Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

– Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson
Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Arja och Helén upplever sig sjuka av el– De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.– Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.– Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.BildskärmssjukaVi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.– Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.Går inte att koppla– Det här har ju många namn.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.– Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.Avfärdar att elöverkänslighet inte skulle ha bevisatsOrdförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.– Den bygger inte på någon saklighet.Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.– Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.Hot mot myndighetspersoner och forskareVi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet. Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.– En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.– Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.Miljoner i bidragVarje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.– Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen. Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.– Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.Vill se över hur bidraget är utformat– Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

19 Feb 202429min

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet. I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.– Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.Omvägar, överfallslarm och försvarsspray– När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.– Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:– Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.”Ett massivt jämställdhetsproblem”Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:– Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.– Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.

12 Feb 202429min

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

18 Dec 202329min

De farliga männen 1: Högrisklistan

De farliga männen 1: Högrisklistan

Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem. Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.Lista över potentiellt farliga mänKriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem. Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem. – Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder. Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället. Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnorSyftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen. Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han. – Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.Jasmin heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De farliga männen 2: Fri igen

De farliga männen 2: Fri igen

En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.Kriminalvården gör egna riskbedömningarNär Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.– Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.– Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.”Hur ska de skydda andra människor?”Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.– Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.Agnes och Josef heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En sekretessbelagd utredningKaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.Vädjade till BostadsbolagetOch okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.

20 Nov 202329min

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.Frustration inom socialenKaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.

20 Nov 202329min

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång. Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy. Uttalanden om Wegovy och Ozempic har kartlagtsFlera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget. Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.Forskare: ”I strid med grundlagen”Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin. – Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.– Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.

13 Nov 202329min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rss-brottsutredarna
p3-historia
aftonbladet-daily
rss-mer-an-bara-morsa