Vikingarnas livsviktiga valrossjakt på Grönland

Vikingarna på Grönland levde på randen till den kända världen. Där var jordbruket en balansakt och järn, timmer och måste komma utifrån. Handeln blev den livlina som band grönlänningarna till Skandinavien och vidare till Europa.

Därför reste vikingarna hundra tals mil norrut på somrarna i öppna små båtar för att få tillgång till en eftertraktad handelsvara – valrossbetar. Betar som kunde förvandlas till romanska krucifix, exklusiva skrin och andra statusföremål i Europas kyrkor och furstehov.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om hur modern arkeogenetik och nya tolkningar av handel och resurser kastar nytt ljus över nordbornas valrossjakt – och varför den blev så central för koloniernas liv på Grönland.

När Erik den röde och andra islänningar grundade de grönländska bygderna omkring år 985 etablerade de sig som boskapsskötande bönder i fjordlandskapet i sydväst: Österbygden i söder och Västerbygden längre norrut. Traditionellt skandinaviskt jordbruk var svårt att bedriva i en arktisk miljö och jakt blev en överlevnadsfråga.

Valrossbetar var en högvärdig, tät och transportvänlig exportvara, och nordbornas läge gav dem tillgång till stora bestånd norr om bygderna. I skriftliga källor beskrivs sommarens jaktexpeditioner till Norðrsetur (”de norra jaktmarkerna”). De kunde pågå nästan hela sommaren och tömde därmed bygderna på arbetskraft – just när den korta jordbrukssäsongen var som mest intensiv.

Den stora nyheten är den högupplösta kartläggningen i en Science Advances-studie (27 september 2024), där ett urval kulturföremål av valrosselfenben genetiskt källbestäms till konkreta jaktområden och delas in i två perioder: en tidig (före cirka 1120) och en sen (efter cirka 1120).

Här blir DNA-resultaten historiskt explosiva: de antyder en systematisk förskjutning från lokala till allt mer avlägsna jaktmarker. Forskarna tolkar det som en ekologisk dominoeffekt – där trycket på mer lättåtkomliga bestånd ökar och driver expansionen norrut.

Att flytta jakten norrut var inte bara en fråga om vilja, utan om kapacitet. Studien diskuterar att nordborna kan ha haft ett mycket begränsat tidsfönster – omkring tio veckor – för sommarens jakt, och att olika fartygstyper kan ha använts: från mindre, roddbaserade båtar till större expeditionsfartyg med betydligt större besättning.

När jaktens tyngdpunkt förskjuts mot North Water Polynya hamnar den dessutom i ett område där andra arktiska grupper rört sig. Studien väger tre scenarier: att nordborna jagade själva, att de fick elfenben via utbyte med arktiska jägare, eller en kombination. För den tidiga perioden bedöms direkt nordisk jakt som mest sannolik. För den senare perioden öppnas tydligare möjligheter för interaktion i högarktis, inte minst eftersom Tuniit (sen Dorset) och senare Thule-inuiter fanns i och kring dessa områden.

Samtidigt är själva byteshandeln svår att bevisa i detalj. Ändå finns indikationer på kontakter: nordiskt material dyker upp på Thule-platser under 1200–1300-talen, och forskarna pekar på möjliga möteszoner i nordliga farvatten.

Om valrossbetarna var koloniernas styrka kunde det också bli deras svaghet. Forskningen om nordbornas ekonomi beskriver ofta perioden fram till mitten av 1200-talet som relativt blomstrande, medan senare tid påverkas av förändrade handelsvillkor, politisk kontroll och andra påfrestningar.

Bild: Valrossjakt skildrad i Olaus Magnus' verk Historia om de nordiska folken (1555), där djuret beskrivs som ”en kolossal fisk av en elefants storlek”. Bilden illustrerar hur nordbor jagade valrossar för deras värdefulla skinn och elfenbensliknande betar. Bildkälla: Olaus Magnus, 1555. Public domain. I montage med Bärsärken av de berömda Lewis schackpjäserna.

Musik: Electra To The Baltic Sea av Giuseppe Rizzo. Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.