De medicinerade barnen - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 2
Kaliber23 Nov 2015

De medicinerade barnen - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 2

Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv.

Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll.

Här är din medicinlåda.

– Ja, förut fick jag ta mer.

Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk.

Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. – - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma.

Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm.

– När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.

Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?

– Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma.

Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa.

Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.

- “Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin”, läser föräldrarna upp.

Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni.

På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet.

- Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna.

Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.

På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009.

- Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.

- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn.

Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.

- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.

Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.

- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel.

Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.

- Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.

Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen.

- Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.

15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son.

- Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.

Ni bodde där båda två?

- Vi skulle aldrig lämna Claudio.

Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.

- Ja nu ser jag här att… Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.

Men här har man ju fortsatt med den.

- När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.

Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna.

- Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.

Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck.

- Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.

När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård.

- Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.

Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst.

- Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring.

Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.

- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren.

De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst.

- De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.

Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern.

I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal.

- Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.

Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.

- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.

Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.

- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.

Han luktade medicin?

- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.

Som något kemiskt?

Ja. Precis.

Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?

- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, “vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom”. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.

Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm.

- Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga.

I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.

- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.

Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.

- De höll fast honom. Vi såg det.

Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.

- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.

Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?

- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.

Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar?

- Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.

Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna?

- Här har man brutit mot riktlinjen.

Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna?

- Ja det ska man göra.

Man kan inte få bryta dem?

- Då ska man motivera det i så fall.

Men är det motiverat?

- Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.

- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla.

Och det får man av?

- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.

Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?

- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.

Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.

Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.

I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.

- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar.

Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.

- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.

Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?

- Då hade nog kroppen lagt av.

Och det skulle innebära?

- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.

Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.

- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.

Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.

- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.

I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.

Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker.

- Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.

De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick. I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.

- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.

Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger. Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.

Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början.

– Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.

Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs.

– Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.

I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna.

– Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo.

Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen.

– Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.

Du har glömt mycket, eller?

Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.

Reporter: Mikael Funke

Research: Emilia Mellberg

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Under nio år kommer det in anmälningar om läkaren. Han är inte patientsäker. Trots att IVO utreder och ger läkaren kritik så kan han fortsätta jobba på som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En bil vinglar fram och tillbaka på motorvägen i mörkret. Den kör ut mot vägrenen. Sen in mot räcket. Tillbaka mot vägrenen. För att nästan kollidera med en bil som kör om.Bilen kör i 30 km i timman. Sen i 110, fram och tillbaka i ryckiga hastigheter.När polisen får stopp på bilen, får de hjälpa till att bära mannen ur förarsätet. Han säger att han är läkare. På väg från sitt jobb på vårdcentralen.Han har svårt att stå upp och somnar till ibland när polisen pratar med honom.– Det är ju absolut galet. Är det såna läkare vi ska gå till?Längs samma väg, i en liten ort, bor Ulla. Det är 2015 och Ullas 37-årige son Andreas kämpar med sin psykiska ohälsa. Med ångest, och social fobi. Och han tycker det är svårt att prata med folk. Till och från missbrukar han alkohol och tabletter.– Vi ställde alltid upp på honom och tittade till honom lite då och då. Han fick sova över, berättar Ulla.Det är våren 2015. Andreas är sjukskriven för sitt psykiska mående. Han har inget körkort, men har precis köpt en moped.– Han var så glad och han kunde forsla sig själv liksom utan att vara beroende av andra.Samtidigt har Andreas en långdragen förkylning som inte ger med sig. I slutet av april bokar Andreas en tid på vårdcentralen.Läkaren som Andreas ska träffa har haft sin legitimation i fem år och har efter det jobbat på olika vårdcentraler i Västsverige.Andreas reser sig upp i väntrummet och går in med läkaren i ett besöksrum. En stund senare går han hem med ett recept av den narkotikaklassade hostmedicinen cocillana etyfin. En halvlitersflaska.Men förkylningen ger sig inte.– Han var inte bra i halsen. Han hade slemhosta, berättar mamma Ulla Tre dagar senare är Andreas tillbaka på vårdcentralen. Han har haft svårt att sova sista veckan. Han får återigen träffa läkaren. Den här gången går Andreas hem med ett recept på 30 sömntabletter. Ett beroendeframkallande narkotiskt läkemedel. Ulla pratar med sin son Andreas när han är på ett köpcentrum och ska köpa snus. Han är glad.– Han står vid kassan och så säger han hejdå mamma puss och kram.Andreas hittas dödDet är sista gången Ulla hör sin sons röst. Det blir Valborgsmässoafton. Klockan är tjugo över nio på morgonen. Än så länge har Ulla och Mike ännu inte gått upp. Det regnar utanför sovrumsfönstret när telefonen ringer.– Och då rämnar hela min värld. Totalt, säger Ulla.Andreas har hittats död på golvet vid sin säng.– Mitt barn, mitt barn! Det var det jävligaste jag varit med om. Det var det jävligaste. Jag kunde liksom inte ta in det. Man ville liksom bara bort själv. Det blir svart, alltså. Man befinner sig i nåt jädra svart hål som är så overkligt så man... Jag tänker så här: Det här klarar jag inte. Jag kan inte överleva detta.Ulla anmäler Andreas läkare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.Utredningstider på upp till 4,5 årKaliber har tittat på 61 läkare som har fått sin legitimation återkallad under förra året och fram till september i år. I nästan hälften av fallen har det tagit IVO mer än 500 dagar att utreda. Den längsta utredningstiden är på 4,5 år.IVO tycker själva att deras utredningstider är för långa.Av de 61 läkare som vi tittat på i vår granskning se ser vi att på elva läkare kommer det in nya tips eller anmälningar till IVO under tiden dom utreds och innan dom får sin legitimation återkallad.Läkaren som gav Andreas hostmedicinen trots varningen är en av dem. Det finns fler patienter som felbehandlas av läkaren.– Nu var det nåt som gick av, säger Barbro.2012 kommer första anmälan. Då har läkaren haft sin legitimation i två år. Han jobbar extra på en vårdcentral och det är dit Barbro söker sig efter att ha ramlat och har ont i armen. Läkaren undersöker henne inte ordentligt och hon får ingen remiss för röntgen. Trots att hon inte kan lyfta armen skickas hon hem.– Jag skulle enligt honom hålla på med rehabövningar fast jag inte ens kunde lyfta den upp till magen.Efter två veckor med svår smärta åker Barbro återigen till jourcentralen. Hon får träffa en annan läkare och får direkt en remiss till röntgen. Det visar sig att Barbros arm är av. På två ställen.– Jag känner mig besviken och inte trodd på.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

4 Nov 30min

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida hedersmördades av sin pappa och bror. Gång på gång försökte hon få hjälp från socialtjänsten undan förtrycket i sin familj. Nu kritiseras socialtjänsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På högstadiet berättar Shahida om hur hennes pappa kontrollerar henne men det är först på gymnasiet som det görs en orosanmälan till socialtjänsten i Lessebo, efter att hon berättat att pappan slår henne och har hotat med att skicka iväg henne från Sverige.Shahidas arbetskamrat och vän Pernilla Lindblom berättar:– Hon fick inte gå ut, hon fick inte träffa vänner, hon fick definitivt inte träffa killar. Men föräldrarna förnekar att det förekommer problem i familjen. Och efter att socialtjänsten pratat med dem backar Shahida på sin berättelse. Socialtjänsten avslutar utredningen utan åtgärder.Devin Rexvid forskare vid Stockholms universitet, menar att socialtjänsten borde erbjudit henne skydd från föräldrarna:– Skyddet är en grundförutsättning för en grundlig, allsidig, objektiv utredning från socialtjänstens sida. Så länge de inte känner sig i skydd vågar de inte leverera hela berättelsen med alla detaljer.Socialtjänsten i Lessebo kritiserasShahida får senare hjälp i form av stödsamtal och kontaktperson, men med tanke på vad hon utsattes för borde hon fått skydd, om nödvändigt med hjälp av tvångslagstiftning, menar Devin Rexvid.– Socialtjänsten har definitivt brustit i att skydda henne vid rätt tillfälle, menar han.Linda Rehn Landström, verksamhetschef för individ och familjeomsorgen i Lessebo säger att hon tar till sig av kritiken men vill i övrigt inte kommentera.– Vi väljer att inte kommentera, det är en bedömning både utifrån individen, men också för närstående runtomkring, säger hon.Fredag den 3 maj 2024 mördas Shahida av sin pappa och äldre bror. Hon stryps med sin egen sjal.– Nu har det här hänt och nu kan vi inte göra nåt åt det, men det får inte hända igen. Vi måste hjälpas åt i hela samhället, för att förhindra sådana här saker, att det ska ske, säger vännen Pernilla.Shahidas pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på Shahida. Han nekar till alla anklagelser. Shahidas äldre bror dömdes till 16 års fängelse. Han erkände att han mördat sin syster på uppmaning av sin pappa. Däremot frikändes mamman från mord. Under rättegången förnekar hon att det förekommit våld i familjen.Lyssna på granskningen Shahida och hedersmordet.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Gustaf Vilhelmsson

3 Nov 31min

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Dykaren Marcus Bergman fastnar på botten av sjön Haggen i Dalarna. Han dör intrasslad i en lina. Kvar finns frågorna: Hur kunde det ske? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det kändes mycket, mycket skarpare. Det kändes mer allvarligt faktiskt.Larmet går till räddningsstationen i Ludvika.– Det är en arbetsplats man har hållit på och dykt i och man har tappat bort en dykare som inte har kommit upp något mer.Flera bilar och ett dyklag kommer fram till sjön Haggen.– De dyker snabbt. Och de är stressade. Vi är ju där för att rädda liv.De ser ett svagt sken från en lampa när de närmar sig botten. Strax bredvid finns dykaren. Han sitter fast.Nyheten om en saknad dykare sprider sig.– Det fanns en rubrik. Dykare försvunnen i sjön Haggen i Ludvika. Under dykarbete tror jag till och med det stod. Och det högg ju till i mig direkt. Jag tänkte att det här är inte bra, säger Anders, svärfar till dykaren Marcus.Anders provar att ringa Marcus.– Får ju inget svar. Och det lugnar mig ju inte precis.Han ringer sin dotter, Emma.– Jag sa det ”Emma. Det har hänt någonting här. Jag har snappat upp i media att en dykare är försvunnen i Haggen”. Och då hann jag ju nästan inte säga färdigt meningen förrän Emma skrek rakt ut bara, säger Anders.– Jag fattade direkt. Att det var han…då hade jag också den här minnesbilden av vårt samtal att så här... Om någonting händer så funderade han ju på hur någon skulle hinna hjälpa honom, säger Emma, Marcus fru.Vi har varit i kontakt med dykföretaget, men de vill inte svara på någon av våra frågor.Reporter: Alice Lundberg.Producent: Johan SundströmProduktionsteknik: Melekeh MeyerSlutmix: Göran WilandFör serien Andnöd har också Ida Nordén, Fredrik Ankersen, Ida Cliffordson Weicht och Markus Alfredsson varit reportrar.

27 Okt 29min

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Det är en av de största föroreningsskandalerna i svensk historia. Nu kan Kaliber avslöja i en hemlig inspelning hur Försvarsmakten hanterat släckskummet med PFAS i Kallinge. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nahla Afzelius är 4 år när det blir känt att hon har fått i sig de hälsofarliga kemikalierna. Idag är hon 16 år och är orolig för vad de kan göra med henne.– Kanske att jag inte kan få barn eller att jag får cancer, att jag för det vidare till mina barn. Det är inte så kul att tänka på faktiskt, säger hon.Kallingebor har bland de högsta halterna PFAS i världen. Förgiftningen har pågått under lång tid och forskningen visar att befolkningen här löper större risk att drabbas av sjukdomar som njurcancer, testikelcancer och diabetes typ 2.Hemligt samtalTrots att det är Försvarsmakten som orsakat PFAS-föroreningen i Kallinge har de hela tiden sagt att F17 har hanterat släckskummet med PFAS på rätt sätt. I en dold inspelning avslöjas något annat.När Kaliber granskade den stora PFAS-skandalen 2019 pratade vi med den dåvarande flottiljchefen på F17. Efter den intervjun händer något ovanligt. Flottiljchefen lyckas inte lägga på luren.– Jag tänkte på en… där duckade jag. Jag tänkte, ska jag genom honom det? Nä, jag låtsas att jag inte fattar.Kaliber kan därför avslöja allt som sades i en dold inspelning mellan flottiljchefen och kommunikationschefen när de inte tror någon hör.Då framkommer en annan bild över hur släckskummet har hanterats inom Flygvapnet.– Vi spolade oss själva med det. Det var ju roligt, såg ut som en Michelingubbe.Det framgår också av samtalet att man gjort provskott med släckskum före övningarna. De provskotten sker rätt ut i miljön.Granskningen visar också att Försvarsmakten visste om risken att släckvattnet från brandövningarna på F17 kunde förorena dricksvattnet i Kallinge redan 1995. Nästan 20 år innan PFAS upptäckes i dricksvattnet.Björn Norrbrand är chef för avdelningen för förorenade områden på Försvarsmaktens miljöprövningsenhet.– Jag tycker att vi har följt gällande regler. Granskningen är ett samarbete med Vetenskapsradion.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Oscar LindholmAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl

20 Okt 31min

Den gröna boomens baksida

Den gröna boomens baksida

Kommunerna i norra Sverige är centrala för den gröna omställningen. Men de stora kostnader som industrierna för med sig gör att många kommuner nu har börjat tveka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det har varit många första spadtag och annonseringar om industrisatsningar under några år – satsningar där Sverige ska ta steget in i framtiden – och vi ska bli mer hållbara. Det har kallats den gröna omställningen. Om den gröna omställningen ska lyckas så behövs 100 000 nya invånare i landets norra delar.– Man är lite grann fast i 1940-talstänk att finns arbetena så innebär det att folk flyttar dit. Så fungerar det inte längre, säger oppositionsrådet Tobias Sandblad (M) i Boden.Men till det som för några år sen kändes hoppfullt ser man nu en annan sida – de stora kostnader som industrierna för med sig.Boden är en kommun som satsat stort på ny infrastruktur redan innan de ens visste om någon aktör var intresserad av att etablera sig där. Kommunen har tagit miljardlån. – Hoppsan, ja det var ju en hel del. Ja, det hade man väl inte riktigt tänkt sig, säger en bodensare som Kalibers reporter pratar med.Kommunerna i norra Sverige, som är centrala för den gröna omställningen i Sverige och i Europa, har nu börjat tveka inför nya industrietableringar – och nu vill majoriteten av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten ha mer stöd av staten för investeringar i den gröna omställningen, visar Kalibers kartläggning.Näringslivschefen i Boden förstår de som tvekar att gå samma väg som de gjort i Boden.– Det är klart att man förstår att kommuner kommer att fundera en och två gånger innan man hoppar på en megainvestering som det här faktiskt är, säger Mats Berg.Lyssna på Kaliber om Den gröna boomens baksida.Reporter: Malin MarckoProducent: Annika H Eriksson

13 Okt 29min

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

De ignorerades när de tryckte på larmknappen och tvingades ligga i sin egen avföring och fick blödande liggsår. Kaliber om hur det gick efter att parkinsonsjuke Henrik slagit larm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Granskningen av serviceboendet på Hundraårsgatan i Göteborg engagerade, många blev upprörda över Parkinsonsjuke Henriks berättelse. Och det blev snabba konsekvenser.Verksamhetschefen upp sig - och högsta förvaltningschefen fick sparken av ansvariga politiker en dryg vecka efter att granskningen sändes.Ordförande i nämnden för funktionsstöd, Håkan Hallengren (S) .– Det har brustit på så många plan. De här 400 avvikelserna på samma boende som inte har rapporterats vidare till de som är högst ansvariga i verksamheten och i nämnde det är helt oacceptabelt. Det är därför vi behöver ett nytt ledarskap tycker vi.De ansvariga politikerna i nämnden för funktionsstöd beslutade att det skulle göras en extern utredning av serviceboendet på Hundraårsgatan om hur det kunde bli som det blev och varför det tog så lång tid innan det blev någon förändring. Utredningen tittar även på ansvaret på olika nivåer i organisationen och varför allvaret i situationen inte nådde högsta ledningen tidigare.Lyssna på programmet för att höra mer om vad som hänt sedan granskningen publicerads i jui 2025.Reporter: Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

6 Okt 27min

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Utredningen om sexualbrott mot Maja tar över två år. En polis som jobbade med utredningen blir sedan omplacerad. En annan döms några år senare själv för barnpornografibrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Det ser exakt likadant ut”, säger Maja.”Ja, det förändras inte över tid här, det är bara vi som blir äldre”, säger barnförhörsledaren.Maja har blå lösnaglar och långa lösögonfransar. Hon tittar upp från sin mobil när förhörsledaren kommer in i rummet.  ”Du har varit här och det är längesedan”, säger barnförhörsledaren. Polisen utreder sexualbrott som Maja berättat att hon utsatts för av sin styvpappa. Det är två och ett halvt år sedan anmälan gjordes, då Maja satt i förhörsstolen första gången. Utredningen fortsätter. Maja har hunnit bli tonåring. Majas telefon har tömts. Men sedan har polisen tappat bort bevisen.– Jag tappade ju hoppet på hela vår anmälan och deras utredning, säger Maja. Del 2 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider. Maja och Bengt heter egentligen något annat. Polisen som dömdes för barnpornografibrott har överklagat domen, som ännu inte avgjorts i hovrätten. Reporter: Julia GöransProducent: Johan Sundström

22 Sep 34min

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Anton berättar att han utsatts för övergrepp. En polisutredning startar, som ska ta högst tre månader. Men tiden går. Fristen får löpa, konstaterar polisen om att fallet inte kan prioriteras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. – Jag hade ju tänkt många gånger hur jag skulle reagera. Om jag såg människan.   Liv går över parkeringen utanför mataffären för att hämta en kundvagn. Då får hon syn på honom.   – Han har förstört mitt barn.  Mannen som de anmält till polisen.    – Hela kroppen reagerade. Magen och huvudet. Mannen som har förgripit sig på Livs son Anton.  Nu är det ett år sedan utredningen började. Men inget åtal kommer.  – Han går fri som ingenting. Ingen vet vad han har gjort. Liv håller ett hårt grepp om i kundvagnen. Hon väntar tills mannen är borta igen. Tiden fortsätter gå. Polisen fortsätter utreda.   – Ingen vill att utredningar där barn är inblandade ska ta lång tid, säger Liselott Herschend, åklagare. – Det är både misstänkt och målsägande som blir drabbade här, säger Emma Vangstad, gruppchef vid Polisen.– Det skulle jag säga nästan är omöjligt att hålla en tidsfrist på tre månader, säger polisen Marika Holmkvist. Del 1 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider.Anton och Liv heter egentligen något annat. Reporter: Julia GöransProducent: Johan SundströmSlutmix: David Hellgren

22 Sep 30min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden