Georgienkriget 2008 – historiens återkomst

Det tyska anfallet på den belgiska gränsfästningen Eben Emael den 10 maj 1940 tillhör krigshistoriens mest spektakulära militära operationer. Tidigt i gryningen landade nio glidflygplan med ett sjuttiotal fallskärmsjägare på taket på fästningen. Inom en timme var fästningens huvudartilleri satt ur spel och kunde inte längre verka mot de viktiga broarna över floden Meuse vid Maastricht. Det tyska anfallet in i Belgien kunde genomföras.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i ett fördjupande avsnitt på temat andra världskriget en viktig del av det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940. Huvudtyngdpunkten i det tyska anfallet kom att ligga i Ardennerna, men det var mycket viktigt för tyskarna att kunna ta broarna över Meuse norr om Liège för att erövra Belgien och inte minst den viktiga hamnstaden Antwerpen.Belgien var formellt neutralt vid krigsutbrottet i maj 1940. Men landet skyddades av krigsplanläggning som innebar att landet vid ett anfall från tyskarna kunde räkna med att brittiska och franska trupper skulle ta ställning väster om Meuse. Det förutsatte att tyskarnas övergång av Meuse kunde om inte stoppas så åtminstone fördröjas. Av det skälet byggdes under 30-talets andra hälft fyra nya moderna fästningar för att hindra ett anfall. Den viktigaste av dessa var Eben Emael vid Albertkanalen norr om Liège. Med sina 120 mm och 75 mm kanoner kunde befästningen lägga anmarschområdet och de tre broarna över Meuse under eld. Fästningen ansågs välutrustad och stark.Det blev fallskärmsjägare i glidflygplan som kom att utföra uppdraget som blev en succé. Till sin hjälp hade jägarna en ny typ av sprängladdningar i olika storlekar för att kunna snabbt slå igenom betongen i de belgiska kassematerna och kanontornen.Bild: En militärlastbil på fältet under slaget vid Fort Eben-Emael. Okänd fotograf, Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

12 Feb 202437min

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

5 Feb 202450min

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat både judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna. Detta mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat. Bland annat det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

29 Jan 202439min

Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

22 Jan 202445min

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i Mellanöstern. Storbritanniens och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers tillträde 1952, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i Mellanöstern.När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringspolitikens fanbärare.Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i Mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig Mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning. Istället skulle den leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i Mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän. Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

15 Jan 202436min

Japans riktiga inträde i andra världskriget skedde på två fronter. Dels hade man sedan 1930-talets mitt expanderat på det kinesiska fastlandet på bekostnad av Kina. Sedan 1941 engagerade man sig även mot Indokina, Thailand, Singapore och det som idag kallas för Indonesien.Attacken skedde på bred front och den ursprungliga planen handlade i stort sett om att dels ta Singapore, slå ut Pearl Harbor och säkra de oljefält som fanns i holländsk och amerikansk ägo (det som idag ingår i Indonesien och Filipinerna). En viktig del var också att strypa inflödet av materiell till de kinesiska nationalisterna (Chiang Kai-check) som kom från Frankrike och Storbritannien.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar programledarna Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet samt idéhistoriker Peter Bennesved vid Försvarets forskningsanstalt.Men hur kunde det gå så lätt för japanerna? De brittiska styrkorna på Singapore var knappast helt utan relevans. Möjligheterna att genomföra en framgångsrik attack mot Stillahavsländerna berodde på omständigheterna i Europa. Indokina (det som idag heter Vietnam) var fortfarande en Fransk koloni. Men efter det att Frankrike föll i tyskarnas händer och Vichy-regeringen instiftades blev de franska styresmännen i Indokina tvungna att ge efter för japanska krav i juli 1941. Med hänvisning till Frankrikes stöd till nationalisterna i Kina via Indokina, ockuperades hamnar och flygfält i Indokina och japan tog kontroll över landets gränser.Genom att japan nu hade full kontroll över franska Indokina sattes britternas försvarsplaner för Singapore, Australien och Nya Zeeland på ända. Eftersom Frankrike också föll hemma i Europa blev det inte heller möjligt att lämna Medelhavet åt den franska flottan, utan britterna var tvungna att stanna kvar. Detta gav japanerna en ödesdiger fördel i det att deras marin och luftstyrkor helt och hållet fick dominera området. Allt var nu upplagt för japanerna. Singapores fall blev känt som en av de tyngsta förlusterna för Churchill, men frågor kvarstår kring i vilken utsträckning detta hade kunnat förhindras, och många är de som beskyllt den brittiska befälhavaren i Malaysia, Percival, för att ha gett upp för lätt.Bild: Trupper från Suffolk regemente överlämnar sig till japanskt infanteri i Singapore 31 januari 1942. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

8 Jan 202447min

Napoleon, kejsare av Frankrike, ledde stora massarméer i fälttåg över den europeiska kontinenten i tjugo år. Trots häpnadsväckande framgångar blev han slutligen besegrad 1815 vid Waterloo. Mycket få historiska gestalter har påverkat historien så mycket och väckt så starka känslor som Napoleon Bonaparte.Den nya storfilmssatsningen om den korsikanske uppkomlingen och kejsaren är ännu ett försök att skildra Napoleons liv. Frågan är om det är ett lyckat försök. Militärhistoriepodden har naturligtvis sett filmen och har åsikter.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tycker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved till om och analyserar den nya aktuella filmen om Napoleon. Ridley Scotts storfilm om en av världshistoriens mest berömda fältherrar med Joaquin Phoenix i huvudrollen kom lagom till jul. En påkostad så kallad kostymfilm som kommer att ses av miljoner människor. Men innehåller den egentligen någonting intressant ur ett militärhistoriskt perspektiv?Filmen skildrar egentligen mest Napoleon komplicerade relation till Josephine Beaharnais – sedermera den franske kejsarinnan. Många av de mer intressanta frågorna kring vem Napoleon egentligen var kommer i skymundan. Historikerna har inte minst lyft fram hans unika förmåga att kombinera fältherreskapet med statsmannambitioner. Han var en militär med sinne för politik. I filmen diskuteras inte heller den centrala frågan om Napoleon var revolutionsman eller rojalist. Han kom från Korsika och det var inte helt självklart att han ens såg positivt på det franska.Militärhistoriskt innehåller filmen många klavertramp både vad det gäller oförklarliga kronologiska hopp och skildringen av de tre slag som lyfts fram: Austerlitz, Borodino och Waterloo. Det finns mycket att ha åsikter om. För en militärhistoriskt intresserad ger filmen egentligen inte så mycket. Napoleon som fältherre eller krigföringens villkor och utveckling skildras egentligen inte särskilt väl. Militärhistoriepodden landar på ganska låga poäng när det kommer till filmens militärhistoriska värde.Bild: Napoleon I avporträtterad av Jacques-Louis David, iklädd en av sina favorituniformer, den för en officer för Chasseur à pied i det Kejserliga gardet. Han står i sitt arbetsrum i Tuilerierna. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1 Jan 202439min

Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?I denna nymixade repris om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

25 Dec 202351min