Karolinas pappa blev av med flera hundra tusen - utan att någon reagerade

Restaurangbesök, tamponger och hemmabiosystem - medan Stefan var på sitt gruppboende rullade pengarna ut från hans konto. När samhället ska skydda de allra svagaste kan 100 000-tals kronor försvinna utan att någon reagerar. Kaliber om ett system där varningssignalerna har satts ur spel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

-Hej pappa, hur mår du? Mår du bra? Håller du på och sondmatar?

Karolina Ahlström ringer till sin pappa som sen början av 2000-talet bor på ett gruppboende för människor med psykiska funktionshinder. Ungefär lika länge har han haft en förvaltare – en åtgärd som kommit till för att skydda de allra svagaste i samhället. Men gör den det? Eller har samhället svikit den som inte kan göra sin röst hörd?

Det här är den andra delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Den som blir satt under förvaltarskap behåller sin rösträtt, men i nästan alla andra sammanhang träder förvaltaren in i personens ställe.

Förvaltarskapet har kommit till som ett skydd för de svagaste i samhället. Det handlar om människor med olika funktionsnedsättningar som psykisk sjukdom och demens, men gång på gång hör vi historier om hur den som är satt att hjälpa utnyttjar sin ställning och skor sig på den utsattas bekostnad, utan att kommunen reagerar.

Handlar det här bara om några enstaka fall eller överger samhället den som inte kan ta hand om sig själv?

Kaliber kan idag visa att det finns stora brister inbyggda i själva systemet. Karolina bläddrar i ett fotoalbum.

- Här är han så otroligt lik min farfar som också ser väldigt bra ut. Det är roligt att se. Jag har bara glada positiva minnen om pappa. Han spelade badminton och läste sagor. För mig var han aldrig sjuk för han var ändå en pappa och kunde göra såna saker som pappor gör, berättar Karolina Ahlström när hon visar oss bilder på sin pappa Stefan ur ett fotoalbum från när hon var liten. Redan när hon låg i sin mammas mage började han bli psykiskt sjuk och idag är han så pass dålig att hon inte vill att vi följer med och träffar honom.

Stefan har skador i matstrupen som gör att han måste sondmatas. Det är livsfarligt för honom att äta – och det var för att hindra honom från att köpa mat som en förvaltare sattes in år 2004.

Sedan dess har förvaltaren tagit hand om Stefans ekonomi, medan personalen på hans gruppboende har hjälpt till med det som behövs i vardagen. Och det var Stefans kontaktperson på boendet som en dag i somras när Karolina var och hälsa på sin pappa, uppmärksammade henne på att allting inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi.

- Hon sa att det stämmer inte. Det finns aldrig några pengar när vi behöver pengar till Stefan. Vi behöver köpa nya skor till honom, han behöver ny vinterjacka. Och när vi frågar honom, förvaltaren, så säger han bara det finns inga pengar. Det finns inga pengar att handla för. Stefan har så mycket skulder.

- Din pappa då, han var också där, vad sa han?

- Han sa att jag tror att han blåser mig. Jag förstår ju nu att han också har haft en stark magkänsla om det.

När Karolina kommer hem igen ringer hon till överförmyndarexpeditionen i Boden, där hennes pappa bor och ber om att få förvaltarens årsräkningar över hennes pappas ekonomi skickade till sig.

- Jag fick de senaste tre åren hemskickade till mig och jag började titta och det ser jag direkt att det här stämmer inte. Det var stora inköp på Coop, det var inköp på konditori. Det var inköp på Elon… Det var ju så solklart att det stämmer inte. Ingenting av det här har kommit min pappa tillgodo.

När Karolina får se de inköp som har gjorts misstänker hon alltså att det inte står rätt till. Det har handlats massor av mat – och Karolinas pappa får ju inte äta. Det finns också ett mobilabonnemang, men hennes pappa har ingen mobil, så hon ringer tillbaka till överförmyndarexpeditionen och berättar vad hon har upptäckt.

- Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är en väldigt pålitlig människa.

Karolina Ahlström tvivlar inte på att hennes pappa behöver en förvaltare – och när tingsrätten fattade beslutet om förvaltarskap år 2004 tyckte hon att det var bra. Även om hon då inte visste så mycket om vad det innebar.

