"Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år.

Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen.

- Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen.

Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas.

- Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar.

- På grund av att de kommer?

- Ja.

- Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre.

- Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du?

- Nej, nej.

- Vad är det de gör när de kommer hit?

- De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång.

- Och hur känns det för dig när de är här?

- Jag känner mig skraj och rädd.

- Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana.

- Men vad tycker om när de kommer?

- Jag tycker inte att det är trevligt.

- Varför inte det då?

- Det är som att de campar här.

- Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket.

- Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit?

- Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg.

- Ge mig en cigg mannen…

I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett.

Det här leder till att många brott inte går att lösa.

Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.

I dag försöker vi ta reda på varför.

Vi är i Kroksbäck - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats.

Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området.

- Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området.

- Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån.

Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs.

- Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj.

- Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra.

- Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen.

Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.

- Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer.

- Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej.

Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom.

I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare.

Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst.

I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte.

- Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios.

- Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson.

- Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios.

Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten.

- Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios.

Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor.

Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor.

- Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här.

- Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det?

- Hur vet du att det går till så då?

-Jag har sett det. Jag har själv varit med om det.

Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld.

- Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg.

- Har polisen själva någon del i det, tror du?

- Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.

Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende.

- Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna.

- Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes.

- Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde?

- Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes.

Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda.

- Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom.

- Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson.

- Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna.

- Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor.

- Det känns helt lugnt.

Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten.

Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort.

- Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen.

Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning.

Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen.

- Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist.

I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott.

Men vad får det för konsekvenser?

I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck.

Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett.

På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen.

- Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar.

- Man skyddar varandra. Det är det du menar?

- Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat.

- Du hade inte gjort det?

- Nej, jag hade inte gjort det.

Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen.

Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter.

- Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden.

- Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem.

Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området.

Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit.

- Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera?

- Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S).

- Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut?

- Ja, det är brist på demokrati i så fall.

- Men du tror att intresset finns?

- Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).

Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över.

- Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar.

Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen.

- Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han.

- Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer?

- Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt.

- Och då behöver man inte polisen?

- Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket.

- Vad borde polisen göra annorlunda?

- Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med.

I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva.

- Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta.

- Vad tycker du om att det funkar på det här sättet?

- Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik.

Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer.

- Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg.

- Men vad tänker du om att det ser ut så?

- Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han.

Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om.

- Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.

- Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han.

Närpolisen Christian von Malmborg:

- Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite.

Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen.

- Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han.

Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där.

- Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen.

- Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.

- Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där…

- Men varför lyckas man inte i de här områdena?

- Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå.

- Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande?

- Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert.

Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen.

Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna.

För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen.

Den misslyckades.

Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan.

Men den här gången ska det bli rätt lovar man.

Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk:

- Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig.

- I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han.

Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser.

- Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord.

- Det är bara tomma ord?

- Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar.

Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna.

Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången.

- Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén.

- Och kommer det att bli så också?

- Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det.

I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen.

Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende.

Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen.

I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar:

- Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola.

- Är det bra eller dåligt?

- Det är dåligt såklart.

- Varför då?

- För att man skapar problem för andra.

- En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille.

- Golare har inga polare.

- K är bäst, fattar du mannen…..

Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland.

Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

Producent:Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se