Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson

Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Cigarrklubben

Cigarrklubben

Kaliber om en cigarrklubb, bjudresor, fester och miljonaffärer för skattepengar i en kommun i södra Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber kan tillsammans med P4 Blekinge avslöja vad experter bedömer som vänskapskorruption och mutbrott. Karlskrona kommuns upphandlingschef, har tillsammans med en mellanchef med stort ansvar för broreparationer och en chef på ett företag som utför broreparationer åt kommunen har varit med i samma cigarrklubb och festat ihop, samtidigt som de gjort affärer med företaget. – Jag menar att detta är klart olämpligt. Man kan ju alltid tala om laglighet och lämplighet. Och jag menar att detta strider mot lagstiftningen, säger Jan Turvall, expert på offentlig rätt vid Göteborgs universitet."Klar olämplighet"Trots att såväl kommunens upphandlingschef och företagschefen står som medlemmar på cigarrklubbens hemsida och har festat ihop så säger de att de inte känner varandra.Mikael Augustsson är kommunens upphandlingschef:– Nu i efterhand kan jag ju se att det är ju klar olämplighet för jag jobbar ju med de här frågorna i vardagen hela tiden, men det visste jag ju inte då, jag kände inte till honom då. Men skulle jag gjort annorlunda i dag? Ja, sannolikt.Bjudresa innan avtalsförlängningBara veckor innan en avtalsförlängning så bjöd även företagschefen in mellanchefen med stort ansvar för broreparationer - och två andra anställda på kommunen - på en studieresa till Tyskland. Företagaren säger till Kaliber att resan inte handlade om att vinna fördelar eller att det påverkar affärerna. Marcus Wildenius, chef för den förvaltning där anställda och chefer bjöds på resan, säger såhär:– Ja det går ju helt emot de riktlinjer och policy som vi har och det är absolut inte bra för vårt varumärke och vi har dessutom gjort en lång resa för att stärka den interna kontrollen där vi gått igenom policy och där vi jobbat de sista åren med kulturfrågor och hur man ska agera i den tjänstemannarollen man har.

13 Feb 202329min

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Vi följer upp tidigare granskningar: om en femårig pojke som rymde från ett HVB-hem och drunknade, om bolag som kräver tillbaka lån som aldrig betalats ut och om glömda sprängkistor runtom i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. HVB-hemmetKalibers tidigare granskning har genom intervjuer, journaler och HVB-hemmets egen Lex Sarah-utredning gått igenom vad som hände under natten och morgonen då femåriga John Walter avvek från HVB-hemmet han bodde på och hur han senare hittades drunknad i en å.Här tar vi avstamp i domen mot de två anställda på boendet som i början av december i år dömdes för vållande till annans död. Vi går igenom bevisfrågan men också reaktioner på domen.KreditkrigetI granskningen ”Kreditkriget” som publicerades 2019 undersökte vi en person som genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp.Nu har mannen med kopplingar till bolagen som krävt folk på pengar dömts för bland annat grovt bedrägeri.Vi berättar mer om vad som hänt efter granskningen 2019 – om rättegången, domen och hur den nu dömda mannen ser på saken.SprängkistornaI granskningen ”De bortglömda sprängförråden” berättade Kaliber bland annat om Emil, som dog 2020 när han på uppdrag av Östersunds kommun skulle montera ned ett metallskåp som stod i skogen. Vad ingen visste var att skåpet innehöll sprängmedel. Gnistorna från skärbrännaren som Emil använde gjorde att skåpet exploderade. Emil omkom omedelbart.Kalibers granskning visade att sådana här bortglömda sprängkistor stod kvar på flera ställen i landet. Och efter dödsolyckan i Östersund larmade också Arbetsmiljöverket och Östersunds kommun till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR om riskerna med sprängkistor som blivit kvar. Både MSB och SKR ansåg att det var viktigt att sprida den här informationen till alla landets kommuner för att också de skulle leta efter gamla och bortglömda sprängförråd. Men den här planerade informationssatsningen sjabblades bort. Över hundra kommuner som svarat på frågor från Kaliber om de hade gjort de här inventeringarna, hade inte gjort det eftersom de inte fått vetskap om riskerna. Men när vi började ställa frågor om det här till MSB och SKR i våras, så hände något. Då började de arbeta med en informationskampanj, som gick ut till kommunerna nu under hösten.

19 Dec 202229min

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Kaliber om en illaluktande bransch där stora pengar är inblandade och risken för upptäckt är liten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – De kom från golvet, för det var ju hål i golvet, de kom från väggarna, de satt bakom hönornas lådor och de satt och åt i deras matskålar.När Annie kommer ut till sitt hönshus en kväll får hon smått panik. Det är stora råttor överallt och hon fångar 55 stycken på två veckor. Råttinvasionen har sitt ursprung i stora avfallshögar en bit bort.I Marhult, där Annie bor med höns och hästar, har de här avfallshögarna vuxit sig större och större de senaste åtta åren. Hennes granne Micael Ängman är uppgiven.– Det ligger lite av varje här blandat. Allt från byggavfall till… jag ser det ligger en liten tub med silikon och aluminium, plast och till och med en sko, så man kan tro att de har jämnat ett hus med marken och sen bara lagt det här. (...) Och du har ju kretskort och det är ju både kvicksilver och allt möjligt i sådan här grejer. (...) Det måste nog vara fyra fotbollsplaner stort och en hel byggnad där det ligger skräp inne i också, säger Micael Ängman.Avfallsbrottsligheten ökarUnder senare år har ett par olika sopskandaler uppdagats i Sverige. Förra hösten började det brinna i avfallshögar utanför Botkyrka. En stor polisutredning pågår, den är kopplad bland annat till händelserna där och gäller misstänkt grovt miljöbrott. Och i Örebro avslöjades en annan avfallsskandal där fyra män dömdes för att ha dumpat och grävt ner giftigt avfall från batterier. I Sverige är målet att avfall ska vara en del av kretsloppet. Miljöfarligt avfall ska tas om hand på ett ansvarsfullt sätt, resten ska i första hand återvinnas. Det som blir över efter det, bränns och förvandlas till energi. Först i sista hand ska det läggas på deponi, det som förr kallades för soptipp.Men det här kostar pengar – ofta mycket pengar. Och för den som vill fuska finns stora pengar att tjäna. Affärsidén är enkel: att erbjuda sig att ta om hand avfallet till ett lite lägre pris, men sen strunta i att hantera det på ett korrekt sätt.Finns exempel på organiserad brottslighetMyndigheter som Naturvårdsverket, polis och åklagare ser att avfallsbrottsligheten ökar, och att det finns exempel på organiserad brottslighet. Det är brott där det finns stora pengar att tjäna – samtidigt är risken för upptäckt liten och straffen låga.Det saknas statistik över hur stort problemet med avfallsbrott är, men flera myndigheter bedömer att det är en brottslighet som ökar. I Kalibers enkät som 230 kommuner svarat på uppger 131 kommuner, alltså mer än hälften, att de har kännedom om olaglig avfallshantering. 128 av dem har anmält till polis eller åklagare. Kaliber kollar idag närmare på en brottslighet som har visat sig vara svår att komma åt.

12 Dec 202231min

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tre tjejer anmäler– Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning.– Jag kände mig äcklig. Och jag kände…jag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet.– Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige. – När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ ”din musiksmak är bra”. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger ”du är ganska fin för att vara 14”. Och jag tänkte: ”What the fuck?”.Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.IVO kritiskaMarie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk:– Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt ”allvarligt sexualbrott”. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?–Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.SiS ledning svararSiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ”ett flertal skäl”. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse:– Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där?– Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan?– Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.Hur ska ni göra då?– Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.

29 Nov 202233min

Metanjakten – de dolda utsläppen

Metanjakten – de dolda utsläppen

Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och packningar. Men ingen vet hur mycket. Kaliber granskar de dolda utsläppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och otätheter. Men ingen vet hur mycket.Kaliber har undersökt ett 20-tal anläggningar som använder naturgas, vilket till allra största delen är metan. Det är kemiindustrier, stålindustrier och raffinaderier. Och det är bara ett par av dem som anger några utsläpp av metan alls. Ytterligare en anläggning anger siffror från en mätning som gjordes för tolv år sedan.Men utsläppen är större i verkligheten. Kalibers granskning visar att metanutsläppen från de största gasnäten och från de raffinaderier och industrianläggningar vi har undersökt motsvarar 65 000 ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär vad 35 000 bilar släpper ut på ett år.Metanmätningar vid GasumVid Gasums gasterminal i Nynäshamn står Samuel Brohede. De ska mäta metanutsläpp med drönare, ett samarbete med Chalmers Tekniska Högskola för att utveckla den här nya metoden.På en sådan här anläggning finns det ett stort antal möjliga läckagepunkter, säger han. – Varenda ventil kan i princip läcka. Det handlar alltså om små utsläpp på flera ställen, som tillsammans blir större, ofta dolda utsläpp.–Mäter man inte, så vet man inte. Alls.Vid anläggningen i Nynäshamn har de inte mätt tidigare på grund av att de tagit över anläggningen nyligen, för två år sen. Men i Lysekil har de gjort mätningar, trots att de inte måste. Det tycker företaget är viktigt, säger Benny Johansson på Gasum.– Ursprungligen så var det miljöskäl. Men med priser som varit sista året så kommer även ekonomiska skäl in. För är väl ingen som undgått att se att naturgaspriserna har haft en enorm spik över sommaren.Sverige skrivit på metandeklarationFlytande gas, LNG, kommer med fartyg till Gasums två terminaler i Nynäshamn och Lysekil. Den allra största delen av naturgasen kommer till Sverige i en pipeline. Nordion, som driver gasnätet, gör mätningar varje år och söker och åtgärdar läckor löpande och har på så sätt fått ned läckagen från gasnätet med nästan en tredjedel på bara ett par år.–Genom det här systematiska arbetet har vi nått väldigt bra resultat när det gäller metanutsläppen, säger Saila Horttanainen, kommunikationschef på Nordion.I klimatmötet i Glasgow förra året presenterades ett avtal - Global methane pledge - den globala metandeklarationen, som nu 130 länder har skrivit på, däribland Sverige. Målet är att utsläppen av metan ska minska snabbt med 30 procent till 2030. För att Sverige ska klara att minska utsläppen av metan så mycket, och dessutom på kort tid, så behöver vi öka takten rejält, säger Mats Björsell på klimatanalysenheten Naturvårdsverket.–Ja, det behöver vi absolut. Det pyser och läcker lite här och där i olika typer av anläggningar som använder naturgas eller biogas också för den delen. Problemet hittills har varit att hitta läckorna.Inte krav att mäta och rapportera utsläppenFöretagen har inte några krav på att mäta hur stora utsläppen av metan är eller rapportera utsläppen. Sara Mälbrink jobbar med miljötillsyn på raffinaderier och förbränningsanläggningar på Länsstyrelsen Västra Götaland:–Nej, det har det ju inte gjort. I alla fall inte de här raffinaderierna. Och så har de inte haft krav på sig att göra det. Och de har inga villkor i sina tillstånd som säger hur mycket metan som de får släppa ut. Det pyser även från gasnätet. Johan Skansing är chef för drift underhåll på Gasnätet Stockholm. Här är läckagen omfattande. Förra året var det en fjärdedel av gasen i stadsgasnätet som läckte.–Ja, men så, det är ett utsläpp som ska ner. Metan, det är en växthusgas, den ska inte läcka ut, vi ska ju använda den och det är därför vi jobbar med våra renoveringsplaner, våra framtidsplaner. Vi har ju ett mål om att läckagefritt nät 2040, säger Johan Skansing.Hållbarhetschefen Eric Zinn jobbar på Göteborg Energis anläggning Gasendal, en anläggning som läckte ut metan motsvarande 83 ton koldioxid förra året.– Det stämmer ja, precis. Och all verksamhet har ju lite läckage då, så även vår verksamhet, Gasendal läcker en del metan, säger Eric Zinn.David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet betonar allvaret:–Om vi underrapporterar och därför inte vidtar de åtgärder som skulle behövas. Då förvärrar vi klimatkrisen på sikt.Så det här är nåt som Sverige måste få koll på?–Ja, Sverige och alla andra länder. Det är viktigt. Det är centralt för att uppfylla Parisavtalet att minska utsläppen.

28 Nov 202229min

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun."En klar tillbakagång"Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän."Landar mellan olika vårdinstanser"Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador."Klart att det finns brister"Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.Men varför satsas det inte mer på rehabilitering? – Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar. – Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.

21 Nov 202237min

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Om hur snabbmatsbud utnyttjar sitt jobb för att trakassera och sexuellt ofreda kvinnor när de beställer mat hem till dörren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En fredagkväll beställer Vanessa mat från Foodora hem till sin studentlägenhet. Hon får ett samtal från matbudet och möter honom vid porten för att hämta maten.– Han börjar fråga mig en massa frågor om hur gammal jag var. Och om jag bodde själv. (…) Han blev typ aggressiv och försökte ta sig in mer och blir mycket mer på mig. Han försökte pussa mig och tafsa på mig och det var då jag tyckte det blev riktigt obekvämt och jag ryckte fram maten och försökte gå in, men såg att han börjar följa efter mig så här. Så jag tänkte jag kan inte gå in i min lägenhet för då vet han exakt vart jag bor så jag började backa i korridoren.Vanessa lyckas filma med sin mobil. Man hör henne säga ”nej” och ”lägg av”. Han försöker kyssa henne, men hon vrider sig, så hon får en puss på kinden. Då släpper mannen henne och går.– Jag ringde ju min vän och jag typ grät, jag kunde knappt prata. Hon och hennes kille kom direkt till mig och vi ringde polisen, jag minns inte riktigt vad jag sa för jag typ grät i telefonen.Mannen dömdes senare mot sitt nekande för sexuellt ofredande.Foodora, Uber Eats och Wolt svararVanessa är inte ensam om sina upplevelser. Kalibers reporter Anders Lundqvist har intervjuat 16 kvinnor som varit med om liknande händelser när de beställt mat. Han har läst många fler inlägg i stängda grupper på sociala medier där kvinnor vittnar om sina upplevelser. Kajsa, vars matbeställning från en pizzeria blir starten på flera år av trakasserier och förföljelse.– Han hade ju min adress, mitt telefonnummer. Det som oroade mig mest var att han skulle komma hem till mig. Han kunde ju skicka till mig att ’jag slutar jobbet i dag klockan tolv, jag kan komma och hämta dig så kan vi köra en tur’. Då släckte jag ner varenda lampa i hela huset och liksom vågade inte titta ut ur fönstret, säger Kajsa.Kaliber har varit i kontakt med tre av de största aktörerna på marknaden, Foodora, Uber Eats och Wolt. Alla reglerar i sina avtal med restaurangerna hur den data som de delar med sig av får hanteras och ingen av aktörerna uppger att det är okej att använda personuppgifterna till annat än för att genomföra matleveransen. De har alla haft kontakt med kvinnliga kunder som trakasserats av bud. De säger att det inte är särskilt vanligt förekommande med tanke på hur många leveranser som görs, men att varje fall tas på största allvar och att budens agerande inte är accepterat.När vi tagit del av kvinnornas upplevelser så ser vi att de flesta fallen där matbuden har trakasserat kvinnor är när beställningar har skett via Foodora. Daniel Gustafsson Raba är operativ chef på Foodora och han ser att en av anledningarna till det är så är att de är störst. Han beklagar att sådant här händer.– Ja, först och främst så blir ju väldigt ledsen av att höra det och ganska illa berörd. Och om detta har skett så ber jag såklart så mycket om ursäkt för det. Det är inte acceptabelt och ingen ska få utsättas för detta tycker vi, säger Daniel Gustafsson Raba.System med dolt nummer har satts inTvå av Foodoras större konkurrenter, Uber Eats och Wolt har sedan några år bägge två system som gör att buden aldrig ser kundens nummer och har på så vis löst delar av problemet. Richard Lindeen är vice vd och operativ chef för Wolt i Sverige.– Telefonnummer har vi valt som en del av vår tekniska lösning för att hantera datasäkerhet att dölja så vi använder en tredjepartstjänst med så kallade proxynummer.Även Foodora har arbetat med att utveckla ett liknande system för att minska risken för att buden trakasserar kunderna. Precis innan det här programmet sänds så får vi ett mejl från Foodora där de säger att systemet med dolda telefonnummer sattes i drift förra veckan.

14 Nov 202229min

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Sverige står inför en elkris, och gamla oljepannor väcks till liv för att producera el. Kaliber om myndigheten med elberedskapsuppdrag, som lät ett kraftverk försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Svenska Kraftnät är systemansvarig myndighet som ansvarar för stamnätet i Sverige, för överföringen av el och för driftsäkerheten i elsystemet. De ansvarar också för elberedskapen, i tider av kris och eller krig. Svenska Kraftnät har inget inflytande över situation i Europa, som har drivit upp elpriserna under 2022. Men de har långtgående möjligheter och skyldigheter att påverka det svenska elsystemet i rätt riktning, vilket ingår i deras uppdrag.2019 hade Svenska Kraftnät chansen att bygga upp en kraftreserv för att säkra eltillgången i södra Sverige. Det handlar om Öresundsverket, som ligger ett par kilometer från centrala Malmö och som skulle kunna försörja hela Malmöområdet och lite till med el. Men turbinerna står stilla.Svenska kraftnät avstod från köpet av ÖresundsverketMikael Nilsson, chef för Öresundsverket, berättar att det var en kombination av låga elpriser och höga fasta kostnader som gjorde att ägaren Sydkraft Thermal Power, 2018 tog beslutet att lägga ner verksamheten och sälja kraftverket. Svenska Kraftnät godkände nedläggningen, trots att Öresundverket sedan starten var en del av den svenska elberedskapen. Men innan försäljningen av Öresundsverket hade gått igenom uppstod en ny möjlighet.– Under tiden där så annonserade Svenska Kraftnät i slutet på, väldigt sent 2019, en kompletterande effektreservsupphandling. Och vi kände att den här finns en sista livlina för Öresundsverket. Men tyvärr så avbröts den upphandlingen, på grund av bristande konkurrens.Enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe var priset för högt:– Vi menade då att det här var ett bud som vi inte såg att vi ville ta. Hade ni inte råd med det? Eller vill ni inte ta det? – Ja, vi tyckte att det var ett bud som inte vi ville, som var högt i den kontexten att vi därför ville vi inte ta det, säger Lotta Medelius-Bredhe.I beslutet som jag har här, då skriver ni att motiveringen till beslutet är bristande konkurrens, eftersom endast en leverantör inkommit med anbud. Det står ju ingenting här om en kostnad. – Nej, men, och det var ju som sagt, det är svårt om man har en upphandling, om man får in ett anbud, så är det ju svårt att bedöma relevansen i den kostnadsbilden. Det uttalade behovet av en extra effektreserv löstes alltså inte.– Nej, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Och är speciellt när man uttrycker att behovet kvarstår, menar Mikael Nilsson.Per Wikström på branschorganisationen Energiföretagen håller med.– Här lyfter man ju fram ett problem. Att tala om att det finns ett problem. Och sen löste man det inte. Och liksom frågan är så här. Vem ska lösa problemet? Säger Per Wikström.Antog att företagen själva skulle minska sin förbrukningNär Kaliber idag frågar hur Svenska Kraftnät löste behovet svarar generaldirektören i ett mejl: citat ”Det är rimligt att anta att de aktörer som tidigare varit beredda att koppla bort sig sannolikt skulle komma att agera på prissignaler framöver och därmed minska belastningen vid topplast.” slutcitat.Det betyder att Svenska Kraftnät antog att samma industriföretag själva skulle ta ansvar för att minska sin elförbrukning vid risk för elbrist. Tidigare har dessa företag haft avtal om att göra det mot ersättning, men idag finns inte de avtalen kvar.Ett av industriföretagen Svenska Kraftnät syftar på är pappersmassafabriken Rottneros Bruk. Lennart Eberleh är VD för Rottneros AB. – Jag tycker inte det är en bra strategi där man hoppas på att de stora tar sitt ansvar. För det är ju förknippat med förluster när vi stänger ner, för vi kan ju inte producera och leverera till våra kunder.Svenska Kraftnät skriver i ytterligare ett mail att man inte räknar med att industriföretagen anpassar sin förbrukning i samma utsträckning som tidigare, när de hade avtal. Men att de, och andra företag ändå skulle agera på höga priser, citat: ”i vilken utsträckning kan vi inte veta.”Får kritik från EU-nivåI slutet på oktober får Svenska Kraftnät kritik från EU-nivå.ACER, en samarbetsorganisation för EU:s tillsynsmyndigheter inom energiområdet, menar i en rapport att Svenska Kraftnät har brutit mot den så kallade 70-procentssregeln, genom att de har strypt överföringen i elsystemet så att den ibland ligger under 70 procent. Carl Berglöf, expert på elnätsteknik på branschorganisationen Energiföretagen, som var remissinstans i ärendet.– Det ACER:s beslut säger är att Svenska Kraftnät inte får sitt undantag för den här 70-procentsregeln, och det innebär att Svenska Kraftnät kan inte fortsätta att begränsa kapaciteten på så sätt som man har gjort, utan ACER menar att det finns andra åtgärder som ska vidtas.Det har ju varit mycket kritik mot Svk tidigare för att de har gjort för lite för att stävja flaskhalsarna i systemet, då bekräftar den här rapporten det?– Just det, det är det som ACER också säger, att här finns det åtgärder som Svk har kunnat vidta, och uppmanar Svenska Kraftnät att arbeta mer för att säkerställa den typ av resurser.De resurser som ACER menar att Svenska Kraftnät i större utsträckning kunde köpa upp är exempelvis förbrukningsreduktion eller elproduktion, i syfte att stötta elsystemet och öka överföringen av el, vilket också hade minskat risken för bortkoppling av elkunder i södra Sverige.Som försvar skriver Svenska Kraftnät på sin hemsida att det har varit svårt att få tag på de resurser som behövts.Idag säger Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe att hon ångrar beslutet att upphandlingen med Öresundsverket lades ner.– Ja, det är klart att det hade ju underlättat, all elproduktion hade ju underlättat givet det läge vi har idag.

7 Nov 202229min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden