LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter
Kaliber26 Apr 2015

LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter

På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger

Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen.

– Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här.

På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid.

Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick.

– Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt.

LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom.

– Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han.

De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten.

För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen.

2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna.

Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad.

– Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas.

Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt.

Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i.

Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen.

– Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären.

Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis.

Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov.

– Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson.

Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans.

Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år.

Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan.

– För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas.

De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken.

Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov.

Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat:

Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte.

Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov.

Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor.

– Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas.

Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar.

– Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat.

– Men vad är det för frågor då?

– Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan.

Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt.

– Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson.

Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas.

Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han.

– När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson.

För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till.

– Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt!

– Och det är så det är idag?

– Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen.

Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009.

Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan.

– Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm.

Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009.

– Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon.

Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning?

– Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning.

– Men är det nån skillnad då?

– Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara.

– Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis?

– Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta.

Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen.

Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram.

– Oj, vad tung du har blivit…

– Har det gått bra?

Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning.

Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning:

– Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv.

Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket.

Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till:

– Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han.

Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant.

För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan.

Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet.

Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen.

- Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt.

- Men är det rättsäkert?

- Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare.

Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten?

- Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon.

Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet.

När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans.

En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade.

– Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han.

Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen.

Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen.

– Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här.

Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut.

Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.

För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra.

För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna:

– Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin.

En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med.

Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon.

– Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så.

– Det är inget krav från kommunen?

– Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin.

Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor.

– Det är ju en kostsam insats helt klart.

– Men försöker man hålla ner den kostnaden?

– Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon.

Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan.

Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende.

ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande.

Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF.

För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet.

– Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas.

Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar.

Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna.

– Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting.

I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner:

”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna”

”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna”

”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg”

”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning”

Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak.

– Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt.

SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten:

– Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog.

Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över.

– Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna.

Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet.

Reporter: Lena Pettersson

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Under nio år kommer det in anmälningar om läkaren. Han är inte patientsäker. Trots att IVO utreder och ger läkaren kritik så kan han fortsätta jobba på som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En bil vinglar fram och tillbaka på motorvägen i mörkret. Den kör ut mot vägrenen. Sen in mot räcket. Tillbaka mot vägrenen. För att nästan kollidera med en bil som kör om.Bilen kör i 30 km i timman. Sen i 110, fram och tillbaka i ryckiga hastigheter.När polisen får stopp på bilen, får de hjälpa till att bära mannen ur förarsätet. Han säger att han är läkare. På väg från sitt jobb på vårdcentralen.Han har svårt att stå upp och somnar till ibland när polisen pratar med honom.– Det är ju absolut galet. Är det såna läkare vi ska gå till?Längs samma väg, i en liten ort, bor Ulla. Det är 2015 och Ullas 37-årige son Andreas kämpar med sin psykiska ohälsa. Med ångest, och social fobi. Och han tycker det är svårt att prata med folk. Till och från missbrukar han alkohol och tabletter.– Vi ställde alltid upp på honom och tittade till honom lite då och då. Han fick sova över, berättar Ulla.Det är våren 2015. Andreas är sjukskriven för sitt psykiska mående. Han har inget körkort, men har precis köpt en moped.– Han var så glad och han kunde forsla sig själv liksom utan att vara beroende av andra.Samtidigt har Andreas en långdragen förkylning som inte ger med sig. I slutet av april bokar Andreas en tid på vårdcentralen.Läkaren som Andreas ska träffa har haft sin legitimation i fem år och har efter det jobbat på olika vårdcentraler i Västsverige.Andreas reser sig upp i väntrummet och går in med läkaren i ett besöksrum. En stund senare går han hem med ett recept av den narkotikaklassade hostmedicinen cocillana etyfin. En halvlitersflaska.Men förkylningen ger sig inte.– Han var inte bra i halsen. Han hade slemhosta, berättar mamma Ulla Tre dagar senare är Andreas tillbaka på vårdcentralen. Han har haft svårt att sova sista veckan. Han får återigen träffa läkaren. Den här gången går Andreas hem med ett recept på 30 sömntabletter. Ett beroendeframkallande narkotiskt läkemedel. Ulla pratar med sin son Andreas när han är på ett köpcentrum och ska köpa snus. Han är glad.– Han står vid kassan och så säger han hejdå mamma puss och kram.Andreas hittas dödDet är sista gången Ulla hör sin sons röst. Det blir Valborgsmässoafton. Klockan är tjugo över nio på morgonen. Än så länge har Ulla och Mike ännu inte gått upp. Det regnar utanför sovrumsfönstret när telefonen ringer.– Och då rämnar hela min värld. Totalt, säger Ulla.Andreas har hittats död på golvet vid sin säng.– Mitt barn, mitt barn! Det var det jävligaste jag varit med om. Det var det jävligaste. Jag kunde liksom inte ta in det. Man ville liksom bara bort själv. Det blir svart, alltså. Man befinner sig i nåt jädra svart hål som är så overkligt så man... Jag tänker så här: Det här klarar jag inte. Jag kan inte överleva detta.Ulla anmäler Andreas läkare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.Utredningstider på upp till 4,5 årKaliber har tittat på 61 läkare som har fått sin legitimation återkallad under förra året och fram till september i år. I nästan hälften av fallen har det tagit IVO mer än 500 dagar att utreda. Den längsta utredningstiden är på 4,5 år.IVO tycker själva att deras utredningstider är för långa.Av de 61 läkare som vi tittat på i vår granskning se ser vi att på elva läkare kommer det in nya tips eller anmälningar till IVO under tiden dom utreds och innan dom får sin legitimation återkallad.Läkaren som gav Andreas hostmedicinen trots varningen är en av dem. Det finns fler patienter som felbehandlas av läkaren.– Nu var det nåt som gick av, säger Barbro.2012 kommer första anmälan. Då har läkaren haft sin legitimation i två år. Han jobbar extra på en vårdcentral och det är dit Barbro söker sig efter att ha ramlat och har ont i armen. Läkaren undersöker henne inte ordentligt och hon får ingen remiss för röntgen. Trots att hon inte kan lyfta armen skickas hon hem.– Jag skulle enligt honom hålla på med rehabövningar fast jag inte ens kunde lyfta den upp till magen.Efter två veckor med svår smärta åker Barbro återigen till jourcentralen. Hon får träffa en annan läkare och får direkt en remiss till röntgen. Det visar sig att Barbros arm är av. På två ställen.– Jag känner mig besviken och inte trodd på.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

4 Nov 30min

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida hedersmördades av sin pappa och bror. Gång på gång försökte hon få hjälp från socialtjänsten undan förtrycket i sin familj. Nu kritiseras socialtjänsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På högstadiet berättar Shahida om hur hennes pappa kontrollerar henne men det är först på gymnasiet som det görs en orosanmälan till socialtjänsten i Lessebo, efter att hon berättat att pappan slår henne och har hotat med att skicka iväg henne från Sverige.Shahidas arbetskamrat och vän Pernilla Lindblom berättar:– Hon fick inte gå ut, hon fick inte träffa vänner, hon fick definitivt inte träffa killar. Men föräldrarna förnekar att det förekommer problem i familjen. Och efter att socialtjänsten pratat med dem backar Shahida på sin berättelse. Socialtjänsten avslutar utredningen utan åtgärder.Devin Rexvid forskare vid Stockholms universitet, menar att socialtjänsten borde erbjudit henne skydd från föräldrarna:– Skyddet är en grundförutsättning för en grundlig, allsidig, objektiv utredning från socialtjänstens sida. Så länge de inte känner sig i skydd vågar de inte leverera hela berättelsen med alla detaljer.Socialtjänsten i Lessebo kritiserasShahida får senare hjälp i form av stödsamtal och kontaktperson, men med tanke på vad hon utsattes för borde hon fått skydd, om nödvändigt med hjälp av tvångslagstiftning, menar Devin Rexvid.– Socialtjänsten har definitivt brustit i att skydda henne vid rätt tillfälle, menar han.Linda Rehn Landström, verksamhetschef för individ och familjeomsorgen i Lessebo säger att hon tar till sig av kritiken men vill i övrigt inte kommentera.– Vi väljer att inte kommentera, det är en bedömning både utifrån individen, men också för närstående runtomkring, säger hon.Fredag den 3 maj 2024 mördas Shahida av sin pappa och äldre bror. Hon stryps med sin egen sjal.– Nu har det här hänt och nu kan vi inte göra nåt åt det, men det får inte hända igen. Vi måste hjälpas åt i hela samhället, för att förhindra sådana här saker, att det ska ske, säger vännen Pernilla.Shahidas pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på Shahida. Han nekar till alla anklagelser. Shahidas äldre bror dömdes till 16 års fängelse. Han erkände att han mördat sin syster på uppmaning av sin pappa. Däremot frikändes mamman från mord. Under rättegången förnekar hon att det förekommit våld i familjen.Lyssna på granskningen Shahida och hedersmordet.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Gustaf Vilhelmsson

3 Nov 31min

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Dykaren Marcus Bergman fastnar på botten av sjön Haggen i Dalarna. Han dör intrasslad i en lina. Kvar finns frågorna: Hur kunde det ske? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det kändes mycket, mycket skarpare. Det kändes mer allvarligt faktiskt.Larmet går till räddningsstationen i Ludvika.– Det är en arbetsplats man har hållit på och dykt i och man har tappat bort en dykare som inte har kommit upp något mer.Flera bilar och ett dyklag kommer fram till sjön Haggen.– De dyker snabbt. Och de är stressade. Vi är ju där för att rädda liv.De ser ett svagt sken från en lampa när de närmar sig botten. Strax bredvid finns dykaren. Han sitter fast.Nyheten om en saknad dykare sprider sig.– Det fanns en rubrik. Dykare försvunnen i sjön Haggen i Ludvika. Under dykarbete tror jag till och med det stod. Och det högg ju till i mig direkt. Jag tänkte att det här är inte bra, säger Anders, svärfar till dykaren Marcus.Anders provar att ringa Marcus.– Får ju inget svar. Och det lugnar mig ju inte precis.Han ringer sin dotter, Emma.– Jag sa det ”Emma. Det har hänt någonting här. Jag har snappat upp i media att en dykare är försvunnen i Haggen”. Och då hann jag ju nästan inte säga färdigt meningen förrän Emma skrek rakt ut bara, säger Anders.– Jag fattade direkt. Att det var han…då hade jag också den här minnesbilden av vårt samtal att så här... Om någonting händer så funderade han ju på hur någon skulle hinna hjälpa honom, säger Emma, Marcus fru.Vi har varit i kontakt med dykföretaget, men de vill inte svara på någon av våra frågor.Reporter: Alice Lundberg.Producent: Johan SundströmProduktionsteknik: Melekeh MeyerSlutmix: Göran WilandFör serien Andnöd har också Ida Nordén, Fredrik Ankersen, Ida Cliffordson Weicht och Markus Alfredsson varit reportrar.

27 Okt 29min

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Det är en av de största föroreningsskandalerna i svensk historia. Nu kan Kaliber avslöja i en hemlig inspelning hur Försvarsmakten hanterat släckskummet med PFAS i Kallinge. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nahla Afzelius är 4 år när det blir känt att hon har fått i sig de hälsofarliga kemikalierna. Idag är hon 16 år och är orolig för vad de kan göra med henne.– Kanske att jag inte kan få barn eller att jag får cancer, att jag för det vidare till mina barn. Det är inte så kul att tänka på faktiskt, säger hon.Kallingebor har bland de högsta halterna PFAS i världen. Förgiftningen har pågått under lång tid och forskningen visar att befolkningen här löper större risk att drabbas av sjukdomar som njurcancer, testikelcancer och diabetes typ 2.Hemligt samtalTrots att det är Försvarsmakten som orsakat PFAS-föroreningen i Kallinge har de hela tiden sagt att F17 har hanterat släckskummet med PFAS på rätt sätt. I en dold inspelning avslöjas något annat.När Kaliber granskade den stora PFAS-skandalen 2019 pratade vi med den dåvarande flottiljchefen på F17. Efter den intervjun händer något ovanligt. Flottiljchefen lyckas inte lägga på luren.– Jag tänkte på en… där duckade jag. Jag tänkte, ska jag genom honom det? Nä, jag låtsas att jag inte fattar.Kaliber kan därför avslöja allt som sades i en dold inspelning mellan flottiljchefen och kommunikationschefen när de inte tror någon hör.Då framkommer en annan bild över hur släckskummet har hanterats inom Flygvapnet.– Vi spolade oss själva med det. Det var ju roligt, såg ut som en Michelingubbe.Det framgår också av samtalet att man gjort provskott med släckskum före övningarna. De provskotten sker rätt ut i miljön.Granskningen visar också att Försvarsmakten visste om risken att släckvattnet från brandövningarna på F17 kunde förorena dricksvattnet i Kallinge redan 1995. Nästan 20 år innan PFAS upptäckes i dricksvattnet.Björn Norrbrand är chef för avdelningen för förorenade områden på Försvarsmaktens miljöprövningsenhet.– Jag tycker att vi har följt gällande regler. Granskningen är ett samarbete med Vetenskapsradion.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Oscar LindholmAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl

20 Okt 31min

Den gröna boomens baksida

Den gröna boomens baksida

Kommunerna i norra Sverige är centrala för den gröna omställningen. Men de stora kostnader som industrierna för med sig gör att många kommuner nu har börjat tveka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det har varit många första spadtag och annonseringar om industrisatsningar under några år – satsningar där Sverige ska ta steget in i framtiden – och vi ska bli mer hållbara. Det har kallats den gröna omställningen. Om den gröna omställningen ska lyckas så behövs 100 000 nya invånare i landets norra delar.– Man är lite grann fast i 1940-talstänk att finns arbetena så innebär det att folk flyttar dit. Så fungerar det inte längre, säger oppositionsrådet Tobias Sandblad (M) i Boden.Men till det som för några år sen kändes hoppfullt ser man nu en annan sida – de stora kostnader som industrierna för med sig.Boden är en kommun som satsat stort på ny infrastruktur redan innan de ens visste om någon aktör var intresserad av att etablera sig där. Kommunen har tagit miljardlån. – Hoppsan, ja det var ju en hel del. Ja, det hade man väl inte riktigt tänkt sig, säger en bodensare som Kalibers reporter pratar med.Kommunerna i norra Sverige, som är centrala för den gröna omställningen i Sverige och i Europa, har nu börjat tveka inför nya industrietableringar – och nu vill majoriteten av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten ha mer stöd av staten för investeringar i den gröna omställningen, visar Kalibers kartläggning.Näringslivschefen i Boden förstår de som tvekar att gå samma väg som de gjort i Boden.– Det är klart att man förstår att kommuner kommer att fundera en och två gånger innan man hoppar på en megainvestering som det här faktiskt är, säger Mats Berg.Lyssna på Kaliber om Den gröna boomens baksida.Reporter: Malin MarckoProducent: Annika H Eriksson

13 Okt 29min

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

De ignorerades när de tryckte på larmknappen och tvingades ligga i sin egen avföring och fick blödande liggsår. Kaliber om hur det gick efter att parkinsonsjuke Henrik slagit larm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Granskningen av serviceboendet på Hundraårsgatan i Göteborg engagerade, många blev upprörda över Parkinsonsjuke Henriks berättelse. Och det blev snabba konsekvenser.Verksamhetschefen upp sig - och högsta förvaltningschefen fick sparken av ansvariga politiker en dryg vecka efter att granskningen sändes.Ordförande i nämnden för funktionsstöd, Håkan Hallengren (S) .– Det har brustit på så många plan. De här 400 avvikelserna på samma boende som inte har rapporterats vidare till de som är högst ansvariga i verksamheten och i nämnde det är helt oacceptabelt. Det är därför vi behöver ett nytt ledarskap tycker vi.De ansvariga politikerna i nämnden för funktionsstöd beslutade att det skulle göras en extern utredning av serviceboendet på Hundraårsgatan om hur det kunde bli som det blev och varför det tog så lång tid innan det blev någon förändring. Utredningen tittar även på ansvaret på olika nivåer i organisationen och varför allvaret i situationen inte nådde högsta ledningen tidigare.Lyssna på programmet för att höra mer om vad som hänt sedan granskningen publicerads i jui 2025.Reporter: Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

6 Okt 27min

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Utredningen om sexualbrott mot Maja tar över två år. En polis som jobbade med utredningen blir sedan omplacerad. En annan döms några år senare själv för barnpornografibrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Det ser exakt likadant ut”, säger Maja.”Ja, det förändras inte över tid här, det är bara vi som blir äldre”, säger barnförhörsledaren.Maja har blå lösnaglar och långa lösögonfransar. Hon tittar upp från sin mobil när förhörsledaren kommer in i rummet.  ”Du har varit här och det är längesedan”, säger barnförhörsledaren. Polisen utreder sexualbrott som Maja berättat att hon utsatts för av sin styvpappa. Det är två och ett halvt år sedan anmälan gjordes, då Maja satt i förhörsstolen första gången. Utredningen fortsätter. Maja har hunnit bli tonåring. Majas telefon har tömts. Men sedan har polisen tappat bort bevisen.– Jag tappade ju hoppet på hela vår anmälan och deras utredning, säger Maja. Del 2 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider. Maja och Bengt heter egentligen något annat. Polisen som dömdes för barnpornografibrott har överklagat domen, som ännu inte avgjorts i hovrätten. Reporter: Julia GöransProducent: Johan Sundström

22 Sep 34min

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Anton berättar att han utsatts för övergrepp. En polisutredning startar, som ska ta högst tre månader. Men tiden går. Fristen får löpa, konstaterar polisen om att fallet inte kan prioriteras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. – Jag hade ju tänkt många gånger hur jag skulle reagera. Om jag såg människan.   Liv går över parkeringen utanför mataffären för att hämta en kundvagn. Då får hon syn på honom.   – Han har förstört mitt barn.  Mannen som de anmält till polisen.    – Hela kroppen reagerade. Magen och huvudet. Mannen som har förgripit sig på Livs son Anton.  Nu är det ett år sedan utredningen började. Men inget åtal kommer.  – Han går fri som ingenting. Ingen vet vad han har gjort. Liv håller ett hårt grepp om i kundvagnen. Hon väntar tills mannen är borta igen. Tiden fortsätter gå. Polisen fortsätter utreda.   – Ingen vill att utredningar där barn är inblandade ska ta lång tid, säger Liselott Herschend, åklagare. – Det är både misstänkt och målsägande som blir drabbade här, säger Emma Vangstad, gruppchef vid Polisen.– Det skulle jag säga nästan är omöjligt att hålla en tidsfrist på tre månader, säger polisen Marika Holmkvist. Del 1 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider.Anton och Liv heter egentligen något annat. Reporter: Julia GöransProducent: Johan SundströmSlutmix: David Hellgren

22 Sep 30min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden