Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson

Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Sotenäs och det stora laxlöftet

Sotenäs och det stora laxlöftet

Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen – Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.Quality Salmon jagas av kronofogdenKommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp.- Stora delar av det här avtalet var maskat. (…) Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.Roy Høiås döms för bokföringsbrottI mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han:– Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.

4 Apr 202229min

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Linnéa förföljdes av en man, men trots flera överträdelser av kontaktförbudet togs inget beslut om utökat kontaktförbud med elektronisk fotboja. Kaliber tar reda på varför det tas få beslut om fotbojor till dem med kontaktförbud. Del 4/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Linnéa flyttar till ett studentboende råkar hon ut för en man som börjar trakassera henne. Han står vid hennes dörr och skriker att hon ska öppna och tränger sig gång på gång in i hennes hem. Mannen får kontaktförbud, men trots det fortsätter förföljelsen. Han överträder kontaktförbudet gång på gång. Det går så långt att Linnéa fruktar för sitt liv, berättar hon för Kaliber.– Jag börjar få panikattacker. Sitter i en mörk lägenhet. Jag vågar inte ha lamporna tända, för då kan han ju se att jag är hemma. Jag börjar få självmordstankar. Jag är rädd att han ska göra mig illa på något sätt, att han ska ha ihjäl mig.Få beslut om elektronisk fotbojaSyftet med kontaktförbud är att skydda dem som förföljs, trakasseras eller utsätts för andra brott, genom att hindra förövaren från att ta kontakt med dem. Om kontaktförbudet inte hjälper finns möjlighet att ansöka om ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.Den har en GPS-positionering och fästs vid förbudspersonens vrist. Om han eller hon kliver in i den skyddszon som satts, ofta runt den utsattes bostad, går ett prio-1 larm till polisen.Men en rapport från BRÅ 2015 visade att möjligheten att sätta boja inte använts i den omfattning som man hade tänkt. Tre år efter att lagen kom hade fotbojorna knappt använts. Lagen justerades därför 2018 för att underlätta beslut om boja. När det här programmet sänds, i mars 2022, finns 5 aktiva beslut om elektronisk fotboja. En alldeles för låg siffra, menar Susanne Gosenius som är brottsoffer- och personsäkerhetssamordnare hos polisen i Region Syd.– Jag tänker att den borde vara högre. Vi måste kunna boja fler så att de här brottsoffren kan få lite lugn och ro. (…) Vi har ju utrustningen här. Vi har tekniken på plats. Vi har lagstiftningen på plats och ändå är det för få bojor.Polisen i Linnéas fall: Vi kommer ta lärdomLinnéa får ingen information av polisen om möjligheten att ansöka om utvidgat kontaktförbud med fotboja, något som vid tidpunkten för fallet var möjligt att göra efter en enda överträdelse. Hade mannen haft en fotboja hade det förändrat mycket, menar hon.– Jag tror att jag hade kunnat slappna av i mitt hem. Jag hade kunnat be vänner komma hem till mig och jag hade kunnat känna mig trygg hemma i alla fall. Jag hade kunnat andas och inte ha den här spända känslan som jag har konstant.Nu har Linnéa brutit upp och flyttat till en annat ort.– Jag reflekterar mycket när jag träffar nya människor, att jag inte ska låta det gå för långt. Jag vill ju kunna prata om personliga saker, och hur det var innan och så, men det är väldigt svårt. Jag måste bygga upp mig själv innan jag vågar släppa in någon.Kaliber har kontaktat polisen som haft hand om Linnéas fall. Hon vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till sin chef. Han vill inte heller vara med på en intervju, men säger i ett mailsvar att de på hans avdelning sällan jobbar med kontaktförbud och att det kan vara en förklaring till att de inte ansökte om fotboja. Om Linnéa inte har fått information om denna möjlighet är det beklagligt, säger han, och de kommer att ta lärdom av detta ärende.Linnéa heter egentligen något annat. Hennes röst är inläst av en annan person.

28 Mars 202230min

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Före detta stalkern Johan om vad som fick honom att sluta förfölja. Hör hans rannsakande berättelse och om vad samhället gör för att få stalkers att sluta. Del 3/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Jag fattar ju inte, varför vill hon inte ha mig? Jag var tvungen att verkligen försäkra mig om att jag inte skulle tappa bort henne eller förlora henne.Det var när Johan jobbade i ett tillfälligt projekt i ett bostadsområde som han började stalka, förfölja en kvinna. Först träffas de några gånger under ungefär en månads tid. Sedan vill kvinnan, som Kaliber kallar Elin, inte fortsätta träffas.– Hon var en ju väldigt snäll person och försökte säga det på ett schyst sätt, men det spelade ingen roll på vilket sätt hon sa det för jag köpte det inte i alla fall.Döms för stalkningsbrottet olaga förföljelseJohan skriver hundratals meddelanden och söker upp henne.– Det blir som en terror. Jag kan säga att jag är på väg dit, att jag står här utanför. Ibland gjorde jag det, ibland var jag inte ens där, men jag försökte ändå ha kontroll på henne.Elin polisanmäler Johan som till slut åker fast och döms för stalkningsbrottet olaga förföljelse. Men det är först långt efter sonat brott som han förstår hur illa han betett sig mot Elin och många andra. Nu försöker han gottgöra vad han gjort och be om förlåtelse, men att kontakta Elin kommer Johan aldrig kunna göra igen. Det skulle göra mer skada än nytta.– Idag beter jag mig inte alls på samma sätt. Jag kan bete mig illa, men jag har också möjlighet att stanna upp och ta tillbaka och be om ursäkt för vad jag gjorde. Men jag får ju också inventera mitt liv och se vad har jag varit för person, vad har jag gjort. (…) Jag får inte ducka, inte smyga undan. Jag behöver fejsa det helt enkelt, säger Johan.Johan och Elin heter egentligen något annat.

21 Mars 202237min

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

14 Mars 202229min

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Långa väntetider på samtal och behandlingar skapar lidande för unga. Kaliber om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hedda var 16 år gammal när hon ställde sig på räcket på en bro.– Jag kände bara ”nej jag orkar inte mer. Jag vill bara bort härifrån.”Hedda är en av flera unga som fått vänta länge på hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hedda hoppade aldrig från bron och mår idag bättre. Men väntan på hjälp har varit lång och hon kämpar än i dag för att komma iväg till skolan.BUP är självkritiska20 av 21 regioner har i dag svårt att klara vårdgarantin. De senaste fem åren har runt 200 av 500 klagomål och Lex Maria-anmälningar mot Barn- och ungdomspsykiatrin handlat om just långa väntetider. I över 40 av dem har IVO kritiserat BUP för långa väntetider. Det handlar till exempel om barn som fått vänta på behandling eller neuropsykiatrisk utredning.Och i flera Lex Maria-anmälningar de senaste åren står hur unga tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, och där BUP är självkritiska till väntetider och bemanning i samband med ärendena.Psykologerna lämnar BUPIdag saknas psykologer på BUP runt om i landet. Inom den regionalt drivna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat. En av dem är Diana Abelin. Hon säger att hon tyckte att själva jobbet inom barn- och ungdomspsykiatrin var intressant och givande men att de var för lite personal i förhållande till antalet barn och ungdomar som de skulle ansvara för.– För att få till en förändring eller hjälpa ett barn och ungdom som mår dåligt psykiskt så kan mer intensiva insatser behövas, alltså man kan behöva träffas ibland flera gånger i veckan. Då upplevde jag inte alltid att det utrymmet fanns i mitt schema utan då fick man klämma in de tiderna, och det i sin tur gick ut över ens egen arbetsbörda och stressnivå, säger Diana Abelin.Göran Rydén, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm, säger att personalbristen är ett stort problem. Över 80 tjänster inom olika personalgrupper stod obemannade i slutet av förra året.– Det är ju vårt största problem att vi har svårt att rekrytera. Och måste hitta sätt hur vi kan få personer.

7 Mars 202229min

Övergrepp bland porrklippen

Övergrepp bland porrklippen

Kaliber om filmer på övergrepp som sprids på nätet och som dykt upp på kommersiella porrsidor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. "Josefin" filmades av en sexköpare utan att hon visste om det. – Det var vidrigt. Det var verkligen hemskt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.Paulina tvingades sälja sex och utsattes för övergrepp - som filmades och spreds. – Nu i efterhand känns det nästan som det värsta, om man ska jämföra någonting, så…de fysiska övergreppen går ju att bearbeta, det finns ett slut på dem. De här övergreppen pågår ju varje dag för jag vet inte om någon tittar på mig idag eller imorgon, det är bilder och filmer som kan vara vart som helst, det har varit det tuffaste.Övergrepp bland filmer på porrsajterKalibers granskning visar hur filmer med barn, filmer där personer utsätts för övergrepp, och filmer med personer som inte vet om att de filmas eller har sagt ja till att filmen sprids cirkulerar på nätet och har dykt upp bland de klipp som finns tillgängliga på stora porrsajter. Kalibers reporter Lisbeth Hermansson har sökt en av de största sajterna, Pornhub, med frågor om hur de kontrollerar de miljontals klipp som går att se på deras sajt, men de har inte återkommit med svar på frågorna."Försvinner aldrig från nätet"Jan Olsson är kriminalkommisarie vid Nationellt it-brottscentrum vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA.– Det spelar ju ingen roll att du förmår den här sidan som har det här materialet upplagt på sig att ta bort det, för det finns ju alltid folk som har laddat ner det och kan lägga upp det igen. Konsekvenserna är långtgående jämfört med annan typ av brottslighet där man inte använder internet.

28 Feb 202229min

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

21 Feb 202232min

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

Kaliber granskar den oseriösa bärbranschen, letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi granskar den oseriösa bärbranschen och letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta trots att lagstiftningen skärptes 2018? Varför kan myndigheterna inte komma åt det här?Lurade bärplockareI Kaliber möter du ”Noah” som är en av de bulgarer som blev lurad att ta sig till Sverige för att tjäna tusentals kronor på bärplockning sommaren 2021 och lovades schyst boende. Istället dumpades han och flera andra på en grusplan i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev inget av varken boende eller lön. Nu är ha tillbaka i Bulgarien och känner sig lurad av den man vi kallar bärbossen. – Vi har plockat bär fyra-fem dagar men de har inte betalt en krona till oss. Han har lovat att han ska ge pengar, bilar, boende. Men han har lurat mig.Du får också träffa Susanne Karlsson som på sin släktgård tog emot ett gäng strandsatta bulgarer och hjälpte dem med mat, vatten och varma kläder.– Vad jag fick veta andra kvällen så var de 20-22 personer som verkligen satt i skiten, de tog sig ingenstans.Bärbossen svararVi söker i spåren efter bärbossen - som visar sig ägna sig åt affärer i bärbranschen i mer än en kommun - och når honom till slut för att fråga honom om hans ansvar. Han nekar till att ha begått något brott som rör de här människorna. Han har inget ansvar och har varken lurat eller vilselett någon, säger han till Kaliber.Och vi tar reda på varför det är så svårt för myndigheterna att komma åt de personer som lurar hit utländska bärplockare men sedan inte ger dem det som utlovats.

14 Feb 202232min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden