Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt
Kaliber24 Feb 2013

Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt

Sverige har bland de mest missnöjda tågresenärerna i hela Europa - trots att den officiella statistiken visar att 97 av 100 tåg fram i tid i Sverige förra året. Och trots att infrastrukturministern menar att de svenska tågen är bland de mest punktliga i Europa. Kaliber har försökt få bilderna att gå ihop och hittat överdrifter, olika sätt att definiera vad en försening är och en infrastrukturminister som enligt forskare tolkat statistiken helt fel. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Du ser nu står här ingenting…

– Ja, men det är drygt alltså när det är vintersäsongen man vet att tågen är försenade, de stannar upp. Vi stod still i en timma utanför Bålsta i förra veckan, för att då var det ett tåg som hade gått sönder. Och det är jobbigt att behöva tänka på det för du förlorar ju tid hela tiden. Antingen ifrån familjen eller ifrån arbetet.

Klockan är 7 på morgonen i Enköping, Jenni Norell står på perrongen och väntar på tåget som ska ta henne till jobbet i Stockholm. Som vanligt har hon en klump i magen av oro när hon står där. Men är hennes oro befogad?

Hur ofta kan man räkna med att komma fram i tid när man åker tåg? Hur står det egentligen till med svensk järnväg?

På ena sidan: resenärer på utmattningens gräns – med ett förtroende för järnvägen i botten.

Och på andra sidan: SJ som säger att deras kunder är nöjda, både med trafiken och biljettsystemet. Och så Trafikverket - som gläds åt att punktligheten i svensk tågtrafik ökar - en glädje som smittat av sig även på infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd:

– Rent statistiskt har vi nu en punktlighet som gör att vi ligger topp Europa.

Vem har du fått den uppgiften av?

– Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram.

I en serie i tre delar undersöker Kaliber glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild av svensk järnväg.

– Nån av oss har ju ett problem med verklighetsuppfattningen liksom, så var det de eller var det jag?

Och vad gjorde du då?

– Jag började beräkna statistik på egen hand.

Välkommen till den första delen av Kalibers serie om den svenska järnvägen. Vi börjar med den fråga som, näst efter säkerheten är den allra viktigaste både för resenärerna och de som arbetar med järnvägen – att tågen ska komma fram i tid – och en nyhet som presenterades av Trafikverket i januari i år:

”Punktligheten i tågtrafiken förbättrades något under förra året, det visar nya siffror. 96,9 procent av avgångarna höll tidtabellen, vilket är en ökning med några tiondelar jämfört med 2011.”

Förra året kom alltså nästan 97 av 100 tåg fram i tid enligt Trafikverket. Sedan avregeleringen när SJ:s monopol avskaffades, körs tågen av en mängd olika operatörer, men rälsen, växlarna och signalerna äger vi fortfarande gemensamt, via statliga Trafikverket.

Men bland de resenärer vi träffar på Stockholms central en vanlig torsdagseftermiddag i februari är det inte många som känner igen sig i Trafikverkets statistik.

– Haha ja, det är inte min erfarenhet.

Om du skulle uppskatta i procent så, hur många resor är du i tid?

– Hälften.

– Till 90 procent, jag tycker det är otroligt punktligt, det är klart det blir fel ibland när det är snöstorm, men det gör du när du tar bilen så jag ser ingen skillnad i det.

– Varannan gång jag åkt tåg så har jag varit ungefär fem till tio minuter försenad, men inte mer än så.

– 90 procent kanske,

Så nio av tio gånger…

– Är det sent alltså

Enligt Trafikverkets statistik som de kom ut med för ungefär en månad sedan så är 96,9 procent av tågtrafiken i tid, vad säger du om den siffran?

– Det stämmer inte!

Att veta ungefär hur ofta tågen är försenade har betydelse, för om förseningarna är många så skapar det en oro hos resenärerna, en oro som får konsekvenser.

En SIFO-undersökning som Göteborgsposten lät göra förra året visar att var tredje svensk nån gång har valt bort tåget av rädsla för att komma för sent:

– Nu är vi på väg ner i garaget…

Ana Wahlström bor på Södermalm i Stockholm, men har hela Sveriges om arbetsfält, hon reser i snitt 3-4 dagar i veckan och imorgon bitti klockan 10 ska hon ha ett viktigt kundmöte i Göteborg, men trots att både hon och företaget hon jobbar för vill att hon ska resa miljövänligt är hon nu på väg ner i garaget för att packa bilen.

