Jobb till varje pris
Kaliber28 Apr 2013

Jobb till varje pris

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans.

Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige.

Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta.

Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning.

Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå.

De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset!

Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund.

Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden.

Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem.

Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem.

Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda.

Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker.

Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern.

Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka.

Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat.

Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland.

Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här.

Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen.

Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen.

Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han.

Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.

De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden.

På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk.

– Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan.

– I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn.

Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige.

Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier.

De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken

Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass.

Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka.

Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process.

Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon

Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon.

Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken.

Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft.

Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare.

Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat.

– Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver!

Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda.

-- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan.

– Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon.

Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en.

De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något.

Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav.

Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet.

Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation?

Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen.

En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken.

För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan:

Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv.

Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder.

Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt.

Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker.

Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser?

Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman.

– Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.

För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat.

De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned.

Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd.

En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet.

– Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig.

Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning.

– Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet.

Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget.

Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd

Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs.

Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser.

Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal.

Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad.

Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han.

– De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med.

Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb.

– Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han.

På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls.

Och han pekar med handen:
– Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han.

– Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han.

– Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt!

Reporter: Per Shapiro
Research: Jonna Burén
Producent: Sabina Schatzl

Avsnitt(590)

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Under nio år kommer det in anmälningar om läkaren. Han är inte patientsäker. Trots att IVO utreder och ger läkaren kritik så kan han fortsätta jobba på som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En bil vinglar fram och tillbaka på motorvägen i mörkret. Den kör ut mot vägrenen. Sen in mot räcket. Tillbaka mot vägrenen. För att nästan kollidera med en bil som kör om.Bilen kör i 30 km i timman. Sen i 110, fram och tillbaka i ryckiga hastigheter.När polisen får stopp på bilen, får de hjälpa till att bära mannen ur förarsätet. Han säger att han är läkare. På väg från sitt jobb på vårdcentralen.Han har svårt att stå upp och somnar till ibland när polisen pratar med honom.– Det är ju absolut galet. Är det såna läkare vi ska gå till?Längs samma väg, i en liten ort, bor Ulla. Det är 2015 och Ullas 37-årige son Andreas kämpar med sin psykiska ohälsa. Med ångest, och social fobi. Och han tycker det är svårt att prata med folk. Till och från missbrukar han alkohol och tabletter.– Vi ställde alltid upp på honom och tittade till honom lite då och då. Han fick sova över, berättar Ulla.Det är våren 2015. Andreas är sjukskriven för sitt psykiska mående. Han har inget körkort, men har precis köpt en moped.– Han var så glad och han kunde forsla sig själv liksom utan att vara beroende av andra.Samtidigt har Andreas en långdragen förkylning som inte ger med sig. I slutet av april bokar Andreas en tid på vårdcentralen.Läkaren som Andreas ska träffa har haft sin legitimation i fem år och har efter det jobbat på olika vårdcentraler i Västsverige.Andreas reser sig upp i väntrummet och går in med läkaren i ett besöksrum. En stund senare går han hem med ett recept av den narkotikaklassade hostmedicinen cocillana etyfin. En halvlitersflaska.Men förkylningen ger sig inte.– Han var inte bra i halsen. Han hade slemhosta, berättar mamma Ulla Tre dagar senare är Andreas tillbaka på vårdcentralen. Han har haft svårt att sova sista veckan. Han får återigen träffa läkaren. Den här gången går Andreas hem med ett recept på 30 sömntabletter. Ett beroendeframkallande narkotiskt läkemedel. Ulla pratar med sin son Andreas när han är på ett köpcentrum och ska köpa snus. Han är glad.– Han står vid kassan och så säger han hejdå mamma puss och kram.Andreas hittas dödDet är sista gången Ulla hör sin sons röst. Det blir Valborgsmässoafton. Klockan är tjugo över nio på morgonen. Än så länge har Ulla och Mike ännu inte gått upp. Det regnar utanför sovrumsfönstret när telefonen ringer.– Och då rämnar hela min värld. Totalt, säger Ulla.Andreas har hittats död på golvet vid sin säng.– Mitt barn, mitt barn! Det var det jävligaste jag varit med om. Det var det jävligaste. Jag kunde liksom inte ta in det. Man ville liksom bara bort själv. Det blir svart, alltså. Man befinner sig i nåt jädra svart hål som är så overkligt så man... Jag tänker så här: Det här klarar jag inte. Jag kan inte överleva detta.Ulla anmäler Andreas läkare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.Utredningstider på upp till 4,5 årKaliber har tittat på 61 läkare som har fått sin legitimation återkallad under förra året och fram till september i år. I nästan hälften av fallen har det tagit IVO mer än 500 dagar att utreda. Den längsta utredningstiden är på 4,5 år.IVO tycker själva att deras utredningstider är för långa.Av de 61 läkare som vi tittat på i vår granskning se ser vi att på elva läkare kommer det in nya tips eller anmälningar till IVO under tiden dom utreds och innan dom får sin legitimation återkallad.Läkaren som gav Andreas hostmedicinen trots varningen är en av dem. Det finns fler patienter som felbehandlas av läkaren.– Nu var det nåt som gick av, säger Barbro.2012 kommer första anmälan. Då har läkaren haft sin legitimation i två år. Han jobbar extra på en vårdcentral och det är dit Barbro söker sig efter att ha ramlat och har ont i armen. Läkaren undersöker henne inte ordentligt och hon får ingen remiss för röntgen. Trots att hon inte kan lyfta armen skickas hon hem.– Jag skulle enligt honom hålla på med rehabövningar fast jag inte ens kunde lyfta den upp till magen.Efter två veckor med svår smärta åker Barbro återigen till jourcentralen. Hon får träffa en annan läkare och får direkt en remiss till röntgen. Det visar sig att Barbros arm är av. På två ställen.– Jag känner mig besviken och inte trodd på.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

4 Nov 30min

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida hedersmördades av sin pappa och bror. Gång på gång försökte hon få hjälp från socialtjänsten undan förtrycket i sin familj. Nu kritiseras socialtjänsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På högstadiet berättar Shahida om hur hennes pappa kontrollerar henne men det är först på gymnasiet som det görs en orosanmälan till socialtjänsten i Lessebo, efter att hon berättat att pappan slår henne och har hotat med att skicka iväg henne från Sverige.Shahidas arbetskamrat och vän Pernilla Lindblom berättar:– Hon fick inte gå ut, hon fick inte träffa vänner, hon fick definitivt inte träffa killar. Men föräldrarna förnekar att det förekommer problem i familjen. Och efter att socialtjänsten pratat med dem backar Shahida på sin berättelse. Socialtjänsten avslutar utredningen utan åtgärder.Devin Rexvid forskare vid Stockholms universitet, menar att socialtjänsten borde erbjudit henne skydd från föräldrarna:– Skyddet är en grundförutsättning för en grundlig, allsidig, objektiv utredning från socialtjänstens sida. Så länge de inte känner sig i skydd vågar de inte leverera hela berättelsen med alla detaljer.Socialtjänsten i Lessebo kritiserasShahida får senare hjälp i form av stödsamtal och kontaktperson, men med tanke på vad hon utsattes för borde hon fått skydd, om nödvändigt med hjälp av tvångslagstiftning, menar Devin Rexvid.– Socialtjänsten har definitivt brustit i att skydda henne vid rätt tillfälle, menar han.Linda Rehn Landström, verksamhetschef för individ och familjeomsorgen i Lessebo säger att hon tar till sig av kritiken men vill i övrigt inte kommentera.– Vi väljer att inte kommentera, det är en bedömning både utifrån individen, men också för närstående runtomkring, säger hon.Fredag den 3 maj 2024 mördas Shahida av sin pappa och äldre bror. Hon stryps med sin egen sjal.– Nu har det här hänt och nu kan vi inte göra nåt åt det, men det får inte hända igen. Vi måste hjälpas åt i hela samhället, för att förhindra sådana här saker, att det ska ske, säger vännen Pernilla.Shahidas pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på Shahida. Han nekar till alla anklagelser. Shahidas äldre bror dömdes till 16 års fängelse. Han erkände att han mördat sin syster på uppmaning av sin pappa. Däremot frikändes mamman från mord. Under rättegången förnekar hon att det förekommit våld i familjen.Lyssna på granskningen Shahida och hedersmordet.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Gustaf Vilhelmsson

3 Nov 31min

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Dykaren Marcus Bergman fastnar på botten av sjön Haggen i Dalarna. Han dör intrasslad i en lina. Kvar finns frågorna: Hur kunde det ske? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det kändes mycket, mycket skarpare. Det kändes mer allvarligt faktiskt.Larmet går till räddningsstationen i Ludvika.– Det är en arbetsplats man har hållit på och dykt i och man har tappat bort en dykare som inte har kommit upp något mer.Flera bilar och ett dyklag kommer fram till sjön Haggen.– De dyker snabbt. Och de är stressade. Vi är ju där för att rädda liv.De ser ett svagt sken från en lampa när de närmar sig botten. Strax bredvid finns dykaren. Han sitter fast.Nyheten om en saknad dykare sprider sig.– Det fanns en rubrik. Dykare försvunnen i sjön Haggen i Ludvika. Under dykarbete tror jag till och med det stod. Och det högg ju till i mig direkt. Jag tänkte att det här är inte bra, säger Anders, svärfar till dykaren Marcus.Anders provar att ringa Marcus.– Får ju inget svar. Och det lugnar mig ju inte precis.Han ringer sin dotter, Emma.– Jag sa det ”Emma. Det har hänt någonting här. Jag har snappat upp i media att en dykare är försvunnen i Haggen”. Och då hann jag ju nästan inte säga färdigt meningen förrän Emma skrek rakt ut bara, säger Anders.– Jag fattade direkt. Att det var han…då hade jag också den här minnesbilden av vårt samtal att så här... Om någonting händer så funderade han ju på hur någon skulle hinna hjälpa honom, säger Emma, Marcus fru.Vi har varit i kontakt med dykföretaget, men de vill inte svara på någon av våra frågor.Reporter: Alice Lundberg.Producent: Johan SundströmProduktionsteknik: Melekeh MeyerSlutmix: Göran WilandFör serien Andnöd har också Ida Nordén, Fredrik Ankersen, Ida Cliffordson Weicht och Markus Alfredsson varit reportrar.

27 Okt 29min

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Det är en av de största föroreningsskandalerna i svensk historia. Nu kan Kaliber avslöja i en hemlig inspelning hur Försvarsmakten hanterat släckskummet med PFAS i Kallinge. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nahla Afzelius är 4 år när det blir känt att hon har fått i sig de hälsofarliga kemikalierna. Idag är hon 16 år och är orolig för vad de kan göra med henne.– Kanske att jag inte kan få barn eller att jag får cancer, att jag för det vidare till mina barn. Det är inte så kul att tänka på faktiskt, säger hon.Kallingebor har bland de högsta halterna PFAS i världen. Förgiftningen har pågått under lång tid och forskningen visar att befolkningen här löper större risk att drabbas av sjukdomar som njurcancer, testikelcancer och diabetes typ 2.Hemligt samtalTrots att det är Försvarsmakten som orsakat PFAS-föroreningen i Kallinge har de hela tiden sagt att F17 har hanterat släckskummet med PFAS på rätt sätt. I en dold inspelning avslöjas något annat.När Kaliber granskade den stora PFAS-skandalen 2019 pratade vi med den dåvarande flottiljchefen på F17. Efter den intervjun händer något ovanligt. Flottiljchefen lyckas inte lägga på luren.– Jag tänkte på en… där duckade jag. Jag tänkte, ska jag genom honom det? Nä, jag låtsas att jag inte fattar.Kaliber kan därför avslöja allt som sades i en dold inspelning mellan flottiljchefen och kommunikationschefen när de inte tror någon hör.Då framkommer en annan bild över hur släckskummet har hanterats inom Flygvapnet.– Vi spolade oss själva med det. Det var ju roligt, såg ut som en Michelingubbe.Det framgår också av samtalet att man gjort provskott med släckskum före övningarna. De provskotten sker rätt ut i miljön.Granskningen visar också att Försvarsmakten visste om risken att släckvattnet från brandövningarna på F17 kunde förorena dricksvattnet i Kallinge redan 1995. Nästan 20 år innan PFAS upptäckes i dricksvattnet.Björn Norrbrand är chef för avdelningen för förorenade områden på Försvarsmaktens miljöprövningsenhet.– Jag tycker att vi har följt gällande regler. Granskningen är ett samarbete med Vetenskapsradion.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Oscar LindholmAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl

20 Okt 31min

Den gröna boomens baksida

Den gröna boomens baksida

Kommunerna i norra Sverige är centrala för den gröna omställningen. Men de stora kostnader som industrierna för med sig gör att många kommuner nu har börjat tveka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det har varit många första spadtag och annonseringar om industrisatsningar under några år – satsningar där Sverige ska ta steget in i framtiden – och vi ska bli mer hållbara. Det har kallats den gröna omställningen. Om den gröna omställningen ska lyckas så behövs 100 000 nya invånare i landets norra delar.– Man är lite grann fast i 1940-talstänk att finns arbetena så innebär det att folk flyttar dit. Så fungerar det inte längre, säger oppositionsrådet Tobias Sandblad (M) i Boden.Men till det som för några år sen kändes hoppfullt ser man nu en annan sida – de stora kostnader som industrierna för med sig.Boden är en kommun som satsat stort på ny infrastruktur redan innan de ens visste om någon aktör var intresserad av att etablera sig där. Kommunen har tagit miljardlån. – Hoppsan, ja det var ju en hel del. Ja, det hade man väl inte riktigt tänkt sig, säger en bodensare som Kalibers reporter pratar med.Kommunerna i norra Sverige, som är centrala för den gröna omställningen i Sverige och i Europa, har nu börjat tveka inför nya industrietableringar – och nu vill majoriteten av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten ha mer stöd av staten för investeringar i den gröna omställningen, visar Kalibers kartläggning.Näringslivschefen i Boden förstår de som tvekar att gå samma väg som de gjort i Boden.– Det är klart att man förstår att kommuner kommer att fundera en och två gånger innan man hoppar på en megainvestering som det här faktiskt är, säger Mats Berg.Lyssna på Kaliber om Den gröna boomens baksida.Reporter: Malin MarckoProducent: Annika H Eriksson

13 Okt 29min

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

De ignorerades när de tryckte på larmknappen och tvingades ligga i sin egen avföring och fick blödande liggsår. Kaliber om hur det gick efter att parkinsonsjuke Henrik slagit larm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Granskningen av serviceboendet på Hundraårsgatan i Göteborg engagerade, många blev upprörda över Parkinsonsjuke Henriks berättelse. Och det blev snabba konsekvenser.Verksamhetschefen upp sig - och högsta förvaltningschefen fick sparken av ansvariga politiker en dryg vecka efter att granskningen sändes.Ordförande i nämnden för funktionsstöd, Håkan Hallengren (S) .– Det har brustit på så många plan. De här 400 avvikelserna på samma boende som inte har rapporterats vidare till de som är högst ansvariga i verksamheten och i nämnde det är helt oacceptabelt. Det är därför vi behöver ett nytt ledarskap tycker vi.De ansvariga politikerna i nämnden för funktionsstöd beslutade att det skulle göras en extern utredning av serviceboendet på Hundraårsgatan om hur det kunde bli som det blev och varför det tog så lång tid innan det blev någon förändring. Utredningen tittar även på ansvaret på olika nivåer i organisationen och varför allvaret i situationen inte nådde högsta ledningen tidigare.Lyssna på programmet för att höra mer om vad som hänt sedan granskningen publicerads i jui 2025.Reporter: Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

6 Okt 27min

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Utredningen om sexualbrott mot Maja tar över två år. En polis som jobbade med utredningen blir sedan omplacerad. En annan döms några år senare själv för barnpornografibrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Det ser exakt likadant ut”, säger Maja.”Ja, det förändras inte över tid här, det är bara vi som blir äldre”, säger barnförhörsledaren.Maja har blå lösnaglar och långa lösögonfransar. Hon tittar upp från sin mobil när förhörsledaren kommer in i rummet.  ”Du har varit här och det är längesedan”, säger barnförhörsledaren. Polisen utreder sexualbrott som Maja berättat att hon utsatts för av sin styvpappa. Det är två och ett halvt år sedan anmälan gjordes, då Maja satt i förhörsstolen första gången. Utredningen fortsätter. Maja har hunnit bli tonåring. Majas telefon har tömts. Men sedan har polisen tappat bort bevisen.– Jag tappade ju hoppet på hela vår anmälan och deras utredning, säger Maja. Del 2 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider. Maja och Bengt heter egentligen något annat. Polisen som dömdes för barnpornografibrott har överklagat domen, som ännu inte avgjorts i hovrätten. Reporter: Julia GöransProducent: Johan Sundström

22 Sep 34min

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Anton berättar att han utsatts för övergrepp. En polisutredning startar, som ska ta högst tre månader. Men tiden går. Fristen får löpa, konstaterar polisen om att fallet inte kan prioriteras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. – Jag hade ju tänkt många gånger hur jag skulle reagera. Om jag såg människan.   Liv går över parkeringen utanför mataffären för att hämta en kundvagn. Då får hon syn på honom.   – Han har förstört mitt barn.  Mannen som de anmält till polisen.    – Hela kroppen reagerade. Magen och huvudet. Mannen som har förgripit sig på Livs son Anton.  Nu är det ett år sedan utredningen började. Men inget åtal kommer.  – Han går fri som ingenting. Ingen vet vad han har gjort. Liv håller ett hårt grepp om i kundvagnen. Hon väntar tills mannen är borta igen. Tiden fortsätter gå. Polisen fortsätter utreda.   – Ingen vill att utredningar där barn är inblandade ska ta lång tid, säger Liselott Herschend, åklagare. – Det är både misstänkt och målsägande som blir drabbade här, säger Emma Vangstad, gruppchef vid Polisen.– Det skulle jag säga nästan är omöjligt att hålla en tidsfrist på tre månader, säger polisen Marika Holmkvist. Del 1 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider.Anton och Liv heter egentligen något annat. Reporter: Julia GöransProducent: Johan SundströmSlutmix: David Hellgren

22 Sep 30min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
mardromsgasten
aftonbladet-krim
skaringer-nessvold
badfluence
nemo-moter-en-van
rattsfallen
killradet
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
p3-historia
hor-har
rss-brottsutredarna
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rysarpodden
rss-mer-an-bara-morsa