Skrivkonsten – en vattendelare i människans utveckling (repris)

Gränsen mellan förhistoria och historia brukar ofta anses löpa mellan de epoker då människan bara har efterlämnat arkeologiska fynd och den era då hon lärt sig skriva. Skrivkonsten har ofta framställts som en vattendelare i utvecklingen mot avancerade civilisationer.

Det faktum att vissa högkulturer – till exempel Inkariket och andra imperier i Sydamerika, samt mängder av afrikanska välden – inte utvecklade skriften har i regel ignorerats. Faktum kvarstår att något väsentligt hände när vi började använda abstrakta tecken för att bevara och förmedla kunskap.

I det fjärde avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om våra äldsta skriftsystem, om den långa vägen från bilder till alfabet.

Varför skedde detta? Hur, när och var tog människan steget över till att rita, knacka och trycka fram budskap på lerplattor, stenar, djurhudar och andra material som föregick papperet? Hur kom det sig att våra europeiska och västasiatiska förfäder – till skillnad från kineserna – vidareutvecklade och rationaliserade skriften till dagens bokstäver?

Varifrån gick influenserna, och vilka samhällskrav låg bakom våra första kommunikationstekniska revolutioner? Minst lika intressant är frågan hur länge det dröjde innan vi lärde oss tolka de gamla hieroglyferna och kilskriftstecknen. Väl att märka är alla forntida skriftsystem ännu inte dechiffrerade och avkodade. Varför är det ännu omöjligt att läsa vad bronsåldersmänniskorna skrev på det minoiska Kreta och i induskulturens Pakistan?

Bild: Kontrakt om försäljning av en åker och ett hus i den kilformade kilskriften anpassad för lertavlor, Shuruppak, ca 2600 f.Kr, Wikipedia, Creative Commons.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.