Barnhem ny arena för sexförbrytare
Kaliber2 Juni 2013

Barnhem ny arena för sexförbrytare

Barnhem i Kambodja beskrivs som det nya tillhållet för utländska sexförbrytare. Men när Kalibers reporter åker med en av världens största volontärresebyråer för att jobba med utsatta barn, så gör de inga kontroller av vem de skickar iväg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vad gör vi här?

Jag är här för att jobba som volontär på ett barnhem. Det här är något som har blivit jättevanligt, kanske framförallt bland ungdomar som slutat gymnasiet. Många tror kanske att volontärresor bara handlar om att man åker iväg och jobbar gratis. Men precis som när du åker på charter eller en äventyrsresa med safari, är det här nått som idag arrangeras och säljs via resebyråer.

Barnhemsvistelser har blivit en av de viktigaste produkterna som säljs. Tittar man på hur resebyråerna beskriver de här resorna på sina hemsidor så står det till exempel ”ta hand om barn i veckorna och lär dig surfa på helgerna” och det finns resor med rubriker som ”barn och lejon” eller ”teach on the beach” – undervisa på stranden.

I Sverige har flera stora etablerade resebolag lagt till volontärresor i sina produktkataloger, och det finns specialiserade företag som helt och hållet riktar sig till människor som kan tänka sig att betala för att åka och hjälpa till runt om i världen. Volontärresor har blivit en snabbt växande gren inom den globala turistnäringen.

Men bakom den glada marknadsföringen där du som volontär kan kombinera strandhäng med att göra en god gärning för utsatta barn, finns en mörkare verklighet. Med rapporter om övergrepp, där barnhem blivit tillhåll för barnsexturister.

I två program granskar Kaliber det som kommit att kallas för barnhemsturism – idag om hur barn riskerar att utsättas för övergrepp när volontärer kommer på besök.

Jag sitter i en taxi i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag är på väg från flygplatsen och taxin har precis stannat vid ett rödljus, när det börjar komma fram barn till bilen och lutar sig mot fönstret där jag sitter.

De trycker ansiktena mot rutan, håller fram händerna som skålar. De vill ha pengar. Det finns många fattiga och utsatta barn i Kambodja, berättar min taxichaufför.

Turisterna brukar ger dem några slantar. En dollar, eller två.

I taxin finns det en inplastad broschyr med olika tursitmål. Och där, inklämt mellan att skjuta gamla pistoler från inbördeskriget och besöka museum och tempel, så står barnhemsbesök som en självklar turistattraktion.

Och det är därför jag är här. För att ta reda på mer om det som har kommit att kallas för barnhemsturism.

Mitt första stopp är hos Rana Flowers, som är landchef på UNICEF i Kambodja, FN:s barnorganisation.

Hon berättar att antalet barnhem mer än dubblerats under de senaste sju åren, och att det idag finns runt 300 stycken landet. Och hon säger att många av de här barnhemmen utgör en direkt fara för barnen.

– Cambodia is now a destination for volunteers. The volunteers move in to the orphanages, they bond with the children.

Kambodja har blivit ett givet resmål för volontärer, säger Rana Flowers. De flyttar in på barnhemmen och får kontakt med barnen. Och något som är slående, fortsätter hon, är att de nya barnhemmen dyker upp längs turiststråken.

– When we map where these new orphanages have sprung up in the country, it is curious that they mirror the tourist routes.

Många barnhem har blivit rena affärsverksamheter som gör vad som helst för att få donationer från turister, berättar hon. Och där är barnsäkerheten satt på undantag.

-- We have reports of orphanages where individuals can show up and offer to take the children out for a day and are permitted to do so. And we have orphanages that have been opened by pedophiles, who have later been charged. And that have obviously seen this as an opportunity to get access to children.

Det finns barnhem som låter okända besökare ta med sig barnen ut, enligt Rana Flowers, och det finns till och med exempel på barnhem som har startats av pedofiler som ser det som ett sätt att få tag på barn.

– A second aspect that troubles us greatly is that volunteers are not vetted. They have access to the children unsupervised and there is no check on the background of the volunteers.

Ett annat stort problem är att de utländska volontärer som åker och jobbar på barnhemmen inte kontrolleras av resebyråerna som skickar dit dem. Och, säger hon, bland de volontärer som söker sig till barnhem, så finns det utan tvekan pedofiler som är där för att få tag på barn.

– Unquestionably we get a mix of volunteers, some of whom are pedophiles who want to access to children and that causes problems in terms of exploitation and abuse.

Vi har bestämt oss för att ta reda på hur bra kontroller som egentligen görs när man vill resa iväg som volontär och jobba med utsatta barn på barnhem.

Vi väljer en av de större aktörerna på volontärmarknaden – Projects Abroad – ett brittiskt företag som har kontor även i Sverige. Varje år skickar de runt tiotusen volontärer till olika projekt runt om i världen. Från det svenska kontoret handlar det om ungefär två hundra.

