

Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada.

Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt.

– Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar.

Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med

Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan.

– Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden.

Väckte nytt hopp

Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan.

Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav.

Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011:

”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.”

– Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen.

– Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet.

Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor.

– Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.

– Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell.

I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:

– Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär.

Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.

– Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt.

"Vi litade på vad sökanden sa"

En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser.

– Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor.

– Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén.

Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art.

– Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde.

Pernilla letar i sina papper.

Så vad står det här i beslutet?

– Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen.

Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning.

– Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt.

De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art.

– Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.

Kraven stränga

I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning.

– Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat.

Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker.

– Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande.

Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev.

– Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas.

Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?

– Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev.

Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.

Rättsfall drivs i tingsrätten

Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen.

Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med.

– Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades.

Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.

– Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut.

– Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell.

– Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.

Reporter: Mikael Funke

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Kaliber faktagranskar påståenden från olika FN-organ om klimatförändringar och deras påverkan. Dör verkligen 1,7 miljoner barn varje år p g a klimatförändringar och dör 14 gånger så många kvinnor som män i väderkatastrofer? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Dec 202429min

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Gillette sätter sig i tandläkarstolen. Allt ska bort, får hon veta. Tandläkaren drar ut 20 tänder på en och samma gång. I bilen på vägen hem blöder det kraftigt ur käkarna. Och fler patienter drabbas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En tandläkare i Göteborg drog ut 20 av Gillette Orahams tänder – på en och samma gång.– Ta bort allt och göra fint, bättre. Jag sa okej. Han är läkare, han måste veta. Jag är inte läkare, säger Gillette.Kliniken i Göteborg har riktat in sig på personer med utländsk bakgrund, anställt arabisktalande personal för att kommunicera med patientgruppen och genomfört en anmärkningsvärt stor mängd tandextraktioner och implantat.Behandlingarna som tandläkaren har utfört är omfattande. Och har kostar mycket pengar. Men över en viss summa går Försäkringskassan in och täcker större delen av kostnaden.Både Försäkringskassan och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har reagerat på klinikens behandlingar.– Ja det vi ser det är ju att man har genomfört onödiga ingrepp och det är ju en patientsäkerhetsrisk. Där man har...inte haft grund till olika behandlingar, säger Marie Åberg, avdelningschef på Ivo.Tog över tio år för myndigheter att ageraTrots att tandläkaren varit känd av myndigheterna under mycket lång tid, har de inte agerat. Redan 2013 blev tandläkaren sparkad från Folktandvården. Sedan dess har Ivo kritiserat tandläkaren vid flera tillfällen, bland annat för att han dragit ut tänder och ersatt dem med implantat utan att det varit motiverat.För Gillette Oraham innebar behandlingen att hon blödde kraftigt i munnen efter ingreppet.– Blod, blod, blod, blod. Min man han gav till mig bara handduk att...blod, säger hon.Klinikens behandlingar har till stod del finansierats av tandvårdsstödet, som Försäkringskassan står för. Det extremt avvikande behandlingsmönstret var något som man reagerade på redan 2018. Men trots det var det först i början på förra året som de stoppade tandläkarens möjlighet att använda statligt tandvårdsstöd.– Med facit i hand så önskar vi ju att vi hade kommit till skott tidigare och att vi hade agerat tidigare, säger Line Skjervik, enhetschef på Försäkringskassan.I slutet av oktober 2024 beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, att dra tillbaka tandläkarens legitimation.– Du kan ha världens bästa hotell. Och du har några klagomål. Det betyder inte att hotellet är dåligt. Jag har ett extremt vårdpanorama, det skriver de själva. Vilket betyder att jag har behandlat extremt många patienter. Så om några patienter är missnöjda...det är ju tråkigt. Men det betyder ju inte att jag är en kass tandläkare för det, säger tandläkaren.

11 Nov 202429min

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Adam och Linda köper hundar av Igor. Men de visar sig vara smuggelhundar och saknar rabiesvaccin. Ingen vet hur många hundar i Sverige som smugglats hit, men veterinärer och tullare ser ett ökat hot om rabies med varje insmugglad hund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Två söta valpar letar efter nytt hem” står det i annonsen. På bilden syns två vaniljfärgade valpar. ”Linda” hoppas att en av de två valparna kan bli deras. Hon åker till en förort i Stockholm för att möta upp säljaren.Hunden är enligt säljaren ”Igor” fyra månader gammal och kommer från Bulgarien, och den är chippad och vaccinerad mot rabies.När Linda kommit hem med valpen vill hon besiktiga den. Veterinären reagerar på hundens papper – det saknas en giltig signatur och hon blir tillsagd att vara uppmärksam så att hunden inte biter någon. Och att vaccinera sig mot rabies.Även ”Adam” köper en hund från säljaren Igor.– Den skulle vara fyra månader. Den skulle vara rumsren, det skulle vara en helt laglig och helt bra hund liksom. Passet och allt såg riktigt ut. Men det var ju uppenbarligen bara fejk alltihop fick vi reda på sen, säger Adam.Han tar med sig valpen till distriktsveterinären Hanna. Men allt verkar inte stå rätt till.– Jag har ju en stark misstanke om att det här är en illegalt införd hund, en smuggelvalp, säger hon.Smuggelhundar ökar risk för rabies i SverigeVeterinärer ska anmäla när de stöter på en misstanke om rabies. Men det räcker inte med att de ser att det är en smuggelhund och att hundens papper är falska. Hunden behöver visa symtom på rabies eller komma ovaccinerad direkt från ett område med mycket rabies – något som en veterinär inte kan veta om smuggelhunden, då papperen är falska.– Jag blir ju oerhört frustrerad. Jag vet ju att folk tjänar stora pengar på de här valparna. Det här är inte något som görs i god tro av säljarna utan det här är ju organiserat. Så jag blir frustrerad. Jag blir arg och jag blir orolig, säger Hanna.Rabies – en dödlig virussjukdom som kan drabba alla djur, inklusive oss människor. Det finns inget bot när symptomen väl börjar visa sig. Viruset har funnits i Sverige, men utrotades på 1800-talet.– Det sägs att det här är fruktansvärt otäck sjukdom för människor. Det kan man föreställa sig också. Man blir förändrad i psyket och man får kramper, smärtsamma kramper, säger Susanna Sternberg Lewerin, veterinär och professor i epizootologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.Det har inte hänt ännu, vad man känner till, att det kommit in en rabiessmittad hund i Sverige. Men det har nyligen hänt i länder nära oss i Europa.– Den enda sätt som det skulle komma till myndigheternas kännedom, det är ju om man går till en veterinär och en veterinär plockar upp att dokumentationen är fel. Och där har också veterinärer tystnadsplikt, så att om det inte finns en reell misstanke om rabies så kan de inte anmäla det till myndigheterna. Så det blir en gråzon där det kan vara svårt för oss att få kännedom om de här hundarna och sen så kan det också vara de som aldrig kommer till en veterinär, säger Emelie Pettersson, biträdande stadsveterinär på SVA.

4 Nov 202429min

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Om hur branden på Lisebergs vattenland Oceana startade, att personer döms för brott de inte förstår att de begått och om Madeleines kamp för en protes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dömd utan att förståSofie, som har en intellektuell funktionsnedsättning, dömdes till rättspsykiatrisk vård trotts att hon har samma mentala ålder som en sex-sju-åring. I det svenska rättssystemet finns det inga undantag för personer som kanske inte förstått att de har begått ett brott.Det finns möjligheter att undvika en rättsprocess i Sverige. Men Kalibers granskning som publicerades under 2021, visade att man ändå ställer personer med intellektuella funktionsnedsättningar till rätta. Något som sker i ett antal fall varje år.Sofie var inom den slutna rättspsykiatrin i tre år, och enligt hennes föräldrar var hon inte sig lik när hon släpptes ut. Sedan granskningen har det publicerats en rapport av Acta publica som handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar hanteras i rättsväsendet. Den visar på att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortsätter att dömas till fängelse och rättspsykiatrisk vård, och att en hel del av brotten begås inom LSS, som till exempel gruppbostäder.LisebergsbrandenI februari började Lisebergs vattenpark Oceana att brinna. Branden spred sig från rutschkanorna till det fem våning höga badtornet. Under byggnationen var inte brandskyddet på plats, och det saknades nödutgångar på det övre planen i badtornet. En person dog och anläggningen förstördes i branden. Statens haverikommission har nu kommit fram till det var ett svetsningsarbete som startade branden. Kaliber har även tagit del av dokumentation som visar att rutschkanorna var av ett material som, om det utsattes för brand, blir övertänt inom två minuter.ProtesvårdenKaliber kunde i våras berätta om hur protesvården skiljer sig över landet – det handlar bland annat om olika långa väntetider, och olika bedömningar om en patient behöver mer än en protes. Det kan också handla om, om patienterna får hygienproteser, som de kan använda för att kunna duscha och bada.Madeleine Möhlenbock bor i Göteborg och för två år sedan var hon med om en olycka. Hon behövde genomgå sex stora operationer och var tvungen att amputera nedre delen av benet. Sin första och enda protes hon fick sommaren 2022 går inte att duscha med. Istället fick hon en duschbräda att sätta tvärs över badkaret.När Madeleine vänder sig till Västra Götalandsregionen får hon först kalla handen. Men efter granskningen har regionen svängt, hon ska få en hygienprotes.– Man känner sig som en människa igen, att jag liksom, jag kan resa överallt, jag kan bara ha med mig den och kunna stå upp och duscha, förut har det ju varit väldigt begränsad, säger Madeleine.

28 Okt 202429min

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Reidars hus började brinna och Kristoffer fick el genom kroppen. Kaliber har kollat på riskerna med att antalet solcellsanläggningar ökat explosionsartat och hittar farliga och olagliga installationer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I december 2022 anländer solcellsmontörerna till det faluröda huset i Storvik i Gästrikland, där Reidar Vikström bor med sin sambo. Det året hade elpriset rusat och Reidar anlitar en takfirma som har kampanj på ett paket med solceller.– Grannarna hade gjort med det här bolaget, de var jättenöjda. De skulle inte sätta upp en solcell om de inte fick göra ett takjobb också. Då kände vi att vi kör på dem, säger Reidar.Men när alla solpaneler är monterade på taket saknas en växelriktare. Den kommer först efter ett par månader.– Men då låg elektrikern efter jättemycket också för det var väl lika hos alla andra också. Då låg strömriktaren i garaget i typ tre veckor, säger Reidar.En morgon, efter att Reidar jobbat natt, går han och lägger sig i sovrummet. Efter någon timme vaknar han av ett sprakande ljud. Huset brinner, och garaget är övertänt. Solcellsinstallationen var inte avslutad och ett kablage som hängde ner från anläggningen var inte säkrat.Fyrtiotal företag har brutit mot lagenAntalet solcellsanläggningar har ökat kraftigt de senaste åren. Vid årsskiftet fanns omkring 250 000 anläggningar i landet. Allt ifrån villatak till solcellsparker. Det har gjort att även oseriösa företag inom branschen blivit fler.Kaliber har gått igenom alla anmälningar till Elsäkerhetsverket som rör solceller sedan 2021. Där finns ett fyrtiotal företag som har brutit mot elsäkerhetslagen genom att sätta upp solceller utan behörighet.Elsäkerhetsverket är den myndighet som ska kontrollera elinstallationsbolag. De senaste fem åren har myndigheten förbjudit elva företag från att arbeta med elinstallationer.Olagliga elinstallationsarbeten ska polisanmälas, säger Mikael Carlson, teknisk expert på Elsäkerhetsverket.– Problemet ligger väl i de aktörer som har för bråttom och vill göra snabba affärer och inte gör det tillräckligt bra och inte vet om vilka krav man måste uppfylla och hur man bör bygga de här anläggningarna för att de ska vara säkra, säger han.Ström rakt genom kroppenMen det finns också andra risker med att starkströmsanläggningar på taken.När Kristoffer Persson skulle utföra ett ventilationsarbete på ett fyrvåningshus med solpaneler fick han ström från hand till hand när han tog i ett dörrhandtag.– Det är väl som en konstant stöt. Men är den tillräckligt stark så spänner musklerna sig själva, så att man sitter fast där. Man fick rycka ifrån liksom. Man fick väl lite puls för att det var obehagligt, säger Kristoffer.Det finns fler exempel på elolyckor, besiktningsmän och kunder som fått el igenom sig, men också på när paneler släppt och blåst iväg.Enligt den utredningen som Räddningstjänsten gjorde efter branden i Reidars hus, var det kablarna från solpanelerna som inte hade kopplats in som var orsaken till branden. Och företaget som utförde arbetet på Reidars tak var inte registrerat för att installera solceller.Drygt ett och ett halvt år efter branden kunde Reidar och hans sambo flytta in i huset igen. Och det blir inga nya solceller.– Jag var väl egentligen inne på att vi skulle göra det, men sambon var väldigt tveksam. I värsta fall, det kan ju hända igen. Det finns ju ingen garanti att det inte gör det. Då hoppar vi över det, säger han.

21 Okt 202429min

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

En överläkare inom den slutna psykiatrin ger tips om suicidmetoder. En annan hotar med bältning. Ella och Alexandra börjar spela in läkarsamtal, eftersom tidigare larm inte verkar ha setts som allvarliga. Förrän nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars i år försöker Ella, som är i 25-årsåldern, att ta sitt liv. Hon skrivs in på en av de tre allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.Avdelningens överläkare anser inte att Ella behöver vara tvångsinlagd, men hon får stanna kvar frivilligt på avdelningen. Ella gör då ett nytt självmordsförsök – inne på avdelningen.Hon överlever, och någon dag senare har hon ett läkarsamtal. Hon väljer att spela in samtalet då det tidigare har skrivits anteckningar i hennes journal som inte stämmer, berättar hon för Kaliber.Under samtalet säger överläkaren att Ella inte är suicidal på riktigt. Och plötsligt börjar överläkaren berätta hur man går till väga om man verkligen vill ta sitt liv.– Om jag är suicidal, och tänker ta livet av mig. Jag går på kvällstiden. Tar med mig snöre i lugn och ro, inte framför folk, och dessutom inom vården…, säger överläkaren i det inspelade samtalet.Ella skrivs ut efter samtalet, utifrån överläkarens policy om att patienter med självskadebeteende inte ska vara inlagda på hennes avdelning.Tre dagar följer Ella överläkarens instruktioner för hur man ska göra om man verkligen vill ta livet av sig.Mathias Alvidius är verksamhetschef för de slutna psykiatriska avdelningarna vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.Han får lyssna på inspelningen, där överläkaren skriver ut Ella, som nyligen gjort två självmordsförsök.– Nu är det ju taget ur sitt sammanhang. Det vill säga jag känner inte till det här vårdförloppet. Jag vet inte vad som har hänt tidigare. Så jag har svårt att yttra mig om det. Men jag vill ändå vidhålla det, att man ska vara försiktig med att skriva ut patienter utan att ha gjort en klok bedömning och ha helt enkelt relativt mycket på fötterna. Det skulle jag absolut vilja hävda.Men som verksamhetschef då för psykiatrin. När du hör att en patient som av en överläkare får höra att om man verkligen vill ta livet av sig, då går man ut på kvällen med ett snöre. Och att patienten tre dagar senare gör just det. Och gör ett nytt allvarligt suicidförsök. Hur allvarligt ser du på det?– Jag tänker så här att om en patient, och då yttrar jag mig generellt…om en patient har gjort tidigare suicidförsök, i synnerhet om de är i närtid, och den patienten informerar oss om att han eller hon har för avsikt att göra det igen, och den personen till exempel skrivs ut och därefter i närtid gör ytterligare ett suicidförsök, då bedömer jag det som en undvikbar handling. Och då har vi helt enkelt misslyckats.Chefer har fått flera larm om två överläkareI september 2023 skickas ett mejl till Mathias Alvidius, verksamhetschef inom psykiatrin på Sahlgrenska. Det handlar om en annan överläkare.”Jag är livrädd för överläkaren här och önskar bli flyttad”, står det i mejlet som är skickat av en patient på en av de tre allmänpsykiatriska avdelningarna på Sahlgrenska.Enligt vittnesmålen till Kaliber har även denna överläkare haft ett kränkande bemötande, och gjort snabba utskrivningar av självmordsbenägna patienter.Kaliber har varit i kontakt med ett 20-tal personer, patienter, anhöriga och anställda, som ger en samstämmig bild av de två överläkarna. Något som också får stöd i de journalanteckningar som patienter låtit oss ta del av.Chefer inom psykiatrin har länge fått flera larm om läkarna som gjorts av patienter, anhöriga och personal, men inget har hittills setts som allvarliga.Det kan ju inte vara helt ny information för dig det här?– Att det finns utmaningar för oss, det är jag naturligtvis medveten om, säger Mathias Alvidius, verksamhetschef, och chef över de slutenvårdsavdelningar där överläkarna jobbar.Har du förtroende för de här två överläkarna?– Det behöver... jag reflektera över. Och tala om tillsammans med deras chefer.Stängs av i väntan på utredningFyra dagar efter intervjun med verksamhetschefen stängs de två överläkarna av under tiden som det pågår utredningar.Mathias Alvidius vill inte ställa upp på en ny intervju men svara i ett mejl:”Uppgifterna som har framkommit är allvarliga och i huvudsak nya för verksamhetsledningen. De behöver utredas närmare och vi kommer också att undersöka om det är så att tidigare signaler om brister inte tagits på tillräckligt stort allvar.”De två överläkarna har inte velat svara på frågor från Kaliber trots upprepade försök.Ellas självmordsförsök efter samtalet med överläkaren kunde stoppas, tack vare sin bästa vän Michelles agerande.– Jag kan väl känna att...att...det är mitt fel också på många sätt att hon kanske mår dålig kring den här situationen, för att jag ändå satt henne i en situation där hon...har behövt ändå frukta för mitt liv, och mått väldigt dåligt. Så där är jag väl besviken på mig själv men jag är ändå som tacksam för att hon finns och fanns där då, säger Ella.Ella och Michelle heter egentligen något annat.Hit kan du vända dig om du har självmordstankar:Ring 112 om du behöver akut vård eller hjälpNationella hjälplinjen: Tillgänglig dygnet runt via telefonnummer 903 90 eller hjalplinjen.se. Självmordslinjen: Öppen dygnet runt, telefonnummer 901 01. Det går också att använda en chat.Vårdguiden: Telefonnummer 1177Jourhavande präst: Kopplas via telefonnummer 112. Alla dagar kl. 21-06, chatt alla dagar kl. 20-24Humanistisk medmänniska: Telefonnummer 010 551 5590 Tar emot samtal kl 19-23 alla kvällar utom tisdagar.Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80. Alla dagar kl. 21-06.

14 Okt 202433min

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lina är 17 år när hon börjar missbruka lustgas. Hon får köldskador, tuppar av under en mopedfärd och får domningar som inte släpper. Ändå kan hon inte sluta. Expresslevererad gas är bara ett klick bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2023. 17-åriga Lina har lidit av ångest under flera år. Hon har testat lustgas när hon festat, men när hon hamnar i nya kretsar börjar hon och en person till ta mer och mer. – Sedan blev det liksom en vardag för oss båda. Vi tog väl ungefär två lådor om dagen, ja det är sex tuber i en låda, då. Men… sedan börjar vi ta ännu mer och det blev kanske tre lådor var om dagen, säger Lina.På väg hem från några vänner får hon skjuts bak på en moped och tar lustgas under färden. Hon tappar medvetandet och ramlar av mopeden på en 70-väg.– Sedan vaknade jag upp efter någon minut då ligger jag på motorvägen och någon gubbe försöker prata med mig, och jag fattar inte vad som hänt. Sedan kollar jag åt sidan och då står min vän där och gråter, då förklarar hon bara lite kort att jag flög av och nästan hamnade under en lastbil. Då kollar jag bakom mig och ser att det är långa köer från båda hållen, sedan efter ett tag kommer mina föräldrar till platsen och hämtar upp mig, säger Lina.Allt fler skadasÅr 2020 börjar överläkaren Johanna Grass och kollegorna på Giftinformationscentralen lägga märke till en ökning av samtal med frågor om lustgasrelaterade skador. Hittills i år är siffran uppe i över 400 skadade personer. – Vad det här också kan ge är svåra proppar i blodkärlen. Vi har haft några fall som mycket väl kunde ha dött. Vi har haft några fall med folk som har fått svåra köldskador ner i luftröret eller matstrupen där det kunde gått väldigt illa men där det har gått bra. Och det är mer den akuta användningen. När man släpper gasen ur de här tuborna så är den väldigt, väldigt kall. Och om man andas direkt ur tuben så kan man få en svår köldskada i munnen. Sedan har vi de som inte kan gå. Det är ju ett allvarligt fall. Jag tycker det är allvarligt om man får en demensbild när man är 22. Problemet med lustgas när man tar det ofta och upprepat det är det här vitaminet vi slår ut, vitamin B12, säger Johanna Grass.Det kan till exempel leda till känselbortfall, svaghet i musklerna, nervskador och lågt blodvärde.Linas mamma Camilla märker hur dottern får skador av sitt missbruk, B12-vitaminen slås ut och hon får känselbortfall i händer och fötter. Det blir så pass allvarligt att hon måste läggas in på sjukhus och få B12-injektioner – det fanns risk för proppar i lungorna.– När man är mitt i det så släcker man bara bränder, man bara räddar situationen här och nu. Man hinner aldrig samla kraft, tid och ork till att kunna ligga steget före. Utan det är bara släcka bränder, rädda situationen här och nu. Så det är så mycket känslor på en gång. Man känner sig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig, säger Camilla.Barn och unga omhändertagnaPå nätet kan du köpa storpack från grossister och extra tåliga ballonger, och man kan ofta få expressleverans.När Kaliber söker på lustgas i en databas med domar framgår det att lustgas återkommer som berusningsmedel i samband med brott. Hittills i år återfinns ett trettiotal domar som rör brott där lustgas använts.Det framgår även i handlingarna att det finns 33 fall sedan 2022 där barn och unga blivit omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga, på grund av lustgasanvändning tillsammans med annan problematik. Flera av de unga har behövt uppsöka vård för lustgasskador. I några av fallen har barnen varit så unga som 12 och 13 år.Regeringen förbereder nu ett lagförslag när det gäller försäljningen av lustgas. Förslaget innebär bland annat att privatpersoner inte längre ska kunna köpa större mängder lustgas i berusningssyfte. Och de under 18 år ska inte kunna köpa lustgas alls.– Jag tycker att det här är en djupt otillfredsställande situation som vi har just nu där det här är oreglerat. Det leder till skador hos inte minst många unga människor och är farligt helt enkelt, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).Lina och Camilla heter egentligen något annat.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall SvenssonLyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.

7 Okt 202428min

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Lyssna på serien som är nominerad till Prix Europa och AIB Awards: Andnöd. En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. En granskning av dykarbranschen. Del 1/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

30 Sep 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden