Surrogatmamman i Tbilisi
P1 Dokumentär8 Des 2017

Surrogatmamman i Tbilisi

Mikael och Emelie landar i Tbilisi för att hämta sin son. Surrogatmamman Nino har just fött honom med kejsarsnitt. Men varför valde hon att hyra ut sin livmoder?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mikael och Emelie har försökt få barn i sju år, när de får veta att Emelies livmoder är missbildad. Hon kommer aldrig kunna bära ett barn. De reser till Georgien för att hyra en surrogatmamma som ska bli gravid med deras barn.

Hon heter Nino och är tjugofem år. Nio månader senare följer vi med till Tbilisi när de ska hämta det nyfödda barnet. Varför valde Nino att bli surrogatmamma? Hur är det att ge bort ett barn som man burit i nio månader?

Vi träffar också Mariam, som bor i ett fallfärdigt höghus utanför Tbilisi med sin familj. Hennes barn vet inte om att hon varit surrogatmamma. Men när de blir stora ska hon berätta. Då kommer de att förstå varför hon gjorde det, säger hon.

Av Lollo Collmar

Programmet sändes första gången i juni 2017.

Episoder(500)

Scener ur ett annat äktenskap: Inese och Per Morberg

Scener ur ett annat äktenskap: Inese och Per Morberg

De tog inget bröllopsfoto och hon tappade vigselringen samma kväll de gifte sig. Men äktenskapet har hållit i över trettio år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var själarnas möte, säger han. Jag hade aldrig trott att jag skulle ha en sån här lång relation med Per, säger hon. En skådis och en psykoterapeut. Fem döttrar. Ett hönshus. Och varsitt kylskåp. Kicki Möller har tillbringat våren i paret Morbergs sällskap. Av Kicki Möller kickimoller@gmail.com

14 Jul 201750min

Den gladaste jag känner flyttar hemifrån

Den gladaste jag känner flyttar hemifrån

För 22 år sen gjorde Malin Bring ett program om sin son Pelle, som föddes med för liten hjärna. Idag är sonen vuxen, redo att flytta hemifrån. Hur blev livet för Pelle och för hans föräldrar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett föräldrapar som reagerar helt olika på upplevelsen av att få ett svårt utvecklingsstört barn skildrades i dokumentären Den gladaste jag känner från 1995. Nu kommer uppföljaren Den gladaste jag känner flyttar hemifrån, som berättar hur det gick sedan för den glade Pelle och människorna i hans omgivning. När vi kommer in i historien har Pelle hunnit bli 24 år, föräldrarna har skilt sig och mor och son bosatt sig i Sverige efter många år i Danmark. Dokumentären ser tillbaka på åren som gått och ställer frågor om svek och ansvar, föräldrakärlek och utmattning, oförsonlighet och försoning. Av Malin Bring

7 Jul 201747min

Den gladaste jag känner

Den gladaste jag känner

När det efterlängtade barnet föds med en allvarlig utvecklingsstörning reagerar föräldrarna mycket olika. Mamman gråter och ältar, pappan försöker vara optimistisk och handlingskraftig. Från 1995. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En personlig dokumentär om att leva, och överleva, med vissheten om att ens barn - ”den gladaste jag känner” inte är som andra. Ett nytt litet barn har just tittat fram, och föräldrarna bubblar över av stolthet och förtjusning. Men någonting tycks vara fel – läkarna antyder att allt inte är som det ska vara med önskesonen. För litet huvud, möjlig utvecklingsstörning mumlar de, och omfattande undersökningar sätts i gång. Allt ställs på huvudet för familjen, glädjen och förväntningarna byts mot oro och förtvivlan. Undersökningarna drar ut på tiden, det tar månader innan det slutgiltiga beskedet kommer – Pelle har mikrocefali, vilket betyder att det saknas stora delar av hans hjärna. Sorg och förtvivlan blandas med ilska och skamkänslor, och det visar sig att föräldrarna har reagerar mycket olika på krisen. Mamman vill på många kvinnors vis prata om känslor och farhågor i all oändlighet, medan pappan försöker vara handlingskraftig och optimistisk. Och samtidigt finns barnet där, med all sin sinnliga närvaro och glädje, och sina självklara krav på kärlek och uppmärksamhet. Av Malin Bring

7 Jul 201756min

Bubbelplastmannen

Bubbelplastmannen

- När jag behövde skumgummi till ett flygande tefat slaktade jag min soffa. 59-årige Tomas drömmer om att kunna leva på sin scenkonst. Men Arbetsförmedlingen tycker att han borde ha ett riktigt jobb. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det här är ett riktigt jobb för mig. Att gå till ett vanligt lönejobb bara för att få lönen känns helt meningslöst. Det är på scenen som Tomas Halling hittar livsglädjen. Fram tills idag har han skapat över 130 olika karaktärer, däribland jazztronauten Spiriflexibop och Bubbelplastmannen. Men publiken hemma i Göteborg är svårfångad. Sedan sju år tillbaka lever Tomas på socialbidrag, men söker pliktskyldigt jobb som han inte får. – Jag vill inte inordna mig i ledet, då börjar det krypa i mig, jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir vansinnig. Om jag inte gör det här så fungerar jag inte på riktigt. Ta inte ifrån mig det här. Av Emil Östlund.

30 Jun 201748min

Populært innen Samfunn

giver-og-gjengen-vg
aftenpodden
rss-spartsklubben
konspirasjonspodden
rss-nesten-hele-uka-med-lepperod
alt-fortalt
aftenpodden-usa
popradet
grenselos
wolfgang-wee-uncut
synnve-og-vanessa
sektpodden-2
fladseth
den-politiske-situasjonen
198-land-med-einar-trnquist
relasjonspodden-med-dora-thorhallsdottir-kjersti-idem
rss-fetisha-anine
fryktlos
kaffeskal-med-hollund-krogh
skartveit