Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson

Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Extrapodd: Den tystade staden

Extrapodd: Den tystade staden

Hela granskningen som podd: Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad och om orosanmälningarna som försvann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers granskning Den tystade staden – om hur ett släktbaserat kriminellt nätverk påverkar Sveriges andra största stad Göteborg och dess nordöstra stadsdelar. Nu kan du lyssna på hela granskningen i en extrapodd.Trakasserier av personalAnställda på bibliotek och fritidsgård trakasseras, misshandlas och hotats av minderåriga med kopplingar till ett kriminellt nätverk. En av ungdomarna är 14-åriga ”Salim”, vars pappa är en del av ledarskiktet i det kriminella nätverket. Men personalen har varken velat polisanmäla händelserna eller skicka in några orosanmälningar om ungdomarna till socialtjänsten.Polisen skickar dock in orosanmälningar gällande ”Salim” – flera stycken. Men inget händer och till slut visar det sig att sju av tio orosanmälningar har försvunnit på socialtjänsten. Ingen vet vart. Och de tre som registrerats har inte utretts."Extremt allvarligt läge"– Min första reaktion är att det är att det är ett extremt allvarligt läge, att vi har kriminella klaner som sätter i princip ett samhälle i sådan skräck får man ytterst säga, så att man får de här konsekvenserna och det är klart att det är ytterst allvarligt, sa Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, efter att ha hört granskningen från Kaliber.Polisanmälan efter programmetEfter granskningen blev det också känt att polisen polisanmält socialtjänsten för misstänkt tjänstefel och att en förundersökning inletts.

5 Juni 202345min

Gröna batterier och smutsiga metaller

Gröna batterier och smutsiga metaller

Visionen att bygga världens grönaste batteri utan kompromisser genomsyrar Northvolt. När Kaliber synar det gröna löftet hamnar vi på en av världens mest förorenade platser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Northvolts VD, Peter Carlsson, har sagt att anledningen till att de startade Northvolt var för att lösa ett stort problem: den globala uppvärmningen. Men för att kunna massproducera världens grönaste batteri så krävs en hel del råvaror.Northvolt har valt att köpa en del av sina råvarumetaller från företaget Nornickel, världens största producent av nickel, som har sin bas i staden Norilsk i Sibirien. I maj 2020 orsakade Nornickel vad som bedöms vara Arktis näst största miljökatastrof genom ett läckage på runt 20 000 ton dieselolja i en lokal flod. Nornickels höga utsläpp av svaveldioxid är också något som fått ursprungsbefolkningen i området att protestera."Satt sig i en svår situation"Professorn i företagsekonomi Niklas Zandén som forskat kring bland annat företagsetik och har läst Northvolts uppförandekod menar att företaget satt sig själva i en tuff situation.– Man har satt sig själv i en svår situation där man valt en leverantör som under lång tid har blivit anklagad för en mängd olika problem i relation till både de sociala aspekterna och miljömässiga aspekterna. Det finns en lång historik av organisationer som har lyft upp att det här är ett problematiskt företag, att man då väljer att ha ett sådant företag som en av sina leverantörer lyfter naturligtvis en mängd frågor.Northvolt har nu börjat fasa ut sin ryska leverantör på grund av Rysslands krig i Ukraina. Men med tanke på Northvolts ambitiösa uppförandekoder att bland annat lämna ett minimalt av tryck på miljön menar kritikerna att de aldrig borde ha börjat handla av dem.Northvolt säger att de ställt miljökrav på det ryska företaget. – Vi håller ju med om att det finns utmaningar lokalt och det var ju därför som vi tyckte att det var väldigt viktigt och bra att vi kan få vara med och påverka som en ny marknad till de här miljöförbättringarna, säger miljöchef Emma Nehrenheim.Niklas Zandén pekar på hur svårt det är för kunder att ställa faktiska krav på leverantörer.– Vi har ju ganska mycket forskning på det där som visar att det är oerhört svårt att sätta det trycket på en leverantör och få dem att ändra sig.

29 Maj 202329min

Uthängda kvinnor, förgiftat vatten och dyra snabblån – det hände sen

Uthängda kvinnor, förgiftat vatten och dyra snabblån – det hände sen

Fällande domar som i hovrätten blir friande och hur gick det men kontona på appen Tiktok som hänger ut skilda kvinnor? I veckans avsnitt berättar vi vad som hänt efter några av våra granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. PFAS-skandalen till Högsta domstolenI december 2013 visade det sig att dricksvattnet i orten Kallinge i Blekinge var kraftigt förorenat. Vattnet innehöll PFAS-ämnen från ett brandskum som försvaret använda, alldeles intill dricksvattentäkten. Ungefär 5000 personer bor i Kallinge och några av dem gick ihop i en förening, PFAS-föreningen, och stämde det kommunala bolaget Ronneby miljö och teknik, som levererat dricksvattnet, för att få skadestånd.  Resan genom rättsprocessen har varit lång. Först vann kallingeborna i tingsrätten och sedan förlorade de i hovrätten. Nu ska deras ärende upp på högsta nivå när Högsta Domstolen gett prövningstillstånd.Skilda uthängda kvinnorI ett konto på appen Tiktok hängdes skilda kvinnor med ursprung i Mellanöstern ut. Kvinnor som skilt sig från sina män och börjat leva sina egna liv i sina nya hemländer hängdes ut som "övergivna horor" med namn och bild. Salma, som vi valde att kalla henne, var en av de som hängdes ut. Granskningen fick många att reagera, frågan är om det hänt nåt med kontona på Tiktok?Mannen i "Kreditkriget" friad av hovrättenBara för att en fordran är oriktig, så betyder det inte att den är brottslig, så resonerar hovrätten när de friar mannen som vi undersökte i granskningen ”Kreditkriget” från 2019. Mannen genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp. Tingrätten dömde mannen till flera års fängelse för bedrägeri men i hovrätten frias han.

22 Maj 202329min

Assistenterna som larmade: Vi blev betjänter och Humana vägrade lyssna

Assistenterna som larmade: Vi blev betjänter och Humana vägrade lyssna

Om miljonerna i felaktig assistansersättning som flödat genom den svenska omsorgsjätten Humana och om vad bolaget egentligen visste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I utredningen som internt kallas för ”det gula huset” har polisen i flera månader samlat bevis mot en kvinna och hennes tre personliga assistenter. Polisen hävdar att kvinnan, som heter Inge Marie, inte varit där hon borde vara. Spaningsarbete och kartläggning från mobiltelefonsignaler visar att assistenterna och Inge Marie inte varit på samma ställe – när de varit schemalagda att vara hennes assistenter. – I det här skedet blir det ju nästan som en omvänd spaning då. Att när vi inte ser henne så blir ju det till protokollet. Hon ska finnas på den här platsen, säger polisens förundersökningsledare Linda Källberg.Humana förlorar sitt tillstånd att bedriva assistansTill Kaliber medger Inge Marie att hon varit i Danmark under delar av tiden, på grund av pandemin. Hon säger att meningen var att assistenterna skulle följa med, men att det inte gick eftersom Danmark stängde gränsen mot Sverige under coronapandemin.Genom åren har hennes assistans kostat sammanlagt nästan 11 miljoner kronor. Inge Maries assistenter har varit anställda av Humana Assistans. Det är de som har varit assistansanordnare, som det heter.Humana är idag en av Nordens största omsorgskoncerner, som förutom i Sverige finns också Finland, Norge och Danmark. I Norge och Sverige är Humana den största anordnaren av personlig assistans.2020 inleder Ivo en granskning av Humana Assistans. En granskning som kommer leda till att företaget kommer att förlora sitt tillstånd att bedriva personlig assistans – och till att bolaget nu slåss för sin överlevnad i domstol.Humana menar att det i de flesta fall inte alls handlar om personer som har fuskat eller överdrivit sina behov. Istället, säger Humanas chefsjurist Josefin Mikaelsson, handlar det ofta om personer fick sitt beslut om assistans i en annan tid, då reglerna var betydligt generösare än idag.Tidigare anställda: Vi var betjänterKaliber har pratat med flera personer som tidigare varit assistenter hos Humana, som säger att de larmade till arbetsgivaren om att personerna de skulle ta hand om, inte behövde hjälp.– Det sa jag till min chef flera gånger att jag kan inte förstå att hon har blivit beviljad så här mycket assistans, för hon kan ju göra det mesta själv, säger en fd anställd.Humana tillbakavisar uppgifterna.Det är inte den informationen som jag har fått, säger Josefin Mikaelsson.Hur ser ni på de uppgifterna?– Ja, om det skulle vara så att vi skulle ha fått information om att en person inte har behov av hjälp och ändå inte vidtog några åtgärder, då hade det varit brott mot våra rutiner. /…/ Får vi sådan information, då ska vi anmäla det till Försäkringskassan.Inge Marie Jensen dömdes i januari 2023 till två års fängelse för grovt bidragsbrott och folkbokföringsbrott. En av assistenterna dömdes också till fängelse i två år, den andra till fängelse i ett år, och den tredje till villkorlig dom.Assistenterna har inte överklagat domen. Det har däremot Inge Marie Jensen, som bara erkänner brott under pandemiåren då hon bodde i Danmark – men står fast vid att hon fick assistans innan dess. Och att hon behöver assistans för att ha ett värdigt liv.

15 Maj 202329min

Den tystade staden: Orosanmälningarna som försvann

Den tystade staden: Orosanmälningarna som försvann

Om 14-årige "Salims" väg in i det kriminella nätverket och om orosanmälningarna som försvann. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I del 1 av granskningen Den tystade staden berättade vi om att kommunanställda i Göteborgsförorten Hammarkullen utsatts för trakasserier, påtryckningar och förtäckta dödshot av minderåriga i ett släktbaserat kriminellt nätverk. Kaliber kunde berätta att ingen velat polisanmäla händelserna. Det har heller inte gjorts några orosanmälningar.Någon som däremot har gjort orosanmälningar är polisen. Redan i maj skrev polisen en anmälan om en 14-årig pojke vi valt att kalla Salim:"Om det inte genomförs en akut åtgärd snarast från socialtjänsten kommer pojken gå i sin fars fotspår och vara fast i den kriminella banan".Under 2022, fram till oktober, har socialtjänsten fått in nio orosanmälningar om Salim från polisen och en från störningsjouren. Men inget har hänt. Det visar sig att socialsekreteraren som tagit emot anmälningarna bara registrerar ett fåtal. Sju orosanmälningar försvinnerPolisen kontaktar socialtjänsten, som bestämmer sig för att utreda vad som hänt med orosanmälningarna, totalt sju stycken, som försvunnit.– Min egen spontana känsla var nog en viss frustration. Då vi har försökt dokumentera så mycket det bara går för att faktiskt i slutändan kunna hjälpa de här barnen och ungdomarna som riskerar att fara extremt illa, säger kommunpolisen Christian Jensen.I utredningen är kritiken massiv. Det står att den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts och genomgående saknas barnperspektiv. Det framgår inte om socialsekreteraren direkt fått frågan om hen har utsetts för påtryckningar. Man nämner inte heller att 14-åringens familj är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk där hot och utpressning är en del av affärsidén. Den övergripande förklaringen är i stället bemanningssvårigheter, hög arbetsbelastning och bristande rutiner.Socialtjänsten har inte polisanmält den ansvariga socialsekreteraren. Karen Alvstad, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, vill inte kommentera varför eller om de försvunna orosanmälningarna har hittats.– Jag tror inte att någon gömmer undan orosanmälningar, utan vad jag kunde se ur den här lex Sarah som du hänvisar till så finns det brister i dokumentationen och det har vi åtgärdat. Sedan vill inte jag gå in på detaljer. Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och utbildar socionomer på Uppsala universitet:– Oavsett vilka rutiner man har, så man har utbildat sig till socionom och läst någon juridik, i alla fall inom socialrätt, så förstår man ju att dokumentationsskyldighet, den är ju liksom A och O. (…) Var och en som jobbar som socialsekreterare måste veta att man är myndighetsperson, man måste dokumentera saker och man kan helt enkelt inte gömma undan orosanmälningar. Det är för mig helt obegripligt.Attenius: "Tar uppgifterna på djupaste allvar"Jonas Attenius (S), kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, skakar på huvudet när han hör om orosanmälningarna som försvunnit.– Brist på rutiner, att orosanmäla eller vad då? Det är ju en del utav grunduppdraget inom socialtjänsten så att det tror jag att man inte har brist på rutiner. (…) Underbemanning har vi ett stort problem i socialtjänsten. I den delen kan det finnas skäl att på något sätt, men att…var det sju stycken anmälningar skulle ha tappats på det sättet? Det låter osannolikt. Attenius berättar att han tar uppgifterna som framgår i Kalibers granskningen på djupaste allvar.– Hur kan vi stötta våra medarbetare så att de får en vettig arbetsmiljö? För det är vad det ytterst handlar om för mig som ansvarig politiker här i Göteborg. Hur kan jag få de här känna sig trygga att orosanmäla, att gå vidare med polisanmälan? För det är de inte idag. Och det behöver vi fundera på, på riktigt. Alltså, hur gör vi det? Kaliber har sökt socialsekreteraren som inte återkommit. Och genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna men de har inte återkommit.

3 Maj 202329min

Hatet i fjällen: Vem är en riktig same?

Hatet i fjällen: Vem är en riktig same?

Om hur politiska beslut än idag fortsätter att splittra samer och hur en ny lag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Hä inte samer som själva som har skapat det här från början. Man ställer samer mot samer för att skapa oordning. Mycket fult spel, säger Erik Östergren som är renskötare i området Vapsten utanför Tärnaby.Svenska staten har de senaste 100 åren orsakat djupa konflikter mellan olika samiska grupper. Det handlar om politiska beslut som lett fram till förlorade rättigheter, tvångsförflyttningar och åtstramningar vem som får tillhöra en sameby och inte.– Det är en otrolig sorg att behöva lämna sitt hem på ett sådant brutalt sätt. Och den färd som man var tvungen att genomföra under tvång, berättar Lisa Omma vars förfäder tvingades ta sin renhjord och lämna Karesuandoområdet och flytta längre söderut.Just nu arbetas en ny lag om renskötsel fram och det riskerar att leda till nya splittringar mellan samebyar och skapa ett A- och ett B-lag inom den samiska minoritetenSplittringen märks även i sametinget.Splittringen mellan olika samiska grupper märks också i Sametinget, som är både en statlig myndighet och ett parlament med folkvalda samiska politiker.Av resultatet i det senaste sametingsvalet framgår att det finns ett stort intresse bland icke renägande samer att ta del av de särskilda rättigheter, till kanske främst jakt och fiske i fjällen som medlemmar i samebyarna har.Partiet Jakt- och fiskesamerna blir störst och får flest mandat, mer än dubbelt så många som tvåan och trean får tillsammans, partier som lockar renägande väljare.Lars Miguel Utsi, ordförande i partiet Guovssonásti, som har många väljare bland renägande samer, säger att frågan om splittring och rättigheter är den tydligaste skiljelinjen mellan Sametingets olika partier:– Den splittringen har ju gått in i Sametinget väldigt mycket och jag vet inte om Sametinget kanske också bidragit till att den splittringen så att säga har blivit synligare.Men stämmer det att det samiska samhället åtminstone har varit väldigt hierarkiskt där renägarna stått högst i rang så att säga?– Ja det kan nog stämma att det varit så. En splittring som staten har orsakat i grunden och det är, tycker jag, ett stort ansvar förs staten att se till så att den här splittringen kan läkas.Moment 22Många samer som står utanför rennäringen vill ha tillbaka rättigheter som funnits i släkten och det är samebyarna som avgör vem som får vara medlem eller inte. Men det finns ingen statistik över hur många ansökningar om medlemskap som görs eller hur många som avslås.En annan viktig sak för medlemskap är renmärket, alltså tecknet i renens öra som visar vem som äger djuret.Kaliber har begärt ut domar från Förvaltningsrätten där personer överklagat att de nekas medlemskap eller att registrera ett renmärke. Vi har fått ut ett drygt tiotal domar från de senaste fem åren. En handlar om medlemskap, resten om personer inte fått registrera renmärken. Det kan handla om barn till tidigare renägare som avlidit och där barnen nu anser att renmärket, liksom medlemskapet i samebyn har gått i arv. Men för att få registrera ett renmärke måste man först vara medlem i en sameby och det här beskrivs som ett moment 22.En ny lagBakgrunden till att en ny lag för renskötsel nu utreds är en uppmärksammad dom i Högsta domstolen för drygt tre år sedan. I det målet stämde Girjas sameby staten eftersom samebyn själv ville ha rätten att bestämma vilka utanför samebyn som får jaga och fiska på renbetesmarken i fjällen.Högsta domstolen gick på Girjas linje och gav samebyn rätt och Renmarkskommittén ska ta hänsyn till domen när förslagen till den nya lagen utformas. Men ett problem är de rättsliga förutsättningarna skiljer sig åt i de olika delarna av renskötelområdet.I augusti ska kommittén presentera ett delbetänkande om rätten till jakt och fiske i fjällen – och om samebyarna liksom Girjas ska få mer att säga till om i förhållande till staten.År 2025 ska hela utredningen om en ny renskötsellag, hur samebyarna ska organiseras och om samer utanför rennäringen ska kunna bli medlemmar för att få jaga och fiska, vara klar

1 Maj 202329min

Den tystade staden: "Vet du vem jag är? Jag kan få folk att försvinna"

Den tystade staden: "Vet du vem jag är? Jag kan få folk att försvinna"

Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad, samtidigt som de ansvariga duckar. Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Anställda i Göteborgsförorten Hammarkullen, på fritidsgården och biblioteket, upplever en ökad hotbild från ungdomsgäng i området, några så unga som 14 år. De flesta är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk som under många år haft en stor påverkan i Hammarkullen och i övriga Angered. Alla känner till släktnätverket och deras brottslighet går över hela skalan. Flera av dem är dömda för grova brott. – Allting från narkotikahantering till bedrägeribrott där man genererar väldigt stora pengar, till våldsdåd, allting från misshandel upp till mord, säger Christian Jensen, kommunpolis i nordost.Fritidsgården i Hammarkullen gör flera tillbudsrapporter under 2022, om ungdomar som kastar sten, sparkar på entrédörren och uttalar förtäckta dödshot mot personalen. Trots detta görs inga polisanmälningar.– Jag pratade med dem själv. Och är det ju tagna och rädda av situationen. De säger till och med det själva, utan att jag frågar, att de inte vill medverka i någon form av polisiär utredning, säger en anonym polisman som vi kallar Anders.Inga polis- eller orosanmälningar görsPå biblioteket såg personalen gänget sälja droger, men vågade inte ingripa. Triggade av en prideflagga hotade gänget skära halsen av alla homosexuella och tog under period nästan över lokalerna.Elizabeth George Chandy är enhetschef för biblioteken i Angered, Hammarkullen och Hjällbo:– Vi hade upprepade gånger inne ungdomar, lokalbor som var inne och ja, var aggressiva och utåtagerande och skrämde i väg andra besökare. Och gjorde situationen väldigt obehaglig för våra bibliotekarier som fanns i lokalerna och jobbar i lokalerna. (…) Det var ju liksom personer med ett våldskapital som vi förstod. Och det är ju där hotet ligger.Enligt lagen är verksamheter som har med barn och unga att göra skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker eller får reda på att ett barn far illa. Inte heller det sker. Inga polisanmälningar. Inga orosanmälningar. Och det är ett mönster när det gäller det här nätverket. Christian Jensen:– Vi kan ju se att det skapar ju en tystnadskultur, där folk är rädda för repressalier från vissa nätverkspersoner. Man är kanske i sin profession, men man vill inte anmäla för att man känner en rädsla helt enkelt."Rena maffiametoder"Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete och lektor på Uppsala universitet, ser allvarligt på detta.– Det är alldeles uppenbart att de här personerna som är portade på fritidsgården och personalen har en konflikt och personalen är helt enkelt rädd för de här personerna och de här personerna ger sig inte utan ger sig på personalen. Det här underminerar egentligen hela samhället i de delar där de här sakerna kan liksom förekomma. Det är ju rena maffiametoder egentligen.Tobias Gröndahl är nytillträdd avdelningschef på socialförvaltningen i nordost:– Är det så att det har glidit, blivit en glidning av vår verksamhet, att vi låter bli att göra orosanmälningar på grund av rädsla så har vi ju verkligen något att jobba med. Så det är allvarligt.Genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna, men de har inte återkommit.

24 Apr 202329min

Anna-Karin utsattes för förtal på nätet: "Hela min tillvaro handlade om det här"

Anna-Karin utsattes för förtal på nätet: "Hela min tillvaro handlade om det här"

Om hur polisanmälningarna om förtal och förolämpningar har skenat i takt med utvecklingen på internet och om förutsättningarna för utsatta att få upprättelse när bara en bråkdel når domstolarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – På något sätt är man rädd att någon som hört talas om det här ska tro att det finns en liten gnutta sanning och så vidare, så att, man är liksom rädd. Man vill inte berätta, säger Anna-Karin.Hon vet inte varför kvinnan i grannskapet började smutskasta henne. De har inte haft nån närmare relation. Men hon tror, säger hon, att kvinnan som också skriver om andra personer, kan ha ansett sig sviken av omgivningen på något sätt.Kvinnan skrev om henne på Facebook, och skickade mail i grannskapet och till myndigheter. Hon började sedan kontakta hennes kollegor och chefer i företaget för att påstå saker om Anna-Karin.– Hon ropade till mig en dag att jag tycker du ska kontakta din arbetsgivare, och då förstod jag att det var riktigt illa.Dömdes för grovt förtalKvinnan dömdes mot sitt nekande för grovt förtal. En upprättelse, säger Anna-Karin, som många gånger tvivlade på att rättsprocessen skulle nå ända fram.– Den känslan hade jag också, att det liksom var ett brott som inte hade samma trovärdighet på något sätt som andra brott, säger Anna-Karin.I veckans Kaliber har reporter Johanna Hövenmark kartlagt ökningen av förtalsanmälningar. För drygt 30 år sen, 1990, gjordes 1 800 anmälningar om förtal eller förolämpning. I fjol var det 9 800 anmälningar."Risk att de flesta rycker på axlarna"Men få fall når domstolarna. I fjol väcktes 215 allmänna åtal av åklagare.– Det är bättre i min uppfattning än vad det var förut. Och det är mycket med anledning av nya vägledningar som har tagits fram för åklagare för när man ska väcka åtal och liknande. Men med det sagt så är det fortfarande väldigt svårt, säger Ängla Pändel, advokat och ordförande för Institutet för juridik och internet.På internet finns nu mängder av uppgifter som, om de hamnade i domstol, nog skulle bedömas som förtal eller förolämpning.– Om det inte blir rättssak av de här anmälningarna… Risken är ju att till sist så rycker de flesta på axlarna och blir lite resignerade och tänker att det inte är lönt att anmäla det här, för det händer ändå ingenting, säger Nils Funcke, expert på yttrandefrihet.

17 Apr 202329min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rss-brottsutredarna
p3-historia
aftonbladet-daily
rss-mer-an-bara-morsa