När en förvaltare tillsätts går det till så att kommunens överförmyndare, ofta en förtroendevald person rekryterar den som ska bli förvaltare. Ett uppdrag som till stor del bygger på ideellt arbete. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare. Lagen säger bara att personen ska vara en ostraffad, rättrådig, erfaren och allmänt lämplig.

Själva systemet med godmanskap och förvaltarskap bygger på en nästan 100 gammal lagstiftning. Det har visserligen gjorts en del justeringar genom åren, men i stort ser den likadan ut nu som då. Bengt Wahrolén är jurist och arbetar med förvaltarärenden och enligt honom har lagen inte följt med sin tid.

- Man har låtit det mer eller mindre växa mossa över den här lagstiftningen. Grundsystemet har behållits och det är ett system som bygger på att kommunen ska ha ansvar för dem som bor i kommunen. Ursprungligen byggde det på att familjen hade ansvar för sina släktingar och det stora1974 var att man släppte in utomstående. Det vill säga det som nu har vuxit ut till omsorg och vård på kommunal nivå.

En förvaltare brukar få ett arvode på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året. Och behovet ökar. Vi står bara i början av den så kallade äldreboomen. Dessutom har många psykiatriska institutioner slagit igen de senaste decennierna.

En undersökning som Kaliber har gjort visar att ansökningarna om förvaltarskap har ökat med 25 procent på fem år, från 1 500 ansökningar år 2008 till 2 000 år 2013. Hur många av dem som blir förvaltarskap vet vi inte men många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill ställa upp och det har lett till att överförmyndaren till och med kan behöva leta i sin egen bekantskapskrets när de behöver anlita förvaltare.

Problemet är att samma överförmyndare som rekryterat förvaltaren sen också till uppgift att granska den här personen – och garantera att förvaltaren gör ett bra jobb.

Få är så insatta i hur det här systemet fungerar som Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett år sedan, men innan dess gjorde hon två stora granskningar av godmanskap och förvaltarskap på Riksrevisionen – den senaste år 2009. Och hon ser just överförmyndarens dubbla roller som en stor brist i systemet.

- Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske, någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget, och som inte alltid sköter sin tillsyn.

Vi ska återkomma till de brister i tillsynen som Riksrevisionen upptäckte i sina granskningar, men först ska vi tillbaka till Karolina Ahlström. När hon upplever att hon inte får något gehör från överförmyndaren börjar hon granska sin pappas förvaltare på egen hand. Hon begär ut både årsräkningar och kvitton på inköp.

Och det är när hon får se kvitton från stormarknaden Coop hon upptäcker att det finns två kort kopplade till hennes pappas konto, ett som hennes pappa har kunnat handla med och ett som förvaltaren själv har använt.

- Om man tittar på det pappa har handlat så är det cigaretter, det är sopsäckar, halogenlampor, engångshyvlar. Inget ätbart. Om man kollar då på det förvaltaren har handlat så är det väldigt mycket. Det är godis, det är mat, det är oxfilé, det är renkött, det är glass och inte bara det. Han har också stora kapitalvaruinköp. Ett hemmabiosystem. Där har han handlat en solsäng, en solbädd, för 1595 kronor, säger Karolina.

Karolina börjar nu lägga ihop kvitto efter kvitto på mat och prylar som varken hon eller personalen på hennes pappas boende sett att hennes pappa har fått ta del av under åren som har gått.

Det är alltså kommunens överförmyndare som har ansvar för att granska förvaltaren. Förvaltaren är skyldig att lämna en årsräkning varje år.

Men hur brukar de här granskningarna gå till ute i kommunerna?

För att ta reda på det åker vi och träffar Claes Gillberg. Han är ordförande i föreningen Sveriges överförmyndare, en ideell intresseorganisation och han är själv överförmyndare i Täby utanför Stockholm.

Claes Gillberg säger att överförmyndaren ska granska förvaltarens årsräkning varje år. Det innebär att man går igenom den blankett som förvaltaren skickat in och ser till att inkomster och löpande utgifter som t ex hyra och vårdavgifter stämmer, men när det gäller inköp som mat och kläder görs inte alltid en kontroll av kvitton.

- Vi går ju igenom årsräkningarna, men sen när det gäller kvitton, ja då kan vi begära in kvitton om vi är osäkra.

- Hur tydliga instruktioner finns det för hur de här årsredovisningarna ska kontrolleras?

- Nej, det finns ingen, om vi jämför med socialnämnder, som också finns i alla kommuner, så finns det en Socialstyrelse med rätt att skriva författningar och liknande. Detta saknas helt på överförmyndarsidan.

Det finns alltså inga exakta regler för hur överförmyndarens kontroll ska gå till, men utöver den här rutinmässiga genomgången görs också mer noggranna stickprovskontroller. Hur många och hur ofta varierar också mellan olika överförmyndare.

På så sätt kan en inköp som de Karolina upptäckte slinka igenom år efter år, trots att det ser väldigt märklig ut om man tittar närmare på dem. Vi ber Claes Gillberg titta på ett utdrag av Karolinas pappas utgifter.

- Ja, inte stora pengar men tidningen Laura för kvinnor + 40… kattmat… nä, jag vet inte, men det ser väldigt märkligt ut.

När det gäller överförmyndarens olika roller, är också Claes Gillberg kritisk till hur systemet ser ut idag. Det är formellt egentligen tingsrätterna som ska utse förvaltare och gode män, men i praktiken har den uppgiften sen länge hamnat på överförmyndarens bord.

- Ja, det är ju inte en bra lösning naturligtvis, men det har blivit så. Vår absoluta huvuduppgift är ju tillsynen. Sen har det ju över tid blivit så att vi får göra en hel del av grundarbetet i den rättsliga processen att utse gode männen och då resonerar man väl praktiskt tror jag att det är svårare för tingsrätten, som har en stor domsaga med många kommuner inblandade att veta var det finns lämpliga gode män. Ja, det har blivit en slentrian, så det är egentligen inte en bra lösning.

Claes Gillberg får medhåll av Eva von Scheele, som är förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Inte heller hon är nöjd med säkerheten i systemet som det ser ut idag.

- Det är ett väldigt konstigt system, att man dels ska rekrytera och försöka få människor att ta de här uppdragen, och sen så fort de har fått ett uppdrag så utövar man tillsyn. Det är ett tveeggat uppdrag som jag är mycket tveksam till om det är det mest effektiva och det bästa.

Som systemet är utformat idag ska alltså samma person som har till uppgift att värna om Karolinas pappa både rekrytera förvaltaren och kontrollera så att förvaltaren sköter sitt uppdrag. När någon klagar på en förvaltare blir det alltså indirekt ett klagomål på överförmyndaren.

Det här var nånting som Karolina tyckte att hon blev varse när hon larmade överförmyndaren om att hon misstänkte att förvaltaren hade använt hennes pappas pengar för egna inköp.

- Jag kände att jag inte fick något medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allt har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och fått in årsräkningarna så har allting stämt.

Mellan 2004 och 2013 har förvaltaren, enligt Karolina, köpt mat och prylar till sig själv för över 300 000 kronor av hennes pappas pengar. Förvaltaren har vid den här tidpunkten också flera andra förvaltaruppdrag åt kommunen, och överförmyndaren har ingenting att anmärka på.

- Det gör mig ju också vansinnig. Vad har de sysslat med? Vad gör de under sin arbetsdag? Hade de bara kollat igenom kvittona ordentligt och sett till vad det är för person det handlar om så hade de ju förstått att det här är inte rimligt. Men han har fått fortsätta att handla och härja bäst han vill.

När hon inte tycker att hon får någon hjälp av överförmyndaren polisanmäler Karolina själv förvaltaren den 30 augusti förra året - och efter stor tvekan väljer hon också att gå ut i lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, och berätta sin historia.

- Det är ganska stort att gå ut med en sån här grej. Att blotta pappa och mig och vårt privatliv. Att blotta det inför alla. Så jag blev livrädd, men sen så kände jag att neej, jag ska göra det här. Inte bara för att sätta press på överförmyndarnämnden utan även för att jag visste ju då att han hade 14 andra klienter, huvudmän, och jag kände bara att om de kan få reda på att det är något fuffens som försiggår så kan de också kan börja granska och få stopp på det hela. Att vi är några man och kvinnor starka i det här så att vi kan hjälpas åt.

Det är först efter artiklarna i tidningen som Karolina upplever att överförmyndarens granskning tar fart.

På eftermiddagen den 12 september, samma dag som tidningen publicerar sin första artikel, har överförmyndarnämnden ett möte där de avsätter Karolinas pappas förvaltare. Dagen efter frånsäger sig förvaltaren själv de 14 andra huvudmän han har ansvar för. Och en knapp månad senare, den 9 oktober, polisanmäler även kommunen förvaltaren. Han anmäls för trolöshet mot huvudman, förskingring och urkundsförfalskning .

Men hur kunde kommunen dröja så länge?

Just nu pågår en utredning på länsstyrelsen av hur Bodens kommun har skött ärendet. Det yttersta ansvaret för Karolinas pappas förvaltarskap har den politiskt tillsatta överförmyndarnämnden.

Ordförande i nämnden är Arne Pettersson (S). Varför har de inte reagerat tidigare?

- Ja, det är svårt att svara på naturligtvis, helt klart är ju att vi inte har reagerat, säger han.

- Men är det inte er uppgift att just granska?

- Ja, men vi har granskat.

- Och hur tycker du att ni har utfört den granskningen?

- Jag vill avvakta länsstyrelsens granskning, så jag svarar inte på det nu. Vi har 450 årsräkningar att granska och det är inte så lätt att hitta att allting, att det är storlek på skorna och om man behöver en dammsugare eller inte.

- Här var det mat för en man som har sondmatning...

- Ja, det där vill jag inte gå in på.

- När Karolina slår larm och ber att få er hjälp och ert stöd så upplever hon inte får det - vad säger du om det?

- Det får stå för henne.

- Varför tror du att hon säger det?

- Ja, det vet jag inte.

- Hon upplever att ni vill skydda er förvaltare?

- Ja, det fåt stå för henne också. Varför skulle vi skydda en förvaltare?

- Ett klagomål på en förvaltare innebär också ett klagomål på er tillsyn. Hur tror du att det påverkar er?

- Nej, det påverkar inte oss alls, utan får vi ett klagomål på oss så tar vi ju det på allvar naturligtvis.

- Det är inte så Karolina har upplevt det…

- Nej, jag förstår det.

När vi pratar med Arne Pettersson betonar att han tillträdde som ordförande i överförmyndarnämnden i Boden först år 2011. När Arne Pettersson tog över ordförandeskapet hade hela den tidigare nämnden nyligen avgått. Orsaken var att den hade fått skarp kritik från länsstyrelsen just för deras bristande tillsyn av förvaltare. Även då var det en anhörig som slog larm. Efter kritiken såg överförmyndarnämnden över sina rutiner .

Men under samma period hade alltså Karolinas pappas förvaltare en mängd uppdrag för kommunen, utan att någon reagerade.

Men Arne Pettersson, ordförande i överförmyndarnämnden i Boden, tycker att huvudmännens intressen tas till vara och att tillsynen fungerar:

- Jag tycker att vi sköter tillsynen och att det här skulle inträffa är ytterst beklagligt bara.

- Men nu har det ju inträffat, inte bara en gång utan flera gånger?

- Ja, men så är det nog i många kommuner att det händer saker. Kan man hitta sätt att hitta olika sätt att utnyttja olika system så finns det ju ofta bedragare. Kanske vi har varit mera på tårna att följa upp och göra polisanmälningar, så jag vill inte säga att vi på nåt sätt inte agerar.

- Men tycker du fortfarande att man kan känna sig trygg om man har en förvaltare i Bodens kommun?

- Ja, absolut.

Polisutredningen mot Karolinas pappas före detta förvaltare har precis påbörjats. Vi har pratat med förvaltaren och erbjudit honom att bemöta anklagelserna, men han vill inte ge några kommentarer.

Men när en förvaltare döms för brott har han eller hon ett personligt ansvar. Karolinas pappas nya förvaltare kan begära skadestånd av kommunen för hennes pappas räkning, men för att kunna få det krävs det att kommunen har brustit i sin tillsyn och enligt jurist Bengt Wahrolén kan det vara svårt att få rätt.

- När det gäller kommunen måste jag kunna visa att tjänstemännen har varit försumliga. Det vill säga att de måste ha kunnat inse att förvaltaren inte skötte sig och då blir kommunen skadeståndsskyldig. Och det är alltså ett extra steg.

Men det finns alltså ytterligare en kontrollinstans - ovanför överförmyndaren – som också ska se till så att ingen huvudman råkar illa ut och det är de statliga länsstyrelserna. De ska kontrollera att överförmyndarna utför sin tillsyn på ett bra sätt - och det är deras verksamhet som Elisabeth Carlsund har granskat på Riksrevisionen – en gång 2006 och ytterligare en gång år 2009. I sina granskningar hittade hon bland annat förvaltare som hade gjort uttag på stora belopp utan att redovisa; husförsäljningar som inte var dokumenterade och flera fall där årsräkningar saknades helt.

- Det som vi har pekat på i de här granskningarna är förutom att man hittar sådana oklarheter med vart pengarna går helt enkelt, så var det otydligt med kritiken, hur allvarligt länsstyrelsen såg på det och vad man ansåg att överförmyndaren skulle göra åt det hela. Vilket gör att tillsynen inte var effektiv i den meningen.

- Så vad hände då när en massa pengar var borta utan kvitton?

- Ja, tyvärr, i många fall verkar det som att det hände alldeles för lite eller ingenting.

I Riksrevisionens båda granskningar kom det också fram att det är stora skillnader i hur tillsynen sköts i olika delar av landet. För att förbättra kontrollen slogs därför länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i juli 2012 samman till sju större enheter, men enligt en undersökning som Justitiekanslern, JK, har gjort har tvärtom antalet kontroller i landet minskat efter sammanslagningen. Lagen säger att länsstyrelserna ska kontrollera alla överförmyndare en gång per år, men förra året var det bara en av sju enheter som levde upptill det kravet enligt JK. Det var Dalarna.

I Boden gjorde länsstyrelsen ingen tillsyn förra året. Det berodde enligt länsstyrelsen i Norrbotten på tidsbrist. Man var tvungen att prioritera så kallade riskkommuner - och till dem hör inte Boden, trots den kritik som har riktats.

En rundringning som Kaliber har gjort till de sju länsstyrelseenheterna visar att länsstyrelsernas kontroll inte ledde till mer än en polisanmälan under 2013.

Istället är det ofta precis som i Karolinas pappas fall en anhörig som slår larm.

- Det var jag som var tvungen att börja granska det här för att det skulle komma fram. Och det är skrämmande att veta att, hade jag inte varit där och då och pratat med pappas kontaktperson så kanske det inte hade kommit fram. Det kanske hade fått fortgå i flera år till. Han har struntat i att betala min pappas hyra till exempel. Han har en hyresskuld på över 21 000 kronor. Vad hade hänt då, hade han kunnat bli utslängd från sitt boende? Man vet inte. Det är skrämmande att tänka hur långt det hade kunnat gå. Personlig konkurs. Jag vet inte. Jag vågar inte ens tänka tanken.

Under arbetet med den här serien har vi hört talas om mängder av liknande fall och vi har inte stött på en enda person som tycker att systemet fungerar bra som det ser ut idag.

Men trots Riksrevisionens två rapporter och trots att det gjordes en stor utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap redan år 2004 har inte mycket hänt sen dess. Snart väntas regeringen komma med ett nytt lagförslag på området, men ingenting tyder så här långt på att systemet kommer att förändras i grunden.

Jurist Bengt Wahrolén går så långt som att systemet som det ser ut idag riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet i stort.

- Tilltron till samhället skadas. Vi andra som ser på, även om vi inte just nu berörs, vi drabbas ju också för att vi undrar hur blir det när jag blir gammal och tappar förmågan? Kommer mina släktingar att kunna se efter mig eller kommer kommunen att ta över kommandot? Och vad gör de med det kommandot?

Nu väntar Karolina Ahlström på att polisens utredning ska bli klar. Kommunens omsorg däremot har hon helt tappat förtroendet för.

- Det känns som att det finns ju inget skydd för de svaga och utsatta. Det är ju de som ska finnas till för de utsatta, om de inte går att lita på vem ska då hjälpa? Om inte ens överförmyndarnämnden ska vara de som hjälper, gör det?

I nästa vecka fortsätter vi vår granskning av förvaltarskap – då frågar vi oss varför ansvariga politiker inte har tagit tag i de här bristerna trots alla varningssignaler.

Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg

Producenter: Micha Arlt och Anna Berg

Exekutiv producent: Annika H Eriksson

kaliber@sverigesradio.se