Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.

Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.

– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.

Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.

– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun.

"En klar tillbakagång"

Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.

– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.

Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.

– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.

Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän.

"Landar mellan olika vårdinstanser"

Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.

Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.

Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.

– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador.

"Klart att det finns brister"

Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.

– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.

Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.

Men varför satsas det inte mer på rehabilitering?

– Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar.

– Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.