Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson

Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kraftig ökning av strypvåldSara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.Han tog också stryptag på dig?– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.Bättre dokumentation behövsBrita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.Reporter Lisbeth Hermansson.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.

23 Sep 202430min

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hundratals bostadslösa efter bränder i klimathusDen 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.Lindbäcks modulhus i trä har brunnit på flera platserKaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.

16 Sep 202429min

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfällaNär Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändareSäkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.Den tystade stadenFör ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.De tystade larmen före polismordetHösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.

27 Maj 202429min

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.Dykare nära att döBara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.– Men det är ord mot ord, säger han.Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.Kollegorna vill ha svarI slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

20 Maj 202432min

Andnöd – Pär | Del 3

Andnöd – Pär | Del 3

Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En kall och blåsig kväll– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.Det är två luftflaskor, som vanligt.– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.Vill ha svarEfter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger. – Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.En anonym lappPärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras. En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:“Jag kan ha användbar information.” Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.

6 Maj 202429min

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.– It’s kind of danger money, säger han.Larmet går17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

3 Maj 202429min

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

29 Apr 202427min

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.Ingen utredning görsSammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.– Det här är det värsta som har hänt mig.Kommenterar inte enskilda fallVi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?– Ja, vi utreder.Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.Reportrar: Frida Grönholm och Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

15 Apr 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
mardromsgasten
aftonbladet-krim
skaringer-nessvold
badfluence
nemo-moter-en-van
rattsfallen
killradet
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
p3-historia
hor-har
rss-brottsutredarna
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rysarpodden
rss-mer-an-bara-morsa