– Anledningen till att jag tycker att tåget är bättre är både för att det är miljövänligare än bilen och för att jag slipper att sitta och köra eftersom jag bara ska fram och tillbaka över dagen egentligen, men tågen är inte så pålitliga och om jag inte har mer än två timmars marginal så törs jag inte ta tåget.

– Så nu får jag åka till Göteborg ikväll, hittat ett ganska billigt hotell. Stanna över natten och sen köra hem i morgon. Inte jätteoptimalt, men det funkar – det blir både dyrare och sämre.

Men vad grundar du den här oron på?

– Jag har åkt massor av gånger och det går inte alls så bra. Jag har fått sova över i Jönköping och ta taxi från Dalarna. Jorå, jag har fått åka på alla möjliga konstiga sätt på grund av SJs strul.

– Folk blir mindre benägna att åka tåg, alltså man reser alltså kanske färre resor eller man väljer andra färdmedel.

Jonas Eliasson är professor i transportsystemanalys Statens väg- och trafikforskningsinstiut, KTH.

– Men sen har det också en konsekvens som är mer allvarlig, att det påverkar också sånt här som arbetsmarknad och bostadsmarknad. Folk blir mindre villiga att pendla ganska långt till exempel om man inte vet att man kommer fram och det påverkar också sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget den regionala utvecklingen i samhället, det är en långsiktig effekt som går långt utöver min bara min personliga ovilja.

Om vi inte kan lita på att tåget kommer fram i tid finns det alltså risk för att vi inte vågar flytta ut en bit från stan – eller ta det där nya jobbet som innebär att vi måste börja pendla.

Men hur står det då egentligen till med punktligheten i svensk tågtrafik? Hur ofta är tågen försenade?

I Trafikverkets statistik över punktlighet ingår alla tåg i Sverige och det som mäts är tiden när tåget är framme vid slutstation. Inställda tåg räknas inte alls med i statistiken.

När Trafikverket presenterade punktligheten för 2011 låg den på 87 procent - men när siffrorna för 2012 presenterades nu i januari hade den ökat till 96,9 procent - från 87 procent till nästan 97 på bara ett år alltså – en helt fantastisk utveckling om det inte vore för att nästan hela ökningen, allt utom 0,7 procentenheter, kan förklaras med att Trafikverket 2012 ändrade tiden för vad som räknas som en försening.

Förändringen innebär alltså för att den som till exempel åker mellan Malmö och Lund – en resa som brukar ta 10 minuter – kan restiden fördubblas utan att räknas som en försening.

Och det här är en förändring som har irriterat både resenärer och sådana som jobbar inom järnvägen. Per Corshammar är järnvägsingenjör för konsultföretaget Ramböll.

– Ja, alltså folk vill ju ha förtroende för järnvägen, att kunna åka tåg. Om siffrorna varierar mot den upplevda verkligheten du har då tycker du att det är en bluff. Då stämmer det ju inte. Man borde redovisa hur illa det är så att man motiverar investeringarna bättre. Om du får bättre punktlighetsstatistik för att du har ändrat till 15 minuters förseningar, ja då är risken att du inte får in mer pengar i systemet heller.

Så varför har Trafikverket ändrat kriterierna för tågförseningar? Vi åker till Trafikverkets kontor i Solna och träffar Caroline Ottosson som är chef för Trafikledningen och ställföreträdande generaldirektör.

– Vi har gjort ett antal förbättringar under 2012 och det visar sig i en förbättrad punktlighet. Drygt 96 av 100 tåg kommer till station inom 15 minuter.

Men varför började ni mäta i 15 minuter istället för 5?

– Ja, vi tittade på hur man gör på europanivå och vi enades om hur man skulle sammanfatta det här över landet.

Men kan du nämna nåt annat land i Europa som använder det måttet i statistiken till sina resenärer?

– Man kan titta på den unionen, järnvägsunionen. Där redovisar de på 15 minuter och också på långväga trafik. Exakt hur det ser ut på varje lands hemsida, det kan jag inte i detalj så det får ni titta på själva då.”

Vi gör som Caroline Ottosson säger och tittar på hemsidorna på andra länders motsvarighet till Trafikverket – vi tittar på alla nordiska länder, Storbritannien, Tyskland och Schweiz, men ingenstans hittar någon som redovisar den totala tågpunktligheten med 15 minuters försening som Sverige gör.

Så då går vi över till att titta på UICs statistik, den internationella järnvägsunionen, som Caroline Ottosson hänvisar till - men det visar sig att de inte heller använder sig av 15 minuter som mått på de totala tågförseningarna.

– Det stämmer, de delar upp regiontåg och fjärrtåg. Vi valde att ihop med branschen gå ut för drygt ett år sen och redovisa totalen på 15.

Men då är inte den totala förseningstiden på 15 minuter i Sverige till för att mäta i UIC?

– Vi redovisar inte på ett exakt samma sätt och det är det här som är så viktigt att vi nu får driva ett utvecklingsarbete och titta på hur vi ska ha det.

Har ni tagit reda på vad resenären upplever som försening?

– Det är en fråga som vi kommer att hantera inom ramen för det här systematiska punktlighetsarbetet för det är intressant att den punktlighet som vi redovisar så går det bättre men alla upplever inte det ute i systemet. Och därför måste vi lära oss mer om vad våra kunder, vad resenärerna tycker för att kunna sätta in rätt åtgärder.

För Jenni Norell som pendlar mellan hemmet i Enköping och jobbet på kundtjänsten på ett kosmetikaföretag i Stockholm, innebär en försening ofta att hon antingen får svårt att hinna hämta sina två döttrar på förskolan eller att hennes arbetsgivare blir irriterad.

– Femton minuter det är alldeles för mycket tid, om jag har en arbetstid som börjar 08.00 då ska jag inte komma till jobbet kvart över 8 – det känns inte ok.

Om du skulle skatta själv då, om du utgår från ditt tågresande, i hur många procent är du punktlig när du åker?

– Ja, 60 kanske? Med tanke på att morgontågen – de är i stort sett alltid försenade. Och händer det att vi har en försening så hamnar vi bakom ett pendeltågvilket innebär en ännu större försening – så att nej inga högre procent än 60.

En förklaring till att Jenni inte känner igen sig i statistiken är alltså att hon och Trafikverket har olika uppfattningar om vad en försening innebär – men det förklarar bara en del av glappet mellan hennes känsla av 60 procent och Trafikverkets 97.

För att försöka ta reda på vad resten kan bestå av tar vi tåget till Katrineholm.

Här, på en bondgård en och en halv mil utanför staden bor Theodor Storm, med sin fru och deras två barn:

– Jag och min fru byggde det här huset 2005 och då var tanken lite grann att vi skulle försöka få nån slags månskensbondetillvaro – hon är förskolelärare och jag är programmerare – men lantisar båda två.

På gården föder de upp alpackor, ett djur som är släkt med lamadjur, som har en speciell ull som de gör halsdukar av och säljer till turister – men det är bara ett sidoprojekt, framför allt jobbar Theodor som dataprogrammerare.

– Jo, men det är ju just det som är poängen, att kunna leva så här och samtidigt jobba med intressanta saker där det faktiskt händer. För här har vi inte intressanta IT-projekt, så enkelt är det. Utan det finns i Stockholm och det kommer säkert inte att ändra på sig. Så då är ju tågen det medel jag har för att kunna ta mig fram och tillbaka mellan de här två världarna.

Resan mellan Katrineholm och Stockholm tar ungefär 1 timme men Theodor tycker att tåget ofta är försenat – och när Trafikverket mitt under katastrofvintern 2010 meddelade att 75 procent av tågen kom fram i tid – bestämde han sig för att ta reda på hur det egentligen var. I sitt kontor på gården började han kopiera data från Trafikverkets hemsida och göra egen statistik.

– Det är två stora skillnader, dels tittar jag på alla stationer alla uppehåll, för Trafikverket redovisar ju bara slutstationer och sen lägger de toleranser för förseningar mycket högre än vad min chef gör.

Theodor räknar fortfarande ett tåg som försenat när det är över 5 minuter sent – alltså på det sätt som Trafikverket gjorde innan 2012.

– Då ska vi se, ja då ligger vi ungefär på 90 procent punktlighet om vi bortser från december där det faller ganska kraftigt ner till 84 procent.

Från Trafikverkets siffra på 97 procent till runt 90 procent alltså, med exakt samma information som grund, 5 minuters försening. Men fortfarande en siffra som ligger högt över den som de flesta resenärer som vi har pratat med upplever. Det beror enligt Theodor Storm framför allt på innehållet i underlaget för statistiken.

– Du har ju Arlanda Express och du har hela SL med sina tåg som går på egna spår, både tåg som går väldigt korta sträckor ofta och de har oftast ganska god punktlighet så de drar upp statistiken. Så fjärrtågen här som brukar vara problemen så att säga de syns inte särskilt mycket i den här statistiken för de får så att säga hjälp av alla små frekventa avgångar som ändå brukar sköta sig ganska bra. Men presenterar man det som nån slags mått på vad tågbolagen levererar till mig så blir det direkt vilseledande.

För att få reda på hur ofta just Theodors tåg var försenat måste vi alltså gå in och titta på just den sträcka han åker varje dag: Katrineholm – Stockholm.

– 2012 ja, då var punktligheten för de tåg som jag åker med ungefär 80 procent och då har jag räknat med att 5 minuter är en försening, allt under det har bortsett ifrån. Men det innebär att jag har kommit sent till jobbet en gång i veckan. Och under december månad så sjönk punktligheten till 65 procent, då blir det ganska kännbart. Då börjar man få förklara sig lite för ofta för att det ska vara okay liksom.

Den siffra som av trafikverket presenteras som 97 procent blir alltså, nedbruten på Theodor Storms nivå och sätt att räkna, minst ett försenat tåg i veckan. Och den där katastrofvintern år 2010 var knappt hälften av Theodors tåg framme i tid.

Sträckan Katrineholm – Stockholm är inte mer förseningsdrabbad än många andra – generellt sett kan man säga att ju längre tågsträcka – desto större är risken att stöta på problem – allra värst drabbade är resenärerna i norra Sverige.

– Jag förväntar mig att det är försenat, eller att vi stannar någonstans på skogen. – Ja det vore ju kul om det gick i tid och kom i tid.

– Det är synd att det inte funkar.

På det personliga planet kan alltså vetskapen hur ofta tågen är i tid vara viktig för att man ska kunna avgöra om man ska våga ta det där steget och bli månskensbonde i Katrineholm – eller mellan vilka städer man kan ta tåget till ett viktigt kundmöte, även om det är inplanerat på morgonen.

På ett annat plan är statistiken underlag för vilka satsningar som bör göras på järnvägen. Ytterst ansvarig för tågtrafiken i Sverige är infrastrukturministern. Moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd. Vad säger hon om den senaste statistiken från Trafikverket.

– Ja, alltså det kan man ju alltid säga vad man vill om. Jag hör ju mina kollegor som jag träffar i övriga i Europa, de säger alltid till mig såhär att åh, ni har så bra infrastruktur, vägarna är så bra och järnvägen fungerar uppenbarligen hos er. Och då brukar jag skämta med dem att ja det är inte riktigt det som de jag möter här i Sverige säger till mig, men jag ska ta med mig det. Det känns ju kul att få höra något positivt nån gång.

Vet du hur Sverige ligger till punktlighetsmässigt i Europa?

– Ja, tittar vi på siffror för 2011 som jag har förstått det så ligger vi ungefär topp 3.

Vem har du fått den uppgiften av?

– Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. Exakt vem som har lämnat den det kan jag ju kolla i sådana fall men det är uppgifter som jag får till mig.

Topp 3 i Europa! Vi blir uppriktigt förvånade. Inte någon gång tidigare under arbetet med den här serien har vi hört den här uppgiften – så efter intervjun ber vi att få veta var den kommer ifrån.

En sakkunnig på departementet kommer in och visar oss ett dokument från UIC, den internationella järnvägsunionen – alltså samma organisation som Trafikverkets vice generaldirektör från början hänvisade till som orsak till att Sverige året började mäta förseningarna i 15 minuter istället för 5.

Eftersom vi fortfarande har svårt att få bilden att gå ihop ber vi att få ta med oss dokumentet.

Tillbaka på redaktionen ringer vi till Oskar Fröidh som är forskare i järnvägsgruppen på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Vi mejlar honom dokumentet – och för säkerhets skull skickar vi också med statistik för ytterligare två år från UIC .

Sen åker vi till KTH.

– Ja, jag har ju tittat på andra källor också och gör en jämförelse med de här europeiska länderna och mitt intryck är att Sverige kommer någonstans i mitten, möjligen med dragning åt den undre planhalvan för en hel del tåg. Det som jag tycker är värt att notera också är att våra grannländer i Norge, Finland, Tyskland och Danmark alla är bättre än i Sverige, kan man se av den här statistiken.

Sverige ligger inte topp 3 i Europa?

– Definitivt inte utan någonstans i mitten med en dragning åt den nedre planhalvan och det största problemet om man går in på detaljer det är faktiskt snabbtågstrafiken som vissa månader är väldigt usel och vissa månader ok men den är aldrig bra.

Men det kan inte vara så att Sveriges punktlighet har ökat dramatiskt det senaste året här?

– Nej, inte dramatiskt. Det har skett förbättringar och det beror på dels ökad medvetenhet och att man faktiskt vidtar en del åtgärder men också på att vintervädret har varit lite nådigare än när det var som sämst för några år sen.

Nu är vi ännu mer förvirrade – en järnvägsforskare på KTH säger att Sverige inte är ett av de mest punktliga i Europa, medan den som har det högst politiska ansvaret för järnvägen i Sverige – vår infrastrukturminister – gläds åt att Sverige ligger topp 3 – och de båda utgår från samma statistik från UIC.

Vi ringer tillbaka till näringsdepartementet och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds pressekreterare. Vi berättar att vi har fått motstridiga uppgifter om UIC:s statistik och att vi därför gärna vill veta hur departementet har räknat. Dessutom vill vi gärna ha namnen på de två länder som har bättre tågpunktlighet än Sverige och alltså ligger etta och tvåa i Europa.

– Då får du ett mejl med det man hänvisar till och sen också några rader förklaring då eftersom det uppenbarligen inte är helt lättolkat, eller att man kan göra olika…

Jag vill veta hur departementet har tolkat siffrorna.

– Absolut!

Senare på eftermiddagen får vi ett mejl från regeringskansliet. I det står det såhär:

”Att dra alltför skarpa slutsatser utifrån olika år med mera är svårt men det ger en indikation om att persontrafiken i Sverige ligger i toppen av statistiken. Detta baserat på jämförbara data +15 minuter persontrafik Sverige 2012 – 96,9 procent.”

Enligt mejlet har alltså uppgiften om att Sverige ligger topp 3 i Europa tagits fram genom att man har gjort precis det som Trafikverket har sagt att statistiken är till för – att jämföra Sverige med andra länder i Europa.

Men som vi har kunnat visa tidigare i programmet så mäter ju inte den europeiska järnvägsunionen UIC den allmänna punktlighet i 15 minuter.

Det näringsdepartementet istället har gjort. Det är att de har tagit punktligheten för alla tåg i Sverige – med 15 minuters marginal – alltså inklusive pendeltåg och Arlanda Express för år 2012 – och jämfört den siffran med enbart fjärrtåg i Europa år 2010.

Vi visar mejlet för Roger Pyddoke som är forskare på Statens Väg och trafikforskningsinstitut, utan att i förväg berätta varifrån det kommer:

– Att Sverige ligger i toppen av statistiken, det förstår jag inte hur man tänker då. Rumänien – det är ju larvigt.

– Men alltså ska man hålla på och jämföra siffror, då ska det åtminstone komma från samma, det där är helt ointressant att kommentera.

Vad menar du nu?

– Ja men alltså, man kan ju inte bara ta en siffra från ett annat år som är sammanställt för ett annat syfte och jämföra med något annat, det är ju helt oseriöst. Den där siffran refererar till långdistanta tåg, inte lokaltåg och om det där är samtliga typer av tåg, då är det ju äpplen och päron vi jämför här. Det kan inte jag kommentera, det är ju inte jämförbart.

Vi har pratat med Catharina Elmsäter-Svärd och hon säger att vi ligger topp 3 i Europa.

– På punktlighet? För 2010 som vi har siffror för lokal- och regionaltåg då är vi ju långt ifrån topp tre i Europa.

Men enligt departementet grundar sig Catharina Elmsäter-Svärds siffror på UIC:s statistik som du har framför dig.

– Ja då är det obegripligt.

Och vad tänker du om det?

– Ja jag tänker inte säga mer om det.

Hur viktigt är det att besluten som fattas om järnvägen bygger på en saklig grund?

– Ja det är ju jätteviktigt för att om man inte har korrekt underlag då kan man ju inte bedöma vilka problem som är stora och vilka problem som är små och man kan sätta in lösningar inte är relevanta till de problem man har.

Nu är vi tillbaka där vi började – på Trafikverket. Den myndighet som ansvarar för vårt gemensamma järnvägsnät och statistiken över förseningarna.

När vi frågar vice generaldirektör Caroline Ottosson hur Sverige står sig i Europa säger hon först att det inte går att ranka länder eftersom det inte finns någon nyare statistik än den från 2010 – men när vi insisterar på att i alla fall få en bild av hur det ser ut – får vi exakt samma svar som det vi fick i mejlet från näringsdepartementet.

– Om vi tittar på 2010 och de siffrorna som ligger ute. Då om vi jämför med resultatet som Sverige har presterat 2012 så ser det ut som då att vi skulle ha legat på tredje plats.

Efter vilka länder?

– Ja, då får jag läsa innantill från UIC:s statistik då: Rumänien som redovisar att de har 100 procent punktlighet på 15 minuter där, Moldavien som redovisar 99,4 och då är det viktigt nu att det är 2010 års siffror och jag redovisar nu 2012 års siffror för Sverige.

Men Trafikverket har den övergripande bilden av hur tågtrafiken ser ut i Europa, Rumänien här rapporterar ju till exempel in också 100 procent. Vad säger ni om den siffran?

– Ja, jag har ingen uppfattning om den siffran. Jag utgår ifrån att de har redovisat det som de har producerat.

Men är det inte så också att du jämför en siffra från 2012 där pendeltåg och regionaltåg ingå med en siffra där enbart fjärrtåg ingår?

– Och då är vi tillbaka till det behovet som finns av utveckling. Vi välkomnar en utveckling på europanivå. Och det här är det bästa som finns idag…

Men är det såhär ni generellt jämför statistik på Trafikverket?

– Vi har att jämföra med det som finns ute och ligger ute och det kommer från UIC.

Men hur hade utfallet blivit om Sverige också hade jämfört fjärrtåg istället för att ta alla tåg?

– Det kan inte jag svara på rakt upp och ner. Då måste jag få återkomma med den uppgiften i så fall.

Sanningen är den att om Trafikverket hade gjort det, det vill säga jämfört äpplen med äpplen, svenska fjärrtåg med andra länders fjärrtåg år 2010 så hade Sverige hamnat bland de allra sämsta.

Och Rumänien, som enligt både Näringsdepartementet och Trafikverket, har de punktligaste tågen i hela Europa – var förutom Sverige ett av de länder som hade flest missnöjda resenärer i den senaste Eurobarometern.

På gården i Katrineholm har dataprogrammerare Theodor Storm hunnit beräkna egen statistik i 3 år nu – och vi är nyfikna på om han tycker att han har hittat förklaringen till det där gapet mellan hans upplevelse och Trafikverkets statistik?

– Ja, delvis. Jag vet ju fortfarande inte varför man har valt att presentera statistiken på det som man gör. Det skulle vara jättespännande att få reda på hur man egentligen har tänkt. Och jag är ännu mer nyfiken på varför tågoperatörerna tycker att det är ok att säga till mig att de har en punktlighet på 95 procent, när jag, en alpackauppfödare på landet kan visa att så är det inte.

Det som började med att Theodor olovligen kopierade Trafikverkets data

Har utvecklats till en hemsida där man kan gå in och se punktligheten för ens egen ressträcka. Hemsidan har blivit till efter ett uppdrag för myndigheten Trafikanalys, som snart kommer börja publicera egen tågstatistik.

Vi är nyfikna på hur det egentligen såg ut på Jenni Norells sträcka mellan Enköping och Stockholm förra året.

I snitt kom nästan 89 procent av Jennis tåg fram i tid förra året – det är långt ifrån Trafikverkets siffra på 97 procent, men också långt ifrån hennes egen uppskattning på 60 procent - nåt som nog delvis kan förklaras med att vi en kall morgon under en av tågtrafikens sämsta månader på året. Och oavsett vad hon tycker om tågtrafiken – så kommer hon att fortsätta pendla framöver:

– Jag trivs jättebra med mitt arbete och jag vill fortsätta jobba där jag jobbar. Så det är bara att bita ihop och jag hoppas att det blir bättre.

Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson
Producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Anställd - men bara ibland

Anställd - men bara ibland

Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten. Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon. – Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag. Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare. Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner.– Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat. Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll? Den svenska välfärden Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter. Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation. Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer.– Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo. Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet.– Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här. De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade. Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen.– Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period. "Jag måste sitta här med telefonen och vänta" Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber. Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan.– När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt. När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot, nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar.– Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta. Inga pengar vid sjukskrivning De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem. Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde. – För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter. Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet.– Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning. Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen. Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme.– Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år. Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger.– Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten. Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde.– Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset! Får man fråga hur mycket du har lånat?– Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar. Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi. Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in. Andra regler vid fast anställning Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll. Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot.– Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon. De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde. Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön. Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad. Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne.– Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg. Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning. I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken.– Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven? Vet du vad du har för skydd där?– Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius. Statliga system gynnar fast anställda När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut.– Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller. Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat. – Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag. I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka. Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande. Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen.– Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt. På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös.– Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda. "Utlasad" Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda. De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning. Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år.– Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning. Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat.– De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det. Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta. – Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb. Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut. Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller.– Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa. Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor. Anställningar kan staplas på varandra Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism– Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz. Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver. Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO.– Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad. Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna. Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning. Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats.– Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO. Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med. Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult. Kritik mot sms-systemet – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande. Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås.– Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till. Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet.– I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten. Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det? – Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill. Det gör hon också. – Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare. Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det? – Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna. Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg. Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms.– Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag. Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare. Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber. Researcher: Valeria HelanderProducent: Lars TruedsonExekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

15 Jan 201229min

Vad hände sedan?

Vad hände sedan?

Rättegångar, tusentals protestbrev och urskog som tillfälligt räddas. I årets sista Kaliber går vi tillbaka och ser vad som hänt efter våra program. Vi har gått igenom reaktioner från er lyssnare och återvänt till företag, personer och myndigheter. Vi har hittat byten på chefsposter, uppmaningar till resenärer att inte slänga för mycket av gratismaten på buffén, och fler människor som drabbats av allvarliga biverkningar av läkemedel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

18 Dec 201129min

Inte rätt att stanna - men kan inte utvisas

Inte rätt att stanna - men kan inte utvisas

Det riktigt viktiga är att människor faktiskt skickas ut ifrån Sverige. Och det gör man bäst genom att de tre myndigheter som håller på med de här frågorna, Migrationsverket, gränspolisen och Kriminalvårdens transporttjänst arbetar aktivt med det här och ser till att fler människor skickas ut. Om man vet att människor finns på ett visst ställe och man faktiskt har koll på dem, då ska man plocka upp dem och skicka ut dem ur riket så fort som möjligt. (TV4) Så här sade migrationsminister Tobias Billström för ett år sedan, men hur har det gått? Kaliber på söndag - om människorna som lever i limbo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

11 Dec 201129min

Telefonförsäljare med rätt att bluffa

Telefonförsäljare med rätt att bluffa

Med ett enda samtal lurar de in oerfarna nyföretagare i dyra avtal. Och när kunderna försöker dra sig ur, används rättssystemet för att pressa dem på pengarna. Kaliber har granskat telefonförsäljarna som bluffar med rätten på sin sida. Andra medier: Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

4 Dec 201129min

"I värsta fall kan en person bli dömd på ett erkännande som han har lämnat på helt felaktiga grunder."

"I värsta fall kan en person bli dömd på ett erkännande som han har lämnat på helt felaktiga grunder."

Kaliber har granskat vad som händer med ungas rättigheter när de hamnar hos polisen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

27 Nov 201129min

Vårdens gömda miljardproblem

Vårdens gömda miljardproblem

"Jag är ju jäkligt fräsch ... vältränad. Och jag tänkte: sånt där kan inte drabba mig." Du läser hela reportaget här på söndag kl. 05, eller lyssnar kl. 12. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

20 Nov 201129min

Rektorsbyten skapar kaos i svenska skolor

Rektorsbyten skapar kaos i svenska skolor

Sämre betyg och stökig arbetsmiljö när rektorer slutar på löpande band. Kalibers granskning visar att rektorsbyten på svenska skolor är många och täta. Och de som får betala priset är eleverna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

13 Nov 201129min

Kommuner åtgärdar inte allvarliga brister i skolan

Kommuner åtgärdar inte allvarliga brister i skolan

Svenska skolor har blivit sämre på att hjälpa alla elever till godkända resultat.Skolinspektionen har påtalat stora brister. Men Kalibers granskning visar att många kommuner under lång tid inte har gjort något åt problemen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

6 Nov 201129min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden