Salmbärskvinnorna
Kaliber12 Okt 2015

Salmbärskvinnorna

Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka.

- Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.

Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål"....

Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.

Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris.

46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.

- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.

Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.

- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.

Äter du salmbär själv?

- Nej, jag bara plockar och säljer.

Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar.

För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.

Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon.

- Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.

En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.

- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.

På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon.

Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.

Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej.

- Jag vill ha thaitjej, säger han.

- Kan du engelska?

- Ja lite.

- Vill du åka till Sverige?

- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?

- Nära Finland.

- Var någonstans är Finland?

- Nära Tyskland.

- Ja, jag vet, Tyskland...

- Vill du åka?

- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?

- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.

- Hur mycket pengar får jag på en månad?

- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.

- Åh, så mycket pengar. Är det sant?

- Jo, sa han.

- Okej, jag åker!

Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.

- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?

Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma.

- Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan.

Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.

Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården.

- Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.

Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män.

Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.

I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke.

- Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.

Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt?

- Ja, ont i ryggen och knäna.

Hur hjälper du Ing med plockningen?

- Ingenting.

Varför inte?

- Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.

De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop.

Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.

Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.

- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid.

För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.

- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.

Tänker du mer på henne än på dig själv?

- Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.

De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.

- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.

Det låter nästan som en affärsuppgörelse?

- Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.

Hur tror du de har träffats?

- Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.

Tror du att de känner sig tvingade att komma hit?

- Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.

Vad brukar du svara då?

- Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.


Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.

- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar.

Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar?

Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.

Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.

- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.

- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.

Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?

- Så kan det säkert vara.

Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.


Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.

Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.

Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.

- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem.

Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män.

- Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad.

Blir de inte väldigt beroende av de här männen?

- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.

Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit.

Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.

Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.

Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.

- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.

- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.

Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.

- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.

Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla?

- De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.

Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana.

- De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.

Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit.

Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.

Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.

Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?

Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet.

De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.

- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.

Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.

- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med?

Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.


Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé...

- Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.

Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.

- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.

Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.

- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.

Kan du inte göra det här på Gotland?

Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska.

- Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna.

Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong.

Reporter: Anna Jutehammar

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kraftig ökning av strypvåldSara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.Han tog också stryptag på dig?– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.Bättre dokumentation behövsBrita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.Reporter Lisbeth Hermansson.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.

23 Sep 202430min

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hundratals bostadslösa efter bränder i klimathusDen 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.Lindbäcks modulhus i trä har brunnit på flera platserKaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.

16 Sep 202429min

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfällaNär Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändareSäkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.Den tystade stadenFör ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.De tystade larmen före polismordetHösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.

27 Maj 202429min

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.Dykare nära att döBara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.– Men det är ord mot ord, säger han.Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.Kollegorna vill ha svarI slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

20 Maj 202432min

Andnöd – Pär | Del 3

Andnöd – Pär | Del 3

Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En kall och blåsig kväll– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.Det är två luftflaskor, som vanligt.– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.Vill ha svarEfter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger. – Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.En anonym lappPärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras. En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:“Jag kan ha användbar information.” Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.

6 Maj 202429min

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.– It’s kind of danger money, säger han.Larmet går17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

3 Maj 202429min

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

29 Apr 202427min

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.Ingen utredning görsSammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.– Det här är det värsta som har hänt mig.Kommenterar inte enskilda fallVi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?– Ja, vi utreder.Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.Reportrar: Frida Grönholm och Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

15 Apr 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden