Adolf Hitler – ett ledarskap som radikaliserade Tyskland (del 3)

Adolf Hitler blev rikskansler i Tyskland den 30 januari 1933 genom stöd av nationella politiker som trodde sig kunna kontroller Hitler. För Hitler var makten i sig det överordnade målet, vilket också tillät en viss flexibilitet visavi de politiska idéerna för att nå sina politiska mål.

Adolf Hitlers bohemiska arbetsrutiner i kombination med hans förakt för byråkratier och ledarkulten ledde till en ständig maktkamp inom det nazistiska ledarskapet om att uppfylla führerns vilja, även outtalad. Otydligheten skapade en egen dynamik av radikalisering som skulle leda till industriellt massmord och utrotningskrig.

Detta är det tredje avsnittet i vår serie om fyra avsnitt om Adolf Hitler som satte hela världen i brand och iscensatte folkmordet på sex miljoner judar och andra folkgrupper. Programledare Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet, utifrån historikern Ian Kershaws biografi i två volymer: Hitler 1889-1936 Hubris samt Hitler 1936-1945 Nemesis.

Med Hitlers maktövertagande 1933 sveptes de sista resterna av Weimarrepubliken bort tillsammans med politiska motståndare inom socialdemokraterna, kommunisterna och senare även borgerliga politiker. Nu fick en av Europas mest utvecklade länder en ledare som saknade meriter och arbetserfarenheter, men drevs av en stark ideologisk övertygelse.

Hitler hade en känsla för politisk taktik och en utpräglad talang för propaganda. Dessutom fångades många begåvade människor av hans karisma och de var beredda att energiskt tolka och utföra den utpräglat bohemiska Hitlers vilja.

Adolf Hitler kom att hänsynslöst manövrera sig fram till diktatoriska befogenheter. Efter riksdagsbranden i februari 1933 infördes undantagstillstånd, och fullmaktslagen 24 mars gav Hitler makt att på egen hand lagstifta och bygga upp sin nazistiska diktatur. Andra partier förbjöds och tyskarna likriktades, medan judarna och ”rasmässigt mindervärdiga” diskriminerades.

Våldet, som präglat nazistpartiet under hela dess väg från ett marginellt högerextremt parti till en massrörelse med starkt stöd på den protestantiska landsbygden och bland den lägre medelklassen, blev ett viktigt verktyg i kampen både mot politiska motståndare som kommunister och socialdemokrater samt interna fiender som SA-ledningen och en av partigrundarna Gregor Strasser.

När de politiska motståndarna utanför partiet tillintetgjorts vändes uppmärksamheten mot interna kritiker och utmanare. Den 30 juni 1934 inledde Hitler en blodig uppgörelse med SA, De långa knivarnas natt, vilken stärkte hans position hos den tyska befolkningen och i armén. Efter rikspresidenten Hindenburgs död i augusti samma år var Hitlers diktatoriska fullmakt fullständig. Med tiden skulle Adolf Hitler sluta lyssna på medarbetare för att han ändå visste bäst.

Bild: Hitlers första ministär: nationalsocialisterna Hitler, Göring och Frick (2:a raden, 4:e från vänster), "inramad" av konservativa ministrar, i Gamla rikskansliet, 30 januari 1933, Wikipedia, Bundesarchiv, Bild 183-H28422 / CC-BY-SA 3.0.

Musik: Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfrieds begravningsmarsch av the United States Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media.

Lyssna också på Erwin Rommel – Hitlers favoritgeneral som beundrades av sina fiender (del 1)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.