Schweiz neutralitet: Från påtvingad strategi till nationell identitet

Österrike-Ungerns tre invasionsförsök av Serbien under 1914 misslyckades och först 1915, med tyskt understöd, skulle Serbien besegras. Den österrikisk-ungerska armén var långt ifrån mogen att hantera ett anfallskrig i svår terräng mot en krigserfaren och beslutsam motståndare.Den österrikiske stabschefen Conrad von Hötzendorf och hans underlydande befälhavare på serbienfronten, generalen Oskar Potiorek, var skrivbordsgeneraler utan egentlig krigserfarenhet. Konsekvensen blev ett svidande nederlag och nästan 230 000 stupade, sårade och tillfångatagna. Österrike-Ungerns krig mot Serbien 1914 är några av de mest misskötta och dåligt ledda militäroperationerna i den moderna krigshistorien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den påbörjade serien om första världskriget. Skotten i Sarajevo var ett resultat av motsättningarna mellan serbisk nationalism och österrikiska maktsträvanden på Balkan. På papperet såg det ut att bli en enkel invasion av Serbien ur österrikisk synvinkel. I verkligheten var förutsättningarna för kriget på många sätt på serbernas sida.Den österrikisk-ungerska krigsplanen för ett krig i Europa innehöll två huvudsakliga alternativ. Det första handlade om att möta en rysk invasion av Galicien i norr i samverkan med tyska armén. Det andra var en invasion av Serbien. Resurserna räckte egentligen bara till för det ena alternativet. Trots det skickade Conrad den österrikisk-ungerska armén i två riktningar i tron att Serbien snabbt skulle besegras. Resultatet blev katastrofalt.Ryssland mobiliserade snabbare än både den österrikiska och tyska generalstaben hade trott. Anfallet mot Serbien genomfördes därför med en alltför liten del av den österrisk-ungerska armén. En hel armé, den andra armén, lämnade serbienfronten och förflyttades norrut redan några dagar efter det att anfallet på Serbien hade inletts den 12 augusti. De österrikiskt-ungerska förbanden körde fast. Serberna ledda av den erfarna Rodomir Putnik kunde möta anfallet från skyttegravar med artilleri och kulsprutor. De österrikiskt-ungerska anfallen i slutna formeringar med fällda bajonetter utan eldunderstöd kollapsade omgående.Bild: Österrikiska trupper korsar floden Sava under sin invasion av Serbien 1914. Samtida vykort. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

12 Aug 202442min

Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

5 Aug 202447min

”Alla stater har ett försvar, sitt eget eller någon annans”. Detta uttryck stämmer väl in på Island som sedan andra världskriget varit i USA:s händer. Men betyder det att Island varit helt utan politiskt inflytande? Varför ville stormakterna under andra världskriget och kalla kriget så gärna kontrollera denna karga ö, mitt i Atlanten?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Islands speciella utveckling under 1900-talet.Island är en mycket liten stat även i nordiska mått mätt. Litenheten har islänningarna dock kunnat nyttja till sin fördel, och framför allt har det med geografin att göra. Island ligger placerat mitt i norra Atlanten, och från ön kan passagen mellan öst och väst kontrolleras. Under första halvan av 1900-talet behövde både Storbritannien och USA en plats att dels övervaka den norra passagen till Sovjetunionen, dels mellanlanda flygplan på väg till Europa. Under senare delen av 1900-talet blev Island en viktig utpost i Kalla krigets ubåtsstrategi, och en plats där sovjetiska ubåtar skulle kunna övervakas och stoppas från att närma sig USA:s östkust.Islänningarna har lyckats utnyttja stormakternas intresse för ön för inrikespolitiska vinster, ibland på ett ganska fräckt sätt och med livet som insats. De så kallade ”Torskkrigen” som pågick fram till 1970-talet är utmärkta exempel på detta. Med vetskapen att USA inte skulle tåla att lämna ön kunde Islands regering egenmäktigt utöka sina territoriella anspråk till havs, och låta kustbevakningen preja och hota brittiska trålare, och i slutändan till och med tvinga Royal Navy till reträtt.Bild: Ockupation av Island, juli 1941: Sett från kvartsdäcket på det amerikanska flottans slagskepp USS New York (BB-34), ånga US Atlantic Fleet Ships styr ut ur Reykjaviks hamn, Island vid tiden för den första amerikanska ockupationen i början av juli 1941. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

29 Juli 202442min

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

22 Juli 202442min

Slaget vid Eylau den 8 februari 1807 blev intensiv och fördes mer än vanligt med bajonetter i handgemäng. Snöfallet minskade sikten. Musköterna misstände. Fingrarna stelnade i kölden. Att överhuvudtaget ladda vapnen var mycket svårt. Ett franskt regemente, det 14:e regementet, som desperat formerade kvadrat för att försvara sig mejades ner fullständigt.Slaget vid Eylau kunde ha slutat i ett franskt nederlag, Napoleons första, om inte ett hänsynslöst kavallerianfall som kostade 1 500 stupade inom några minuter räddade situationen och tryckte tillbaka ryssarna. Förlusterna i döda översteg vad som var rimligt. En tredjedel av den franska armén stupade eller sårades. En av de franska befälhavarna, Ney, utbrast: ”Vilken massaker. Och utan resultat”.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden beskriver och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest katastrofala slagen under Napoleonkrigen – vinterslaget vid Eylau. Den ryska armén överraskade fransmännen i norra Tyskland mitt i vintern när Napoleon slagit sig till ro och gått i vinterkvarter. Napoleon beslutade att anfalla den ryska armén under generalen Bennigsen trots att han var numerärt underlägsen.Slaget är inte bara intressant på grund av sin brutalitet och speciella karaktär till följd av de mycket svåra vinterförhållandena. Det är även exempel på Napoleons propaganda och till och med förnekelse. I de kommunikéer som gick ut efter slaget återgavs förlustsiffror som angav förluster som var nästan tio gånger mindre än de verkliga förlusterna. Napoleon var skicklig på att kontrollera den information som sändes ut till omvärlden, men i detta fall handlade det om någonting mer. Det finns anledning att tror att han medvetet försökte förtränga det faktum att slaget var en katastrof och att det var hans beslut att anfalla som var orsaken till denna katastrof. Den franske kejsaren trodde på sina egna lögner.Bild: Napoleon på fältet Eylauav Antoine-Jean Gros, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

15 Juli 202447min

Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

8 Juli 202448min

Första världskrigets orsaker kan förklaras med nationalism och konkurrens om kolonier. En viktig faktor var de cementerade allianserna som minskade handlingsutrymmet. På samma sätt var den militära planläggningen starkt bindande för de inblandade stormakterna. Kopplade till planerna var även mobiliseringssystem som direkt kom att utlösa mobiliseringsbeslut av rädsla för att inte hinna i tid före ett fientligt anfall.Mest känd av de militära planerna var den tyska Schlieffenplanen från 1905 som på många sätt dikterade det tyska agerandet under de avgörande dagarna under den så kallade svarta veckan i juli 1914.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden inleder Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en serie om första världskriget. I flera avsnitt av Militärhistoriepodden har konflikter behandlats som är viktiga för förståelsen av det som hände sommaren 1914.Lyssnarna uppmanas att inte minst ta del av poddavsnitten om Preussiska-Österrikiska kriget 1866, Fransk-tyska kriget 1870-71, Boerkriget, Balkankrigen 1912-13, Ryska-japanska kriget och Fashodakonflikten 1898. På olika sätt förklarar de bakgrunden till första världskrigets utbrott.Den 28 juni 1914 föll de berömda skotten i Sarajevo som dödade den Österrikiske-Ungerska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Mordet satte igång en diplomatisk kedjereaktion och inledde en kris som en dryg månad kastade in Europa och världen i ett krig utan tidigare motstycke.Skulden för första världskrigets utbrott har lagts lite olika. I enlighet med Versaillesfredens skuldparagraf lades skulden på Tyskland. Det upprepades mycket tydligt av den tyska historiker Fritz Fischer på 1960-talet och kopplades då samman med andra världskriget. En motsatt uppfattning uppträdde redan under mellankrigstiden som ifrågasatte att Tyskland ensam bar skulden. Helt nyligen har den australienske historikern Christopher Clark framhållit i sin bestseller The Sleepwalkers att de europeiska ledarna agerade isolerat utan tillräcklig information. Som sömngångare ramlade de in i ett krig som de kanske inte riktigt insåg skulle bli slutprodukten av deras beslut. Skulden för krigsutbrottet måste därför delas av alla ledare i de europeiska stormakterna 1914.Bild: Berlins befolkning på Moritzplatz läser tillkännagivandet om mobiliseringen som börjar den 2 augusti 1914, Wikimedia Commons, Bundesarchiv, Bild 183-S32538 / CC-BY-SA 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1 Juli 202447min

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 Juni 202439min