Seelowhöjderna april 1945 – Nazitysklands sista desperata försvar

Seelowhöjderna april 1945 – Nazitysklands sista desperata försvar

Mellan den 16 och 19 april 1945 utkämpades några av de hårdaste och mest avgörande striderna under andra världskriget. På Seelowhöjderna, väster om floden Oder, gjorde den 9:e tyska armén ett sista desperat försök att fördröja den sovjetiska offensiven mot Berlin. Striden var från början dömd att misslyckas, men trots det visade de tyska förbanden sin militära förmåga in i det sista. Samtidigt uppvisade den sovjetiska ledningen och Röda armén både en hänsynslös likgiltighet inför egna förluster och en intern maktkamp där prestigen att först nå Berlin blev viktigare än soldaternas liv.


I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av andra världskrigets mest dramatiska skeden – slaget vid Seelowhöjderna. Detta var Nazitysklands sista försök att hejda Röda arméns framryckning och vinna tid i hopp om att britterna och amerikanerna skulle hinna först till Berlin. Men det var också ett uttryck för den desperation och brutalitet som präglade krigets slutskede.


Många tyska soldater valde att slåss till sista blodsdroppen snarare än att hamna i sovjetisk fångenskap, där svält och misär väntade. Under tre dagars strider förlorade tyskarna omkring 10 000 man, medan de sovjetiska förlusterna uppgick till minst 30 000 – kanske ännu fler. Röda armén hade ett enormt numerärt övertag, med en miljon soldater mot 100 000 tyska försvarare. Trots detta blev anfallet mot de starkt befästa tyska positionerna extremt blodigt.


En av de främsta orsakerna till de höga sovjetiska förlusterna var den interna rivaliteten mellan befälhavarna Georgij Zjukov och Ivan Konev. Båda tävlade om äran att vara först in i Berlin, vilket ledde till att tiotusentals sovjetiska soldater skickades i våg efter våg av brutala frontalanfall – först över floden, sedan uppför de tyska försvarsställningarna på Seelowhöjderna.


Hur såg egentligen förutsättningarna ut för det tyska försvaret? Hur kunde den sovjetiska armén lida så stora förluster trots sitt överväldigande numerära övertag? Och vilka konsekvenser fick slaget för de sista veckorna av kriget? Lyssna på avsnittet av Militärhistoriepodden för en djupdykning i en av de sista och mest hänsynslösa striderna.


Bildtext: Sovjetiskt artilleri framför Berlin. Slaget vid Seelowhöjderna i april 1945 var Nazitysklands sista större försvarslinje innan Berlin föll. Bundesarchiv, Bild 183-E0406-0022-012 / CC-BY-SA 3.0


Lyssna också på Slaget om Berlin.


Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt(241)

Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång

Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm. Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen. Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke. I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitetPå de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas. Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp. Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks AudioBild: SA-kuva Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

9 Nov 201948min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
p3-dokumentar
en-mork-historia
svenska-fall
skaringer-nessvold
creepypodden-med-jack-werner
nemo-moter-en-van
killradet
flashback-forever
p1-dokumentar
hor-har
fallen-som-forfoljer
kod-katastrof
p3-historia
dialogiskt
rss-sanning-konsekvens
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
mandagsvibe-med-hannalicious-och-lojsan
sanna-berattelser