Projects Abroad har också samarbetat med barnhem i Kambodja där det kommit rapporter om övergrepp och grova missförhållanden.

Jag ringer upp Lars Lindberg på Projects Abroad i Sverige.

Vilka krav har ni på de som ska åka iväg?

-- Om vi tar det här med barn och ungdomar till exempel, så ska de ha ett utdrag ur belastningsregistret, man får uppge referenser och så vidare. Och det är ju av säkerhetsskäl förstås.

Vad är anledningen till det här?

– Nej men det är förstås för att vi ska täcka våra ryggar och göra vad vi kan så att vi inte skickar iväg olämpliga personer som jobbar med barn. Och du vet ju själv att det finns ju, och har varit, diskussioner om pedofiler inom barnverksamhet både i Sverige och utomlands, och sexturism och så vidare. Så att det är utifrån det perspektivet.

Ok. Så ni hör alltid av er till en referens innan någon åker?

– Yes.

Så det är inte bara att säga ”hej, jag vill jobba på barnhem”, och så åker man iväg, utan det är en del att fixa?

– Ja, det går inte från en dag till en annan.

Jag frågar också om hur länge man måste vara borta om man åker på deras projekt. På hemsidan står nämligen allt från två veckor upp till flera månader.

– Man kan inte åka på alla projekt i två veckor. Vi är mer restriktiva när det gäller till exempel barnhem och barn och ungdomar och den biten.

Varför är man mer restriktiv vad det gäller sådant?

– Ja, man tycker att det blir för mycket nya kontakter och för kort tid att lära känna barn och verksamheter på så kort tid helt enkelt. Man får arbetsuppgifter som inte innebär att man kommer i så nära kontakt med de allra mest sårbara och sådär.

Så här låter det när jag ringer som journalist. Men i det här reportaget arbetar vi på två fronter samtidigt.

Medan du Markus jobbar öppet som journalist, låtsas jag vara en vanlig kund som är intresserad av att boka en resa. Och då låter svaren helt annorlunda.

– Projects Abroad, det är Lars.

Ja, hej Lars, Kalle heter jag. Jag var lite inne på att åka iväg och volontärjobba i vår/sommar och var inne lite på olika barnhemsprojekt ni har runt om.

Jag väljer att ringa under ett annat namn och kallar mig för Kalle.

– Det brukar funka så att man ger en fingervisning om vilken slags placering man vill ha, alltså om det är ett hem för föräldralösa eller om det är ett daghem. Man kan ha preferenser ungefär också om man är intresserad av någon särskild ålder, jamen sådär va.

Jag berättar att jag vill åka till Kambodja, och är tydlig med att det är på just ett barnhem jag vill jobba. Jag säger att jag är intresserad av att vara borta i två veckor. Och där vi tidigare fått höra att det är en alldeles för kort tid om man ska ha hand om barn, får jag nu höra att det går jättebra.

– Även om det bara är två veckor så är det bättre att de här barnen, som annars ofta inte är omgivna av vuxna som bryr sig om dem och som inte blir sedda och, jamen du vet, allt det där, så är det bättre att man kommer dit någon tid så att de får något av det än att det inte blir någonting så att säga.

Och där Lars Lindberg tidigare sagt att det inte bara går att åka iväg från en dag till en annan, verkar det plötsligt inte vara något problem att komma iväg med riktigt kort varsel.

– Bromsklossen är egentligen inte vi. Det finns ju många länder som man behöver fixa visum till i förväg och som inte har ambassad i Sverige och sådär va, som gör att det kan ta tid. Så var det bara upp till oss så kan vi väldigt ofta skicka iväg i princip nästa dag. Men Kambodja är ju enkelt på det sättet för man behöver inget i förväg.

Nej, i Kambodja skaffar man visum på plats. Och bara fem dar efter att jag bokat min volontärresa har jag åkt iväg.

Tjugo timmar senare står jag på flygplatsen i staden Siem Reap där jag möts av Projects Abroads lokala personal.

För att dokumentera det jag är med om bär jag en dold mikrofon under hela min resa.

Två veckor som volontärarbetare på ett barnhem i Kambodja har börjat. FN:s barnorganisation varnar för att bristen på kontroll av volontärer gör att det kan åka sexförbrytare till barnhemmen. Men här står jag mitt bland barnen.

Jag har ljugit om vem jag är och ingen har kollat upp mig.

Medan du installerar dig på ditt barnhem, åker jag till organisationen Action Pour les Enfants, eller APLE. De fungerar som en slags ideell underrättelseverksamhet som samarbetar med polismyndigheter både i Kambodja och utomlands för att spåra upp och sätta fast sexförbrytare. De består av socialarbetare, jurister och utredare, som utbildas av bland annat Interpol och amerikanska FBI.

– If you are a sex offender you say ”oh wow, that’s a good opportunity”. You can easily find a child.

Seila Samelang är chef för APLE. Han säger att just barnhem har blivit nya tillhåll för utländska sexförbrytare eftersom det är mycket lättare att få kontakt med barn där än på gatan.

– They have changed from making direct contact with children on the street, now go into an orphanage where they could easy also pick up a child from those orphanages.

Kambodja har på senare tid skakats av flera skandaler där barnhemsbarn har utsatts för övergrepp av utländska besökare och personal. Jag får se bilder från APLE:s spaningsarbete på personer som hämtar ut barn från barnhem. Jag får höra att de antingen är misstänkta eller dömda sexförbrytare.

Kan det verkligen vara så här lätt att ta med sig barn ut från barnhemmen?

Jag bestämmer mig för att testa. Och väljer att ta med mig en av APLE:s medarbetare, som låtsas vara min fru.

Barnhemmets föreståndare kommer och möter oss vid entrén och visar oss runt på området.

Vid ett bord sitter en västerländsk man i trettio- fyrtioårsåldern med ett barn i knät. Han hejar på oss, och sätter sig sen på sin motorcykel och åker sedan därifrån.

Det låter som att föreståndaren vill att ni ska köpa något?

Ja, eller donera pengar. Vi står vid en liten receptionsdisk där man kan köpa T-shirts med barnhemmets namn, armband och andra souvenirer.

Föreståndaren berättar att det är barnen som tillverkat dem. Men jag tackar nej, och skyller på att jag inte hade med några kontanter.

Sen ropar han till sig några av barnen. Vi sätter oss och pratar med dem ett tag. De berättar att de sällan lämnar barnhemmet – bara när det kommer turister på besök och bjuder med dem. Några gånger har de fått åka på semester till andra delar av landet.

Is it possible that we arrange something for them, like going to the waterpark?

– Yes, ok.

När vi pratat klart med barnen så frågar vi föreståndaren om vi kan ta med oss några av dem till vattenparken nästa dag. När vi lovar att donera mat och pengar till barnhemmet får vi höra att det är helt ok.

– OK, you can call me and then you can chose the kids that you want to bring to the waterpark.

Ni fick alltså ta med barnen ut?

Ja, och precis det här är ett av sätten som barn riskerar att bli utsatta för övergrepp på, enligt flera organisationer vi talar med. Men när vi väl fått grönt ljus valde vi faktiskt att inte gå hela vägen och ta med dem därifrån.

På senare tid har det uppdagats allvarliga missförhållanden på barnhem som Projects Abroad skickat volontärer till. Bara för ett par månader sedan så arresterades föreståndaren för ett av dem, misstänkt för sexuella övergrepp på två flickor under fyra månaders tid. Och i november förra året så stängde Kambodjanska myndigheter ner ett annat barnhem som Projects Abroad har samarbetat med, efter att antitraffickingorganisationen Sisha avslöjat att barnen vanvårdades.

Eric Meldrum har tidigare arbetat som polis i Storbritannien, och är nu chef för Sishas utredningsavdelning i Kambodja.

– They mentioned a series of physical abuse, sexual abuse and neglect issues as well.

Han berättar att volontärer hörde av sig och vittnade om misshandel, sexuella övergrepp och barn som försvann.

– And the volunteers were actually complaining to the company and said “these kids aren’t being looked after. We think there’s something wrong here, There are kids disappearing overnight, we don’t know what happened to them”.

Kaliber får ta del av mail som volontärer skickat till Projects Abroad för att slå larm om missförhållandena. Av mejlen framgår att företaget ändå valde att fortsätta skicka dit folk.

– They just ignored that and continued to send people over. And they were making millions of pounds profit, every year. They still are. Through sending volunteers over at places they’re not checking.

Det är uppenbart att resebolagen inte bryr sig om barnen, säger Eric Meldrum, för då skulle de ha koll på barnhemmen de skickar volontärer till.

– Whatever they say, they don’t care about the children here, because if they did they would have some standards or checks or monitors or actually think about what they’re doing, but they don’t.

Och genom att betala oseriösa barnhem för att ta emot volontärer, pumpar de in pengar i ett system som exploaterar barn, säger han.

– They’re sustaining this. They’re sustaining a system of exploitation.

Han tycker inte att man överhuvudtaget borde åka hit och jobba som volontär på barnhem.

What would you say to people contemplating to volunteer at an orphanage in Cambodia?

– I would say don’t, basically.

Här är en del av gården med otroligt mycket skräp. Pappkartonger, gamla tomma rissäckar, lådor fulla med plastflaskor, metallskräp och annat.

Tillbaka på barnhemmet där jag volontärjobbar i två veckor. Här finns tjugofyra barn som är mellan fyra och arton år.

Och det finns fyra sovrum som de tjugofyra barnen delar på. Här har ju inte ens… två av sovrummen till pojkarnas rum har ju inte någon ytterdörr överhuvudtaget. Helt öppet.

Det finns tre i personalen. Förutom föreståndaren som bor här med sin fru, är det en anställd och en assistent.

Trots att jag aldrig har jobbat med det här förut så är jag den enda volontären som är här och eftersom att ägaren inte har varit här så har jag varit helt själv med barnen här hela dagen.

Så du hade själv ansvar för alla tjugofyra barnen?

Ja, redan första dagen. Ofta syntes föreståndaren bara till lite då och då, flera dagar var han inte där överhuvudtaget.

Vi spelar något spel här, några andra spelar kort. Ägaren syns inte till nu heller. Han var här tidigare men nu har han stuckit iväg tror jag.

När jag ringde Lars Lindberg på Projects Abroad som journalist så sade han att de gör vad de kan för att inte skicka iväg olämpliga personer till barnhem.

Men när jag åkte iväg som volontär visade det sig att det inte stämde. Efter att jag bokat och betalt min resa fick jag visserligen ett mejl där det stod att jag skulle skicka in cv, referens och utdrag ur polisens belastningsregister. Men det var inte så svårt att komma runt. Jag skrev ihop ett låtsats-cv och hittade på en falsk referensperson som fick heta Lars Larsson.

Referenspersonen får en egen mejladress och en kontantkortstelefon som vi ber en kollega hålla koll på. Men trots att Projects Abroad säger att de alltid kollar upp referenser är det ingen som hör av sig. Varken på mejl eller telefon.

Utdraget ur polisens belastningsregister struntade jag bara i att skicka in. Och inte en enda gång fick jag någon fråga om det. Varken av Projects Abroad i Sverige eller av personalen på plats i Kambodja. Det var bara att åka ut och börja jobba på barnhemmet. Och jag jobbade direkt med barnen från dag ett.

Projects Abroad sade ju till mig när jag ringde att är man bara borta i två veckor så får man inte jobba nära barnen, men det stämde alltså inte?

Nej, inte alls. Jag blev ofta lämnad ensam med barnen och det var ingen annan vuxen som hade koll på vad jag gjorde. Vid ett tillfälle var en av pojkarna så smutsig och luktade så illa att jag kände mig tvungen att se till att han fick ett bad.

Så de kollar inte upp dig innan och du får komma och jobba ensam med barnen?

Ja. Och ofta blev det väldigt tydligt vilken utsatt situation barnen hade varit i om jag varit någon med dåliga avsikter. Precis som du får höra att det inte ska vara något problem att ta med sig barnen att bada i en vattenpark tillsammans med en påhittad fru, kan jag på mitt barnhem själv testa hur lätt det är att komma iväg med barnen – utan uppsyn från någon ansvarig.

Trots att det inte är någon som vet något om mig egentligen, min bakgrund, vem jag är, så släpper de iväg mig från barnhemmet med fem av barnen.

Nu har vi kommit upp till stora vägen, helt själva.

Tidigare i reportaget vi hörde organisationer vittna om att det är just till barnhem som många pedofiler söker sig för att få tag på barn numer och att det är därför som bakgrundskontroller av volontärer är så viktiga.

Men det var ingen som tyckte det var konstigt att du gick iväg med barnen på ditt barnhem?

Nej, det var ingen som reagerade. Och jag gjorde det här flera gånger.

Idag igen så släppte de iväg mig helt själv med fyra av tjejerna från barnhemmet.

Två gånger var jag ensam iväg med några av tjejerna, en gång tog jag med mig en av pojkarna över ett fält till en plats där en grupp buddhister samlats till högljud bön.

Så, då har jag gått iväg mot ett av buddhisttemplen som ligger bakom barnhemmet. Och då gick jag också ensam med en av killarna som bor på barnhemmet. Det var inga problem att gå iväg.

Hemma i Sverige igen. Vi åker till Projects Abroads kontor i Stockholm för att prata med Lars Lindberg.

Ett barnhem som stängts ner på grund av missförhållanden. En föreståndare på ett annat barnhem som arresterats misstänkt för sexuella övergrepp. Båda barnhemmen har Projects Abroad skickat volontärer till.

Det finns ju de som säger att man överhuvudtaget inte ska skicka volontärer till barnhem för det finns sådana risker, vad tänker du om det?

– Ja, jag tycker att det är en bra diskussion. Vi vill ju förstås inte medverka till att förhållanden blir värre eller att barn på något sätt skulle få det sämre genom att vi är närvarande där. Du nämnde ett par exempel. Visst, det händer saker inom alla organisationer där man arbetar med barn och ungdomar och människor överhuvudtaget, men vi tar det på allvar och vi gör vad vi kan för att försöka säkerställa säkerheten.

Jag var faktiskt iväg på en av era volontärresor tidigare under våren här, åkte iväg och jobbade på just barnhem…

Jag berättar att det inte gjordes några kontroller av mig.

I det här fallet gick det oerhört lätt för mig att hitta på en referens för det är ingen som ringer ändå. Jag struntar bara i att skicka in utdrag från belastningsregistret och det är ingen som ställer någon fråga eller ligger på mig om det.

– Ja, nej, det låter… nej, jag har inget försvar för det. Det ska funka. Vår personal på plats i Kambodja som tog emot dig skulle givetvis ha sett till att du kom in med de uppgifter som du skulle ha gjort.

För vi pratar ju om ett land som Kambodja som är ökänt för sin barnsexturism, och Projects Abroad har haft problem med några av barnhemmen som min kollega Markus nämnde nyss. Ni säger att ni gör vad ni kan, här har ni ju inte gjort någonting?

– Nej. Det vi har gjort är att vi informerade dig om vad som skulle krävas av dig för att du skulle kunna åka iväg. Så det har vi gjort. Sedan är det beklagligt att det inte har följts upp så att vi verkligen har fått in de uppgifter som vi ville.

För låt oss säga att jag hade mindre goda intentioner med min resa så är det ju direkt svårt att komma runt det som ni säger är att ni gör vad ni kan?

– Nej, i det här fallet så har det ju uppenbarligen inte fungerat och jag kan bara beklaga det.

Kan du garantera att det här inte har hänt tidigare? Hur vet du vilka du har skickat iväg genom åren?

– Jag kan inte garantera det. Det enda sättet för mig att kunna garantera någonting det är egentligen att se på resultaten. Vad som har hänt tidigare, var vi har haft problem, vad problemen har legat i och försöka agera utifrån det.

Tidigare har du sagt själv att kort vistelse – då får man inte jobba nära med barn. Jag kommer dit och är helt ensam volontär, med ensamt ansvar, leker och är direkt själv med barnen. Tar dem utanför barnhemmet, helt ensam utan uppsyn.

– Mmm… ja, det låter inte som att det är en önskvärd situation. Det ska inte kunna fungera på det sättet och jag måste ta det vidare. Jag kommer givetvis nu efter det du säger att ta upp den här frågan med vår personal, både på vårt huvudkontor i England med också direkt med Kambodja.

I det här reportaget har vi kunnat visa hur lätt det gick att utan några som helst bakgrundskontroller åka iväg med en av världens största volontärresebyråer och arbeta med utsatta barn.

Jag kunde till och med ta med barnen utanför barnhemmet. Flera gånger, helt ensam, utan uppsyn.

Och allt det här trots upprepade rapporter om övergrepp och vanvård i ett land där barnhem enligt flera organisationer blivit det nya tillhållet för sexförbrytare.

Vi kontaktar Projects Abroads ägare, Peter Slowe, på huvudkontoret i Storbritannien för att höra hur han ser på de missförhållanden som uppdagats och kritiken om bristande kontroller av barnhemmen de samarbetar med.

– When we’ve heard about any complaints or any problems we’ve always reported them both to Childsafe and to ministry in Cambodia.

Han förklarar att de följer upp och rapporterar alla klagomål de får in och att de jobbar nära sociala myndigheter i Kambodja. Blir de uppmanade att avbryta vissa samarbeten så gör de det, säger han.

– And where we’ve been adviced not to work there, we’ve stopped working there.

Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell
Researcher: Eskil Larsson
Producent: Sabina Schatzl

Avsnitt(590)

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vi följer upp: Fler domar har fallit som gäller unga mördare. Och vad har hänt när det gäller anmälningar om ungdomsrån? Och så återvänder vi till Östersund och turerna kring ÖFK:s förre ordförande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Kalibers säsongsavslutning tar vi upp ett par tidigare granskningar och undersöker vad som hände efteråt.Daniel KindbergBland annat tar vi upp granskningen och domen i målet mot Östersunds FKs tidigare ordförande Daniel Kindberg. Vad hände egentligen efter granskningen? Och vad innebär domen som kom tidigare i månaden. UngdomsrånDessutom ser vi vad som hänt med ungdomsrånen efter säsongens granskning. I granskningen "Ungdområnen och det delade samhället" kunde Kaliber avslöja att ungdomsrånen hade fördubblats på fem år. Hur ser det ut nu?

20 Dec 202129min

Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen

Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen

13-årige "Simons" familj vräktes och bor sedan tre år tillbaka på akutboenden. 2007 infördes en nollvision mot barnvräkningar. Ändå har flera tusen barn vräkts sedan dess och vräkningarna ökar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Simons familj vräktesI avsnittet möter vi "Simon" och hans familj i en kommun strax utanför Göteborg. När han var 13 år vräktes hans familj. Nu tre år senare bor familjen fortfarande på akutboende och har tvingats flytta runt mellan olika tillfälliga hem de senaste tre åren.Barnvräkningarna har ökat2007 presenterade den dåvarande alliansregering en nollvision mot vräkningar av barnfamiljer. Ansvaret för att förhindra vräkningarna hamnar på kommunerna, och nollvisionen har hittills inte lyckats. Istället har antalet barn som tvingats lämna sina hem ökat igen de senaste åren. Dessutom saknar majoriteten av kommunerna skriftliga rutiner för att förhindra barnvräkningar. Barnombudsmannen kräver lagändringar för att få kommunerna att leva upp till nollvisionen.

13 Dec 202129min

REPRIS: Godhetsindustrin

REPRIS: Godhetsindustrin

Företag som tjänar pengar på folks goda vilja att skänka pengar till antimobbning och nattvandring. Granskningen är nominerad till branschpriset Guldörat för Årets avslöjande. Därför sänder vi den i repris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stora välgörenhetskampanjerKaliber och P4 Västs granskning Godhetsindustrin handlar om hur telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa till och skänka pengar. Pengar som egentligen skulle gå till bland annat nattvandring och antimobbning.Nolltolerans mot mobbningEn av kampanjerna som tas upp i granskningen är den etablerade Nolltolerans mot mobbning. Dit har tusentals företag, kommunala bolag och kommuner genom åren bidragit genom att köpa så kallade sponsorpaket. Detta under löftet från säljarna att pengarna ska gå till att hjälpa skolor med antimobbningsarbetet på den egna orten. Stor del av pengarna har istället hamnat hos ägarna.P4 Väst har fortsatt granskningarna kring insamlingsindustrin. På deras hemsida kan du lyssna på dessa.

6 Dec 202129min

Skyddslös och utnyttjad – sexualbrott mot särskilt sårbara

Skyddslös och utnyttjad – sexualbrott mot särskilt sårbara

Kaliber om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lurats, pressats och tvingats till övergrepp och hur myndigheternas skydd brister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fallet i LinköpingFlera kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning blir våldtagna av en 29-årig man som de känner, eller känner till, men han utger sig för att vara någon annan när de ses. Någon som är identisk honom till utseendet. Och enligt åklagaren Elin Åkerberg så visar utredningen att den misstänkta 29-åringen kommit på ett sätt att utnyttja kvinnornas utsatta position.– De har haft svårt att sålla i den informationen som han har lämnat, och svårt att värja sig mot de här lögnerna som han har förmedlat till dem via de här profilerna. Och det kan nog delvis ha lite med deras intellektuella funktionsnedsättningar att göra, att man haft svårt att se vad som varit sant och falskt. Det här är ju någonting som gärningsmannen har utnyttjat.Personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska prioriteras Inom polisen och Åklagarmyndigheten lyfts personer med intellektuella funktionsnedsättningar som en grupp som ska prioriteras. Och forskning visar att de är mer utsatta för sexuellt våld än andra, och de kan ha svårt att ta till sig information och förstå och svara på frågor. Målsägandebiträdet som företrädde de utsatta i Linköping, Ulrika Wangle har själv jobbat både inom Åklagarmyndigheten och som civil utredare vid polisen. Hon anser att bristen på specialisering och djupare kunskap riskerar att påverka rättssäkerheten.– Har man då inte den kompetensen så ser jag ju också att det brister i förundersökningen, som gör att man kanske inte kan driva vidare en utredning, eller att det leder till ett åtal. Och det gör ju också att man då kanske inte då som en person med intellektuell funktionsnedsättning märker av att det är värt att anmäla, för att det inte leder någonstans."Tror på en bred kunskapshöjning"Även åklagare Elin Åkerberg som jobbade med fallet i Linköping ser ett behov av kompetenshöjning.– Specialistkunskap är ofta bra, samtidigt så tror jag att det här är brottsoffer som vi stöter på ganska ofta och då är det bra om alla har lite kunskap om hur man ska bemöta personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Så jag tror på en bred kunskapshöjning ändå, inom myndigheterna.Eva Johnsson är vice överåklagare och arbetar på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, och säger att personer med osynliga funktionsnedsättningar är en grupp som ska prioriteras, och att den vägledning som tagits fram är forskningsbaserad, men det kan ändå finnas skäl att se över den, anser hon.– I och med att ni lyfter den här frågan nu, så kommer det ju fram att det finns interna önskemål och då måste vi ju titta på om vi behöver se över vårt metodstöd och förbättra det, vi måste se över om det finns behov av ytterligare utbildning för att det är väldigt viktigt att de här personerna med de här funktionsvariationerna som vi vet förekommer, får komma till tals på rätt sätt. Man måste bemöta dem på rätt sätt och de måste få lov att bli hörda på rätt sätt, oavsett om de är offer eller förövare.Det finns idag inga nationella riktlinjer eller särskilda direktiv, utan det är väldigt olika hur landets kommuner gör i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, där det här ingår. I Östersund har man de senaste åren jobbat aktivt med förebyggande arbete. Bland annat genom att utbilda personalen inom LSS-verksamheten och ha möten med boende. Och temat för nästa möte är sex mot ersättning, eftersom det är något som kuratorn Alexandra Woxlägd stöter på i sitt arbete:– Jag träffar kvinnor som har sökt kärleken utifrån sexuell kontakt, via ofta olika sociala medier, där de då får frågan om de vill utföra olika sexuella tjänster mot ersättning."Innan något händer"Samtidigt har polisen i Alingsås startat ett brottsförebyggande projekt, "Innan något händer”. Utredare Ekblad-Sjölund och barnförhörsledaren Susanne Karlsson jobbar med projektet. – Det kom in förhållandevis många ärenden med intellektuellt funktionsnedsatta, och vi sa att "det här är ju inte klokt!". Och vi kände ju att de är väldigt skyddslösa och utsatta. Och till slut så kom vi fram till att vi måste försöka göra någonting åt det, det kan inte vara såhär, säger Susanne Karlsson.Poliserna började att samla in anmälningar och utredningar som rör personer med intellektuell funktionsnedsättning.– Här har vi ju ett femtiotal ärenden där vi har sexualbrott, och där en av parterna, eller båda, har en intellektuell funktionsnedsättning. Statistik är viktigt, säger Eva Ekblad-Sjölund.– När vi gick till vår chef här på vårt lokalpolisområde, så var det hans första fråga: "Hur ser statistiken ut?" Och det finns ingen statistik att hämta. Det finns ingen brottskod där man kan se att det är en intellektuellt funktionsnedsatt som förekommer, och det finns heller ingen markering någonstans i våra arbetssystem som vi har, vi jobbar i ett system som heter Durtvå, och det finns ingenstans där man kan markera det, utan då fick vi säga att vi hade de här ärendena som vi har funnit, och som sagt ja, en 45-50 ärenden."Kan vara integritetskänsligt"Det är Brottsförebyggandet rådet, Brå, som skapar nya brottskoder, men initiativet måste komma från myndighetshåll, det säger Linn Brandelius, som är statistiker på Brå:– Vi får ju önskemål från polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, de som jobbar med att utreda brott. Men sedan får ju de i sin tur krav från regeringen att följa upp brott, och oftast brukar ju önskemål komma från sådana typer av krav.Hos Åklagarmyndigheten är även det här en fråga som ligger på vice överåklagare Eva Johnssons bord. Hon ser risker med brottskodning av det här slaget:– Det kan ju vara integritetskänsligt, att utifrån först en lekmannabedömning, så ska vi koda om en person har en intellektuell funktionsnedsättning eller inte.Och ju fler koder ett brott har desto sämre riskerar kvaliteten på kodningen att bli, enligt Brå.Anna Lindström är verksamhetsutvecklare när det gäller polisens arbete med sexualbrottsutredningar. Och hon säger som överåklagare Eva Johnsson att brottskodning kan vara känsligt utifrån frågan om integritet.– Det finns ju så många olika personer vi möter. Vi möter de här personerna där det är viktigt för oss att förbättra oss, vi har personer med missbruksproblematik, vi har med psykisk ohälsa, och så vidare. Och eftersom vi inte har den brottskodningen, utan att som sagt vi brottskodar utifrån brottsområdena, så det här är inte en helt enkelt fråga känner jag.Men nu lyfts det ju både från polisen och kommuner behov av mer samordning och att man ska göra mer lika över landet, vad tänker du om det?– Ja men det är ju nånting som vi får ta med oss och titta på.Reporter: Lisbeth HermanssonProducent: Johan SundströmTekniker och slutmix: Henrik HenrikssonProgramledare: Annika H Eriksson

29 Nov 202129min

Livet efter explosionen i Göteborg

Livet efter explosionen i Göteborg

Kaliber följer några av dem som drabbades av explosionen på Övre Husargatan. Hur blir livet när den akuta fasen har lagt sig? Hur får man ihop vardagen när man inte kan komma tillbaka till sitt hem? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tidigt på morgonen den 28 september 2021 skakade en kraftig explosion ett flervåningshus i Göteborgsstadsdelen Annedal och hundratals boende blev hemlösa.Efter explosionen på Övre HusargatanUnder ett par veckor var explosionen på Övre Husargatan på allas läppar och på förstasidan i mer eller mindre varje tidning. Men nyhetsvärdet svalnade och reportrarna lämnade stadsdelen. Kvar blev alla boende och drabbade. I Kalibers avsnitt får vi möta några av de boende som på ett eller annat vis påverkades av explosionen den där morgonen.Oviss framtid för boendeVi möter bland andra Anja som fått en tillfällig lägenhet på annan adress i staden. Men hon längtar tillbaka till Övre Husargatan och vet inte när hon får återvända till sin älskade lägenhet.

22 Nov 202131min

Kampen för ett barn – när tiden rinner ut

Kampen för ett barn – när tiden rinner ut

Coronapandemin har lett till att köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier ökat. Kaliber om dem som behöver hjälp att få barn om när hjälpen finns men tiden rinner ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Maria längtar efter att få barn. När hon får reda på att hon har få ägg kvar börjar hon och hennes sambo försöka direkt. Trots försöken blir det dock inga barn och paret börjar söka sig till IVF-behandlingar.Coronapandemins konsekvenserKalibers avsnitt "Kampen för ett barn – när tiden rinner ut" är en granskning som handlar om coronapandemins konsekvenser för de som behöver hjälp för att få barn. Köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier har till följd av pandemin ökat och det kan på vissa håll i landet ta minst tre år att få behandling.Lång väntan på IVF-behandling För Marias och hennes sambos del har kampen varit lång och läkarbesöken många. Under ett besök fick Maria reda på att kötiden för en IVF-behandling låg på tre till fyra år, men då hinner hon fylla 40 år och kan inte längre få en behandling som finansieras av regionen.

15 Nov 202131min

Sexbrottslingens läkarmottagning – om dömda som fortsätter ta emot patienter

Sexbrottslingens läkarmottagning – om dömda som fortsätter ta emot patienter

Kaliber om vårdpersonal som dömts för brott, men som kan fortsätta att ta emot patienter som vanligt i flera år efter domen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En läkare döms för att ha ofredat två patienter på sin mottagning. En av dem är Alice, som är hos läkaren för att undersöka sin tå:– Jag hamnar i total panik, och mitt hjärta går givetvis jättefort, för att nu har jag panik.Några månader senare kliver en annan kvinna in på mottagningen. Vi kan kalla henne för Sandra. Hon har kommit för att hon under en lång tid haft problem med en fot. Läkaren undersöker hennes tå, men lägger sedan handen på hennes bröst.– Så han hade liksom hela sin hand så här på bröstet. Nu måste jag härifrån. För han är så gränslös, och jag vet inte vad som kommer att hända. Alltså, "hur flyr jag så snabbt och effektivt som möjligt härifrån?"Läkare döms för ofredandeLäkaren döms senare för sexuellt ofredande. När Region Stockholm får domen så väljer de att avbryta sitt avtal med läkaren. Lena Hanberg är chef för avdelningen för specialiserad vård inom Region Stockholm, som har hand om regionens avtal med olika vårdgivare.– Det är klart att man kan överklaga en dom. Men här tycker vi att det är så viktigt att vi inte riskerar att patienter blir kränkta, att vi valde att säga upp det här avtalet.När Region Stockholm säger upp avtalet är läkaren alltså bara dömd i tingsrätten, och han tänker överklaga domen. Men regionen tycker inte att det går att vänta på att målet ska prövas i högre instans.– Utgångspunkten var att vi i så fall skulle utsätta kvinnor för risken att bli utsatta för den här typen av övergrepp. Och det kunde vi inte riskera.Fortsätter att ta emot patienterOm någon dömts i tingsrätten men överklagar, kan Ivo begära att legitimationen ändå dras in i väntan på slutlig dom. Det ska de göra om det finns sannolika skäl för att HSAN i slutändan kommer att landa i att dra tillbaka legitimationen. Men samtidigt ska sådana här interimistiska återkallanden bara göras om det krävs för att till exempel garantera patientsäkerheten. Och i det här fallet tyckte inte Ivo att det var nödvändigt. Marie Åberg, Ivo:– Av tingsrättens dom så framgick det i det här fallet varken att brottslighetens straffvärde, brottets art eller tidigare brottslighet skulle medföra en fängelsepåföljd. Och det saknades även en särskild anledning att befara att yrkesutövaren skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Och med anledning av det så valde vi att inte yrka interimistiskt.Ni såg inte att det skulle finnas någon risk att han skulle kunna tafsa på andra patienter?– Nej, i det här ärendet så såg vi inte det.Läkaren kan fortsätta att ta emot patienter i väntan på att rättvisan ska ha sin gång. Kaliber om läkare som döms, men som kan fortsätta att ta emot patienter, ibland i flera år efter fällande dom. Och Kaliber hittar även brister i rapporteringen av domar till IVO från Domstolsverket, som ska rapportera när de dömer legitimerad vårdpersonal.

8 Nov 202129min

Drunkningen och HVB-hemmet

Drunkningen och HVB-hemmet

I somras dog en femårig pojke efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å inte långt från hemmet. Kaliber om vad som egentligen hände under morgonen som pojken försvann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En femårig pojke dog i somras efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å i närheten av hemmet. Kalibers avsnitt i samarbete med P4 Värmland handlar om hur olyckan på HVB-hemmet i värmländska orten Hagfors kunde ske. Larmsamtal till polis dröjde I en Lex Sarah-utredning står det att personalen på HVB-hemmet ringde 112 en dryg halvtimme efter att femårige John Walter rymt. Men polisen fick in samtalet om pojkens försvinnande först 53 minuter efter att han upptäckts försvunnen. Kritiserat HVB-hem Hemmet hade redan innan drunkningen fått kritik. 2019 konstaterade Inspektionens för vård och omsorg, IVO, att hemmet hade brister för tredje gången i rad när det gällde dokumentation av barnen och att de hållit fast barn.

1 Nov 202129min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord