"Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen
Kaliber28 Sep 2014

"Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år.

Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen.

- Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen.

Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas.

- Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar.

- På grund av att de kommer?

- Ja.

- Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre.

- Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du?

- Nej, nej.

- Vad är det de gör när de kommer hit?

- De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång.

- Och hur känns det för dig när de är här?

- Jag känner mig skraj och rädd.

- Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana.

- Men vad tycker om när de kommer?

- Jag tycker inte att det är trevligt.

- Varför inte det då?

- Det är som att de campar här.

- Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket.

- Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit?

- Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg.

- Ge mig en cigg mannen…

I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett.

Det här leder till att många brott inte går att lösa.

Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.

I dag försöker vi ta reda på varför.

Vi är i Kroksbäck - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats.

Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området.

- Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området.

- Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån.

Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs.

- Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj.

- Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra.

- Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen.

Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.

- Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer.

- Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej.

Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom.

I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare.

Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst.

I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte.

- Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios.

- Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson.

- Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios.

Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten.

- Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios.

Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor.

Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor.

- Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här.

- Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det?

- Hur vet du att det går till så då?

-Jag har sett det. Jag har själv varit med om det.

Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld.

- Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg.

- Har polisen själva någon del i det, tror du?

- Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.

Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende.

- Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna.

- Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes.

- Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde?

- Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes.

Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda.

- Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom.

- Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson.

- Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna.

- Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor.

- Det känns helt lugnt.

Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten.

Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort.

- Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen.

Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning.

Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen.

- Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist.

I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott.

Men vad får det för konsekvenser?

I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck.

Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett.

På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen.

- Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar.

- Man skyddar varandra. Det är det du menar?

- Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat.

- Du hade inte gjort det?

- Nej, jag hade inte gjort det.

Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen.

Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter.

- Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden.

- Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem.

Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området.

Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit.

- Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera?

- Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S).

- Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut?

- Ja, det är brist på demokrati i så fall.

- Men du tror att intresset finns?

- Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).

Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över.

- Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar.

Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen.

- Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han.

- Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer?

- Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt.

- Och då behöver man inte polisen?

- Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket.

- Vad borde polisen göra annorlunda?

- Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med.

I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva.

- Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta.

- Vad tycker du om att det funkar på det här sättet?

- Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik.

Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer.

- Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg.

- Men vad tänker du om att det ser ut så?

- Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han.

Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om.

- Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.

- Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han.

Närpolisen Christian von Malmborg:

- Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite.

Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen.

- Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han.

Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där.

- Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen.

- Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.

- Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där…

- Men varför lyckas man inte i de här områdena?

- Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå.

- Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande?

- Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert.

Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen.

Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna.

För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen.

Den misslyckades.

Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan.

Men den här gången ska det bli rätt lovar man.

Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk:

- Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig.

- I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han.

Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser.

- Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord.

- Det är bara tomma ord?

- Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar.

Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna.

Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången.

- Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén.

- Och kommer det att bli så också?

- Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det.

I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen.

Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende.

Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen.

I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar:

- Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola.

- Är det bra eller dåligt?

- Det är dåligt såklart.

- Varför då?

- För att man skapar problem för andra.

- En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille.

- Golare har inga polare.

- K är bäst, fattar du mannen…..

Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland.

Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

Producent:Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär har haft smärtor i flera timmar. Två gånger har han ringt 112, men ingen ambulans larmas ut. Istället tar han sig hem. Då stannar hans hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Då vänder jag mig över honom. Och ser att han är inte där.Pär ligger utsträckt på trägolvet i vardagsrummet i Billsta utanför Örnsköldsvik. Hans sambo Kristina börjar göra hjärt- och lungräddning på honom.Personer har dött på grund av larmcentralers felbedömningarPärs fall blir ett av de 22 händelser som SOS Alarm har anmält som Lex Maria till Inspektionen av vård och omsorg, IVO, under de senaste tre åren. I majoriteten av fallen så handlar det om att patienternas symtom inte bedömts på ett korrekt sätt av larmcentralen och att ambulanser inte har larmats ut - eller att larmet inte har prioriterats tillräckligt högt. Pär överlever. Men i 14 av 22 fall har patienterna dött. Fredrik Jonsson är chefläkare på SOS Alarm.– För det första är det ju otroligt tragiskt att någon har avlidit på grund av att vi kan ha gjort ett fel beslut, det är ju vidrigt. Men med tanke på volymen samtal och vårdkontakter så är det få skulle jag nog ändå vilja påstå Brister i ambulanssjukvårdenÄven inom ambulanssjukvården leder felbedömningar till att personer avlider. I 36 av de totalt 125 fallen som anmälts av ambulanssjukvårdsgivarna själva - framgår det att patienterna har dött. Och lärdomarna från anmälningarna, som skickats till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, delas inte alltid vidare nationellt. Trots att samma misstag upprepas bland vårdgivare. Något som bland annat ambulansspecialistsjuksköterskan och forskaren Erik Höglund reagerar på. – Det är ju ingen som sammanställer det på det sättet som ni har gjort så att vi kan liksom inte dra några lärdomar på systemnivå: “vad är det som sker?”. Daniel Lilja är avdelningschef på IVO.– Det finns vissa delar som vi nationellt måste dela än mer kunskaper om det som inträffar och de åtgärder som har visat sig vara effektiva. Så det kan man alltid bli bättre på. Har det hänt på ett ställe så ska det inte behöva hända på ett annat egentligen. Reporter: Andreas EricsonProducent: Johan SundströmSlutmix: Paulina Dehlin

10 Mars 29min

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

Vad händer när domstolarna antar att Kriminalvårdens behandlingsprogram för sexualbrottsdömda fungerar när de bestämmer vem som får vårdnaden om ett barn? Del 2/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I över 20 år har domstolar dömt barnförövare till behandling för sexualbrottslingar – utan bevis på att vården fungerar. – Jag menar på att det är som ett experiment som har fått fortgå utan någon form av ordentlig utvärdering, säger advokat Camilla Orefjärd är specialiserad på barnfrågor.Kaliber har gått igenom hovrättsdomar under femårsperioden 2016-2020 där en förälder är dömd för sexualbrott mot barn eller barnpornografibrott. Det rör sig om 300 dömda barnförövare. Och vi stöter gång på gång på fall där straffet blir skyddstillsyn och behandling istället för fängelse. Sexualbrott mot barn och barnpornografibrottKriminalvårdsbehandlingarna som dömda barnförövare genomgår används senare som ett argument för att få vårdnad och umgänge med barn. Men kan en domstol avgöra hur stor risken är att en dömd barnförövare återfaller i brott, när de ska besluta om barnets bästa?Lyssna på Kalibers serie En mammas mardröm del 2: Barnförövarna och återfallenVi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Reportrar: Josephine Freje och Sophia Djiobaridis, Imperiet MediaDelresearch: Klara Broberg, Imperiet MediaLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

3 Mars 29min

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

Om hur svenska domstolar tvingar mammor att lämna sina barn till dömda barnförövare. Del 1/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Svenska domstolar ger dömda barnförövare fri tillgång till barn.”Marie” är en av dem som drabbats. Den man hon levde med erkände och dömdes för sexuellt ofredande mot hennes äldre dotter. Efter avtjänat straff, flera år senare, ville han ha vårdnad om Maries och hans gemensamma två barn, som vi kallar Alma och Alvin. Det blir starten på en lång rad polisanmälningar, barnutredningar, orosanmälningar och vårdnadstvister. Det slutar med att Marie tvingas lämna över barnen till den dömde barnförövaren.– Det är det svåraste jag någonsin har gjort, säger Marie, och fortsätter:– Och gör jag inte det här, då riskerar ju jag att bli av med barnen. Sexualbrott mot barn eller barnpornografibrottGranskningen visar på flera fall, där dömda barnförövare får vårdnad om sina barn – efter beslut i domstol. Det kan handla om gemensam eller ensam vårdnad – eller oövervakat umgänge.Inga Tidefors är professor i psykologi och är specialiserad på personer som begår sexualbrott mot barn.– Har man en gång gått över den här gränsen så är ju benägenheten att göra det igen större.När vi går igenom fallen från vår granskning ser vi att domstolarna för olika resonemang då det gäller vårdnadstvister, där den ena föräldern är dömd för sexualbrott mot barn. I några fall räcker det med själva brottet för att bli diskvalificerad som vårdnadshavare. I andra fall, precis som när det gäller Marie, får den dömde barnförövaren ensam vårdnad om sitt barn.Advokat Camilla Orefjärd, sitter i styrelsen för föreningen Lex Tintin, som startades för att få till ett bättre skydd för barn som riskerar att utsättas för någon typ av våld. – Det är ett lotteri. Det beror på vilken domstol, var i landet du befinner dig, det beror på vilken domare du får, vilka nämndemän som sitter där. Och det är ju i sig egentligen väldigt rättsosäkert att man inte på förhand egentligen kan se vart det här barkar, det leder ju till en rättsosäkerhet. Vi vill varna för att programmet innehåller skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Serien En mammas mardröm görs av produktionsbolaget Imperiet Media.Reportrar: Josephine Freje och Sophia DjiobaridisDelresearch: Klara BrobergLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

24 Feb 29min

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

Climate change is real, but do the UN agencies and even the Secretary-General himself, really stick to the facts? This is an English version of Kaliber's investigation 'Klimatkatastrofen' from December 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Climate change is real, but is it as bad as it sometimes sounds?According to the IPCC - the scientific authority that all UN member states rely on - there is no doubt that our greenhouse gas emissions have warmed the planet and are negatively impacting the climate, with melting ice, rising sea levels, and an increase in certain extreme weather events.But UN agencies, as well as UN Secretary-General António Guterres, take it much further. We are told that:1.7 million children die every year due to climate change.Women and children are 14 times more likely to die in natural disasters than men.The number of weather disasters has increased fivefold since the 1970s.Families in Samoa are abandoning their homes and moving inland because of climate change.In this special episode of Kaliber, tailored for an international audience, we dig deep into these claims and ask: will the narrative of the apocalypse help us at all?Reporter: Ola SandstigProducer: Annika H ErikssonLegally responsible publisher: Sabina SchatzlContact: kaliber@sr.se

17 Feb 55min

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Återkommande bränder på återvinningsanläggningar och ett starkt beroende av Kina - när batterierna når sitt slut ingår de i kedja som kan innebära ett geopolitiskt säkerhetsproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Hade vi vetat vad vi vet i dag hade vi aldrig sysslat med det här. Det kommer att brinna överallt i Sverige i batterihantering, säger Thomas Karlström, vd för en mellanlagringsanläggning i Trollhättan där batterier exploderat och brunnit två gånger på ett år. När uttjänta litiumjonbatterier batterier ska återvinnas krävs försiktighet. Batterierna kan självantända och brinna explosionsartat.– Incidenter har vi ju här i vår anläggning så gott som dagligen, att vi får ett batteri som ger en rökutveckling, säger Roland Karlsson, produktionschef på en återvinningsanläggning i Halmstad. Samtidigt finns en oro över hur Sverige och Europa i dag är beroende av andra länder, framförallt Kina, genom import av råmaterial för att bygga batterier - och export för återvinning.– Rent politiskt, geopolitiskt sett, så sitter Europa i en rävsax, säger Erik Jonsson, Statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.– Att ha en viss tillverkning av batterier i Europa är faktiskt en säkerhetsfråga för oss. För vi är utsatta idag, säger Kristina Edström, professor vid Uppsala universitet som forskar på batterier. Enligt Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), skyndas arbetet på för att öka oberoendet, och öka säkerheten vid återvinningsfaser.– Både Sverige och EU kan vara bättre än vad vi har varit. Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Feb 25min

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterierna finns i våra hem, i våra elcyklar och våra bilar. Men de kan självantända och brinna explosionsartat. Cornelia kom hem till sitt hus, som stod i full brand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Midsommardagen 2018 började Cornelias hoverboard brinna medan den laddades, vilket ledde till att hennes hem förstördes.– Fönster och sådant exploderade liksom. Så det var ju bara massa höga smällar.Sedan branden hemma hos Cornelia 2018 har runt 500 bränder startat där litiumjonbatterier varit inblandade, och bränder på grund av elsparkcyklar och elcyklar ökar mest enligt siffror från Elsäkerhetsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Ökat antal litiumjonbatteribränder– En brand i litiumjonbatterier kan liknas vid brand i brandfarliga vätskor som bensin eller diesel som vi traditionellt är vana vid. Normalt sett så förvarar vi inte en flaska bensin hemma, just för att den är brandfarlig. Men nu har vi plötsligt då stoppat in det här batteriet i vårt hem, säger Jesper Thuning, insatsledare på räddningstjänsten i Stockholm.Förbud och regler angående litiumjonbatterierI Storbritannien, Kanada, Singapore och flera andra länder har ett antal regler och förbud införts när det gäller elsparkcyklar och elcyklar. Detta har skett även i Sverige, till exempel förbud mot att ta med sig hoverboards eller elsparkcyklar på tunnelbanan i Stockholm, och elcykelbatterier får inte längre tas med in på flera arbetsplatser och offentliga lokaler runt om i landet, bland annat i Riksdagen. Men några ytterligare kontroller eller förbud när det gäller elcyklar och elsparkcyklar behövs inte i nuläget, säger Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).– Fler och fler köper produkter från nätet. Och där har ju man ett enskilt ansvar. Att se till att produkterna har de säkerhetskrav som gäller. Så här är det viktigt att titta efter den här CE -märkningen och se till att den också är korrekt, säger Romina Pourmokhtari.Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Feb 29min

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Om det ökade hotet mot Sverige, den skärpta lagen ska som ska stoppa terrorbrott och spionage och de som bryter mot lagen: kantarellplockare, motionärer och turister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Antalet anmälningar om misstänkta brott kopplade till svenska skyddsobjekt har ökat de senaste åren. I snitt anmäls två brott om dagen.Säkerhetspolisen och polisen har gått ute med varningar om att utländska säkerhetstjänster kan anlita personer för att kartlägga svenska anläggningar.– Ett upplägg kan vara att du som någon typ av europeisk medborgare får ett erbjudande om att åka till Sverige. Du får en hyfsad bra betalning för att göra det här uppdraget och du vet kanske inte ens vem det är som har beställt det här, det har du ingen aning om, men du kanske ska åka till ett objekt och bara framkalla en reaktion, säger Per Engström, sektionschef på polisens nationella operativa avdelning NOA.Men när Kaliber tittar närmare på de drygt 400 personerna som under de senaste fem åren dömts för brott mot skyddslagen, visar att hälften gjort sig skyldiga till brott av oaktsamhet – personer som plockat svamp, cyklat inne på olika skjutfält där Försvarsmakten haft verksamhet eller tagit bilder på Drottningholm slott.En av de som dömts är Staffan, som är en av femton personer de senaste fem åren som i domar säger att de missförstod försvarsmaktens skyltning vid örlogsbasen i Karlskrona, och gjorde sig skyldig till att ha paddlat in i ett skyddsobjekt.– Väldigt snart känner jag i alla fall att det här var fel. Det var generalfel. Då hörde man en megafon – ”ni där i kajaken. Vänd om”.Försvarsmakten själva svarar angående sin skyltning av skyddsobjekt att de arbetar för att uppmärkning och avspärrningar ska vara så tydliga som möjligt att följa. Och skriver att det ska vara lätt att göra rätt.

16 Dec 202429min

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Stämmer det att väderkatastrofer har blivit fem gånger så många på 50 år och att människor på Samoa flyr sina hem p g a klimatförändringar? Kaliber skärskådar påståenden från FN och generalsekreteraren. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Dec 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rss-brottsutredarna
p3-historia
aftonbladet-daily
rss-mer-an-bara-morsa