Lex Bobby - det skulle inte få hända igen
Kaliber24 Okt 2016

Lex Bobby - det skulle inte få hända igen

Det var för att skydda de mest utsatta barnen som Lex Bobby kom till 2008. Men har lagen minskat risken för att barn ska fara illa?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Det är Isolde. Vi var på Österlen. Här dansar hon runt, hon kom på hur en lampa fungerar också och satt och tände och släckte den hela kvällen.

Det är en ovanligt varm höstdag och Mattias har tagit ledigt från jobbet för att träffa mig. Hans dotter Isolde är ett av de barn lex Bobby kom till för att skydda. Vi tar kaffet med oss och går en trappa ner för att titta i en kartong han inte har orkat öppna på flera år.

Isolde var ett efterlängtat barn när hon kom för 7 år sen, men strax efter hon fötts tog relationen mellan Mattias och Isoldes mamma slut, Isolde bodde hos sin mamma och en utdragen vårdnadstvist började.

– Enligt henne skulle jag komma dit någon timme på helgerna och sen skulle jag inte vara mer med än så. Så där började det… Det här är sådant som jag letade upp när du ringde. Jag har inte orkat plocka med Isoldes små tavlor som hon har målat. Jag fick alla bilder från förskolan så det här är sådant som hon har gjort.

Vill du ta en paus eller vill du fortsätta?

– Nej, vi fortsätter, det är så här. Det här har inte jag tittat på ordentligt. Man orkar till en viss gräns, man hanterar sorgen för den är varje dag. Den blir inte lättare med åren, det finns inget som säger enligt mig att sorg går över eller liknande, och varje gång jag lyfter fram något sådant här, läser någonting eller tittar på det så sörjer jag. Därför har jag inte orkat. För den här sorgen är nog att hantera till vardags.

Mattias dotter blev tre och ett halvt år. Hon dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att Mattias hade anmält oro för henne till Socialtjänsten.

Det är ovanligt att barn dör på grund av brott i Sverige. I genomsnitt har 5 barn per år dödats de senaste 5 åren. Men när det händer och det hade funnits varningssignaler om att barnet var i behov av skydd ska det göras en grundlig utredning av vad som gick fel. På så sätt ska man kunna hitta bristerna i samhällets skyddsnät, rätta till dem och förhindra att det händer igen. Det är det lex Bobby gå ut på.

Kaliber idag kommer att visa att viktig kunskap om barnen som dödats missas och att fallen som utreds är så få att frågan är om det ens går att hitta generella brister.

Kaliber kommer också visa att det inte skulle behöva vara så. Men först ska vi gå vi gå tillbaka 10 år i tiden för lex Bobby kom till efter en händelse som skakade om Sverige.

Ur Ekot:

“I göteborgstrakten har polisen satt in stora resurser för att leta efter en 10-årig pojke som försvann igår.”

I januari 2006 anmäldes 10-årige Bobby försvunnen av sin mamma och styvpappa och många engagerade sig i sökandet efter honom. Nästan tre veckor senare kom det fram att det var de som hade misshandlat honom till döds.

Ur Ekot:

“Enligt åklagaren så blev pojken svårt plågad innan han dog. Han fick bland annat ström genom kroppen och hade blivit lämnad naken i snön.”

Det som hände Bobby skulle inte få hända igen. Lex Bobby trädde i kraft två år efter hans död och det fanns en stor politisk enighet om att den behövdes. Flera andra länder hade börjat göra den här typen av haveriutredningar långt tidigare. Staffan Janson är barnläkare och gästprofessor i pediatrik vid Uppsala universitet och han är en av dem som länge hade jobbat för att den här typen av haveriutredningar skulle införas i Sverige också:

– Vartenda dödsfall på ett bygge till exempel utreds ju i detalj. Är det den mänskliga faktorn, är det någon teknisk faktor eller är det någonting annat som har ställt till detta? Och på det viset lär man sig och det viset minskar man antalet dödsfall inom andra sektorer, inom byggnadssektorn, inom trafiksektorn, inom flyget.

Staffan Janson har jobbat med utsatta barn i 40 år och han övertygad om att det man kan få ut av sådana här utredningar kan rädda liv:

– Det är jag alldeles säker på. Man kan till och med bygga upp det som kan kallas för lathundar. Man kan skriva på en enda sida, kanske med tio punkter: det här och det här och det här. Är det så att du misstänker 4 av de här tio sakerna? Reagera!

Lex Bobby trädde i kraft i januari 2008 och det är på Socialstyrelsen som utredningarna görs - men redan innan de kan komma igång har det uppstått problem.

Polisen är skyldig att meddela Socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänkts ha dödat ett barn. Det händer väldigt sällan så då går ansvaret över till åklagaren som ska rapportera när i en dom i ett sådant här mål har vunnit laga kraft. Men Socialstyrelsen får inte in de här underrättelserna som de ska, berättar Marie Nyman som tog över som projektledare för lex Bobby-utredningarna i april år:

– Nej, det är här det har fallerat. Vi får inte det, utan vi får ofta påkalla, ringa runt och fråga om det finns någon dom. Så det här är ju ett förbättringsområde som behöver ske, att det sker per automatik. För risken är ju att vi kanske missar någon.

Åklagare och polis säger till Kaliber att de inte har lyckats få in rapporteringen av de här fallen i sina rutiner. Det har informerats om att det ska göras, men i praktiken glöms det ofta bort. Så Marie Nyman och hennes kollegor tvingas leta efter fallen de ska utreda. Det gör de bland annat genom att ringa runt till åklagarna och genom att hålla utkik efter dem i media:

– Alltså, dagstidningar, kvällstidningar, SVT och Sveriges radio som rapporterar om sådana här saker som vi brukar hålla ögonen på.

Men hur går det till då, gör ni en anteckning om dem då?

– Ja, vi antecknar och har lite koll på dem.

Och så begär ni in det här sedan då från åklagaren?

– Ja, jag tror att de flesta har uppmärksammats. Jag tror inte att media har missat någon. Men skulle det vara så att vi inte får in någon underrättelse, ja då sker det ju ingen sådan här dödsfallsutredning på Socialstyrelsen.

Det har missats fall och det är inte det enda som inte har fungerat med lex Bobby. Det här är inte heller första gången lagen granskas.

När utredningen kan börja begär Socialstyrelsen in skriftlig dokumentation om barnen från de myndigheter som hade varit i kontakt med dem. Det kan till exempel vara från socialtjänsten, sjukvården, skolan och polisen för att sedan börja leta efter vad som kan ha gått fel.

– Och då gäller det att systematisera det här läsandet. Det är ofta en otrolig mängd att läsa. Och där håller vi nu på med… jag vet att vi har fått kritik för att vi kanske inte har gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt tidigare. Men jag vet att man sen den här kritiken kom till oss har vi ändå försökt bättra det och det har blivit mycket bättre och nu försöker vi skruva lite extra på det och ha en metodik i våra utredningar.

Ja, Socialstyrelsen är kritisk till att åklagare och polis inte rapporterar dödsfallen som de ska men de har också själva fått kraftig kritik för hur de sköter utredningarna. För fyra år sen gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera Socialstyrelsens arbete med utredningarna och 2014 kom de med en nästan 100 sidor tjock rapport. I den får Socialstyrelsen underkänt på flera punkter. Så här lät det i P4 Jönköping i september 2014:

”En färsk rapport ifrån Statskontoret visar att den här lagen i princip är helt tandlös. Johan Sörensson du är chefsjurist på Statskontoret, varför har det blivit såhär? Vi har ju övervägt att man ska korrigera den här lagen men vi bedömer att det inte är tillräckligt utan vi tror både att det behövs fler fall och att man också behöver gå djupare i varje fall för att hitta likheter, för att hitta förbättringsåtgärder.”

Statskontoret föreslog både att regeringen skulle överväga att göra om lagen och att de skulle flytta utredningarna från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Kritiken mot Socialstyrelsen handlar bland annat om att Statskontoret inte anser att det räcker att läsa den skriftliga dokumentationen för att få reda på vad som har gått fel och kunna rätta till felen. Man behöver också prata med dem som varit inblandade. Men Socialstyrelsen tar inte personlig kontakt. De har tyckt att det vore oetiskt att göra det. Att en utredning inte får starta förrän rättsprocessen är över innebär att det ofta har hunnit gå lång tid sen barnet dödades och då har man inte velat riva upp känslor hos personalen. Marie Nyman jobbade inte som projektledare på Socialstyrelsen när kritiken från Statskontoret kom, men nu är hon ansvarig för utredningarna. Så hur ser det ut idag?

– Det vi funderar på nu det är att kunna göra det i fall där vi ser att det skulle vara viktigt att få kompletteringar.

Men ni ska fortfarande bara göra det i vissa fall?

– Mmm

Är det inte en förutsättning för att få veta mer att man pratar med dem som har jobbat med det?

– Det beror ju på vad som kommer fram i de handlingar vi får in så att säga. Vi tar även in rutiner och handlingsplaner och sådana saker. Det gäller ju att skapa sig en bild av hur det här kunde hända.

Men i arbetet med Kalibers granskning har jag pratat med flera barnläkare, psykologer och psykiatriker och de säger alla att det inte går att skapa sig en bild av vad som hänt utan att prata med de inblandade.

– Det är naturligtvis inte så att någon måste prata men många vill. Många ser brister, missförhållanden som de är oerhört olyckliga över och som de inte vill ska drabba andra barn.

Åsa Landberg är barnpsykolog och har bland annat jobbat inom barn och- ungdomspsykiatrin och på Rädda Barnen. I sitt jobb har hon också träffat personal som har varit inblandad i fall där barn har dött.

– Man behöver ge dem som är nära barnen en möjlighet att berätta sin historia, ge sin syn på saken.

Åsa Landberg säger att mycket av det som händer i myndigheters kontakter med utsatta barn aldrig hamnar i journaler och skriftliga dokument. Saker som att man kanske inte har haft tid, inte har fått stöd av ledningen eller inte har rätt utbildning:

– Det finns en risk för att de här dödsfallsutredningarna drabbas av samma tillkortakommanden som utredningarna kring barnen. Det handlar om för mycket fokus på skriftlig dokumentation, bristande helhetssyn, bristande barnperspektiv. Ska man göra strukturförändringar, ska man ha förslag så måste man också prata med de människor det rör.

Marie Nyman på Socialstyrelsen säger att ett hinder för att prata med de som varit inblandade också är att det är stor personalomsättning inom till exempel Socialtjänsten och vården.

– Men om de är kvar så är det klart att visst de har säkert viktig information. Men vi tänker att den personen, kanske inte är så viktig, utan mer vad man har för rutiner och struktur i organisationen för att upptäcka sådant här.

Vad finns det för skäl att inte kontakta dem?

– Vi vill se varje ärende, varje ärende är unik. Alltså en del i det här är ju att det blir otroligt mycket mer arbetskrävande. Det tar ju mer resurser. Jag tror att ska man göra det så behöver man åka ut till verksamheterna, åka ut till kommunen och landstinget. Och det är ju kanske inte bara en verksamhet, utan kanske fem verksamheter i ett ärende. Så det blir ju otroligt mycket mer tid man kommer att få lägga på varje ärende. Så det gäller ju att avväga där, syftet med att göra de här utredningarna och vad det ska leda till.

Men vad är syftet med dem?

– Man ska ha en kunskapsuppbyggnad kring att inte det här ska hända igen. Att vi ska lämna förslag på åtgärder till regeringen.

Att kontakta anhöriga till barnen som har dödats har aldrig diskuterats på Socialstyrelsen. Men i en del andra länder som gör dödsfallsutredningar spelar offrets familj en viktig roll för att få reda på vad som har hänt.

– Här är hennes små händer och hennes små fötter och här är hennes annons. Så hon är begravd den 6 september.

Mattias vill berätta sin historia. Hans dotter Isolde dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att hennes mamma hade hotat Mattias med att ta sitt eget och hennes liv. När man till exempel hamnar i konflikt som Mattias och Isoldes mamma gjorde har man inte så mycket annat val än att lita på att samhället kliver in och skyddar barnet.

– Man är fruktansvärt maktlös. Helt maktlös. Det som är absolut tyngst och jobbigast i mitt liv, som jag känner det är att, hur mycket människor i min omgivning än säger att det fanns ingenting du kunde göra så tycker ju inte jag det. Jag har ju inte kunnat skydda mitt barn. Men jag vet inte vad jag skulle ha gjort mer. Jag föreslog för min jurist att jag skulle åka dit och sparka in dörren och hämta henne och fick svaret, gör inte det. Då kommer du aldrig att få träffa henne igen. Jag gjorde inte det och nu är hon död. Nu är hon borta. Ring sociala och gör en orosanmälan, sa juristen och det gjorde jag. Jag ringde upp och gjorde en orosanmälan och får frågan, tror du att hon kommer att göra något sådant? Ja, vad fan ska man svara? Jag tror ju inte det. Jag tror ju inte det om någon. Så frågan är ju bara egentligen… Jag ska inte få den frågan, utan det borde ha agerats på det.

Mattias ansökte också i tingsrätten om att det skulle göras en vårdnadsutredning av Isoldes hemförhållanden men fick avslag. Efter Isoldes död riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO kritik mot socialtjänsten för att det inte hade gjorts en ordentlig skyddsutredning. Isoldes mamma dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård.

Vi vet inte om Isoldes död finns med bland de lex Bobby-utredningar som har gjorts av Socialstyrelsen för de är sekretessbelagda, men med stor sannolikhet gör den det. Det står inte i lagen att Socialstyrelsen måste kontakta varken personal eller anhöriga, men Mattias hade velat få ge sin bild av det som hände.

– Jag önskar att man hade valt att fråga mig vad jag ville. Det enda jag hade kvar var ju att på något sätt göra det korta liv, tre och ett halvt år som Isolde levde, meningsfullt. Det är klart att det river upp känslor. Det är klart att det är jobbigt, jag sitter här och gråter. Men det är väl ändå mitt val i så fall att säga nej tack? För för mig hade det varit av största vikt att få vara med och påverka. För mig hade det varit ett sätt att se att det finns någon form av vilja att förändra sättet vi hanterar sådana här situationer på.

Socialstyrelsen har ansvar för genomförandet av dödsfallsutredningarna men även om alla fall som ingår i lex Bobby skulle utredas lika grundligt som en flygolycka så skulle utredningarna bli få och det är här kritiken mot lagens utformning kommer in. Som lex Bobby är skriven är det enbart fall där barn dör på grund av brott som ska utredas.

Staffan Janson som är barnläkare och har jobbat med utsatta barn i 40 år kan inte förstå varför inte fler dödsfall utreds.

– Alltså hela idén med den typen av lag som lex Bobby är, borde ha blivit, är att man ska utreda alla oklara dödsfall hos barn så i grunden så att man ser mönstren av detta.

Sedan lex Bobby trädde i kraft 2008 har 35 barns död utretts. Socialstyrelsens uppgift är att hitta gemensamma nämnare och ringa in bristerna i skyddsnätet men fallen är enligt Staffan Janson så olika och så få att det inte går att hitta gemensamma mönster och komma med konkreta förslag till förbättringar.

– Vi har i alla fall hitintills inte kunnat se att de här rapporterna har lärt oss någonting som vi kan ha användning av. I alla fall ingenting nytt, utöver det vi redan vet, Och det är ju det vi önskar. Vi vill ju ha en ny användbar kunskap och det är klart att det finns mycket att lära sig här.

Staffan Janson och många andra som jobbar med utsatta barn har under lång tid påpekat att det skulle gå att få fram den kunskap som behövs för att förhindra att barn far illa om man vidgade lagen och gjorde som man gör i en del andra länder. I England och flera delstater i USA till exempel, utreds också oklara dödsfall bland barn. Bland dem finns det också barn som också kan ha varit i behov av samhällets skydd.

För att få reda på hur många fler barn som skulle kunna utredas i Sverige om vi gjorde liknande har Kaliber begärt ut statistik över de barn i Sverige som har dött av odefinierad, oklar eller yttre orsak de senaste 5 åren. Skulle de fallen också utredas rör det sig inte längre om 5 barn per år utan om 120 barn.

Jag ber Staffan Janson titta på ett av de fall vi vet inte har granskats enligt lex Bobby. Det handlar om en 5-årig flicka med grava funktionsnedsättningar som dog samma år som Isolde. Det hann göras 7 orosanmälningar om henne till Socialtjänsten innan hon dog om misstanke om våld och bristande omsorg.

– Det här är ju då ett fall där det uppenbarligen är grav vanvård och här kan man ju nästan direkt se att här finns det ett antal saker som man skulle kunna lära sig av, eftersom man inte har reagerat riktigt från myndigheternas sida.

En del av de dödsfall som finns i statistiken vi har tagit fram, kan man enligt Staffan Janson snabbt hitta en naturlig förklaring till och lägga åt sidan, men bland de här 120 barnen finns det också barn som har varit i behov av skydd. Barn som har tagit livet av sig och barn som har dött av vanvård:

– Kan man göra detta med många fall så är det klart att kunskapsmängden kommer att bli väldigt stor. Vi kommer att kunna lära ut saker som vi inte kände till tidigare till personal som har hand om framför allt små barn så att de kan reagera i tid och se till att detta inte händer. Det handlar ofta om att sätta in stöd i familjer där man kan få en klar misstanke om att här står det inte rätt till.

Känner du till någon åtgärd som har införts på grund av de här utredningarna?

– Nej, det gör jag inte.

Tycker du att det är meningsfullt att fortsätta med dem som det ser ut idag?

– Nej, det är inte meningsfullt, utan det meningsfulla är att man tänker om här. Att man lär sig av de genomtänkta utredningar som görs i USA eller England, kanske framför allt i England eftersom de är mera lika oss och tar hem den kunskapen och skriver om den här lagen.

Snart har det gått nio år sedan lex Bobby trädde i kraft, fyra år sedan Statskontoret rekommenderade regeringen att se över lagen och två år sedan de föreslog att ansvaret för utredningarna skulle flyttas över från Socialstyrelsen till IVO. Ingenting har ändrats i lagen och Socialstyrelsen tar ännu inte kontakt med de inblandade, vilket alla vi har pratat med säger är nödvändigt för att kunna stärka skyddet för utsatta barn.

Marie Nyman som är projektledare för utredningarna tycker ändå att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken:

– Vi har en intern rutin för att det här ska gå till så att det blir tydligt. Vi håller på att utveckla utredningsarbetet för att det ska bli bättre och det är utifrån Statskontorets kritik som vi gör den här satsningen nu så att det tycker jag att vi har gjort.

Hur många utredningar har gjorts sen Statskontoret kom med kritiken? 2014 och 2015?

– Då måste jag titta efter… ja, det var bara, 2014 var det ett ärende och 2015 var det ett ärende, eller 2015 var det nog två ärenden men ett har vi inte fått in någon underrättelse på förrän här i våras så det har dröjts på det. Och sen har vi gjort en i år och vi har tre på gång som vi ska göra. Men alltså det är ju så här det är, det är ju få ärenden.

Men vad är meningen med att utreda ett fall per år?

– Vi är ju skyldiga att utreda så då måste vi göra det.

Sedan kritiken mot lex Bobby kom har antalet utredningar minskat från i snitt ungefär 5 per år till 1 2014 och 1 2015. Marie Nyman säger att de har utrett alla dödsfall de har fått rapporterade till sig och kan inte svara på varför utredningarna har blivit färre, trots att antalet barn som dödas inte har blivit det.

En av orsakerna kan vara att de inte hittar alla fall som inte rapporteras som de ska. Polis och åklagare säger till Kaliber att de ser över sina rutiner.

Resultatet av lagen som skulle förhindra att det som hände 10-åriga Bobby skulle hända igen redovisas för regeringen i en rapport vartannat år. I den senaste som kom i år skriver Socialstyrelsen själva att de hittills inte har kommit fram till några nya slutsatser och att förslagen till åtgärder inte heller är nya.

På Socialdepartementet pågår en översyn av lagen men man har precis bytt utredare så vi kan inte få veta vad man har kommit fram till hittills.

Vi har också försökt få en intervju med barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regner som är ytterst ansvarig för lagen och också erbjudit henne att lyssna på det här programmet i förväg, men har fått svar att hon inte har möjlighet att medverka den här gången.

Mattias, som förlorade sin dotter Isolde hoppas att anhöriga ska få en chans att vara med i utredningarna i framtiden för han tror att han hade haft viktig kunskap att bidra med:

– Ja, absolut. Jag tror fortfarande att jag har det. Om det kan rädda ett enda barn så är det värt att riva upp de här såren.

Reporter: Micha Arlt

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Arja och Helén upplever sig sjuka av el– De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.– Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.– Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.BildskärmssjukaVi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.– Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.Går inte att koppla– Det här har ju många namn.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.– Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.Avfärdar att elöverkänslighet inte skulle ha bevisatsOrdförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.– Den bygger inte på någon saklighet.Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.– Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.Hot mot myndighetspersoner och forskareVi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet. Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.– En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.– Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.Miljoner i bidragVarje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.– Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen. Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.– Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.Vill se över hur bidraget är utformat– Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

19 Feb 202429min

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet. I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.– Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.Omvägar, överfallslarm och försvarsspray– När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.– Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:– Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.”Ett massivt jämställdhetsproblem”Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:– Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.– Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.

12 Feb 202429min

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

18 Dec 202329min

De farliga männen 1: Högrisklistan

De farliga männen 1: Högrisklistan

Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem. Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.Lista över potentiellt farliga mänKriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem. Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem. – Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder. Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället. Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnorSyftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen. Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han. – Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.Jasmin heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De farliga männen 2: Fri igen

De farliga männen 2: Fri igen

En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.Kriminalvården gör egna riskbedömningarNär Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.– Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.– Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.”Hur ska de skydda andra människor?”Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.– Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.Agnes och Josef heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En sekretessbelagd utredningKaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.Vädjade till BostadsbolagetOch okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.

20 Nov 202329min

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.Frustration inom socialenKaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.

20 Nov 202329min

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång. Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy. Uttalanden om Wegovy och Ozempic har kartlagtsFlera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget. Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.Forskare: ”I strid med grundlagen”Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin. – Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.– Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.

13 Nov 202329min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord