Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror
Kaliber1 Sep 2013

Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.

– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.

– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.

– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.

Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.

Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.

Men låt oss backa bandet ännu lite till.

I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.

Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.

5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.

Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.

Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.

Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.

Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.

Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.

Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:

Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.

Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.

En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.

I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.

Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.

Maria Larsson, barn- och äldreminister:

– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.

Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:

– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:

– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.

Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.

I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.

Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.

Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:

”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”

Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.

Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.

En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.

Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.

– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.

Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.

– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.

”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.

Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.

– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.

Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?

– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?

– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.

– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.

Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.

Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.

Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.

Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.

Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.

Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.

När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.

När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.

RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.

Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.

Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.

Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:

– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.

På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.

Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.

Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.

En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.

Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.

I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.

Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.

– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.

Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.

– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.

Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.

– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.

Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.

De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.

Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.

Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.

– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?

Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.

Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.

Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.

Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.

Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.

Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.

Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.

Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.

Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.

– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.

I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.

Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.

Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.

Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.

Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.

Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.

Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.

Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…

Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.

Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.

Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.

Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.

Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.

Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.

Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.

– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.

Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.

Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.

Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.

Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.

– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.

Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.

– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!

Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.

Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.

– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?

Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson

Exekutiv producent: Eskil Larsson

Avsnitt(590)

Anna på Amiralsgatan – "Hon är ingen grönsak"

Anna på Amiralsgatan – "Hon är ingen grönsak"

Anna har tidigare haft förmåga att delta i olika vardagliga sysslor, varit med ute på lunch, fika och picknick. När familjen besöker henne nu ligger hon ofta i sängen. Varför blev det så här? Del 2/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Anna skadas i en uppmärksammad olycka efter en biljakt i februari 2015. Hon går på en trottoar i Malmö med sin barnvagn. En bil kastas upp på trottoaren och hamnar över Anna och hennes lilla son som ligger i vagnen. Båda skadas svårt, sonen återhämtar sig. Anna överlever men med svåra skador. Hon förlorar ett ben och får hjärnskador. Hon förlorar förmågan att tala. Hon börjar en lång och mödosam väg med rehabilitering och aktiviteter för att få ett meningsfullt liv.Gick tidigare själv med protesTill en början gör hon framsteg. Hon är kommunikativ. Hon använder kroppsrörelser, mimik och gester.– Tidigare gick hon två dagar i veckan, under den här bra god man-tiden så åkte hon i väg och så hade hon musik. Och så hade hon gå-träning och så vidare, så hon gick med med protes och då var hon ju uppe och gick mer eller mindre själv med protes. Och sen så har allting då gått tillbaks många, många, många steg, berättar brodern Erik.Hon kan kommunicera konkreta önskemål – till människor som lärt känna henne väl. Hon får en protes och börjar träna på att gå med den. Hon har ett schema med dagliga aktiviteter. Men sedan händer något.– Här finns ingenting och ingen kreativitet. Nej, hon vilar mest. Och jag orkar inte. Jag är för gammal, säger hennes mamma Gunnel.Kaliber tar reda på vad som hänt, varför blev det så här och hur ser ansvaret ut?En god man ska uppmärksamma behovenEfter olyckan fick Anna en god man. Den personen ska ta hand om hennes ekonomi och bevaka hennes rätt. Målet är att hon ska ha en så bra livskvalitet som möjligt. Den personen ska uppmärksamma hennes behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet och daglig sysselsättning. Så beskriver hennes hemkommun, Ängelholms kommun, uppdraget.Det är alltså hennes god man som ska se till att Anna lever ett så gott liv som möjligt och får de resurser hon har rätt till.De senaste två åren har Annas gode män kommit från ett företag, Optio AB, som har sitt säte i Västerås, 52 mil från Ängelholm. De personliga besöken från dessa gode män har varit inga eller få. Den dagliga verksamheten för Anna är en timme i veckan som hon inte vill gå på. Anna använder inte sitt kommunikationsstöd. Kaliber får också veta att sjukgymnastiktiderna på vårdcentralen är slut och protesträningen som ska ske hemma ”fungerar inte”.De gode männen från Optio kan inte svara på frågor om ett enskilt fall, men en av dem svarar på generella frågor. Hon säger bland annat att hon var god man för Anna i tio månader. Under den tiden besökte hon inte Anna. På frågan om hur hon gör för att se till att hon tolkar en huvudman rätt svarar hon att man antingen kan träffa personen personligen, genom Teams eller Skype, eller prata via personalen eller anhöriga, men att hon inte träffade Anna personligen på grund av covid. Företaget Optio och den nuvarande gode mannen vill också ”påtala vikten om Annas integritet i detta.”Överförmyndarnämnden och Optio svararÖverförmyndarenheten i Ängelholm svarar på mail att de inte kan svara på frågor om Annas fall. Men överförmyndarnämndens ordförande Karl-Erik Asp, som inte heller han kan kommentera det enskilda fallet, säger bland annat att om det skulle komma en anmärkning eller oro för att den gode mannen inte företräder en persons bästa så är det tingsrätten som avgör om den gode mannen gjort rätt eller inte. Hör mer om Optios och överförmyndarnämndens svar i programmet.Annas bror Erik har överklagat beslutet om god man och yrkat om att själv få bli det, men innan programmet sänds får han avslag. Han kommer överklaga igen:– Jag har sagt hela tiden att jag vill inte vara god man. Jag vill vara en bror som är där och fikar liksom och umgås med henne. Men nu har det liksom varit ohållbart och Anna har ju bara blivit sämre och sämre av det här Optio AB.

31 Okt 202243min

PRISVINNARE: Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

PRISVINNARE: Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Årets vinnare av Guldörat 2022 i kategorin Årets avslöjande! Hösten 2021 granskade Kaliber Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Lyssna igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.Skickade gps-sändareDe som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.Skatteverket svararPeter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.Hur ser du på de här uppgifterna?– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.

24 Okt 202229min

Anna på Amiralsgatan – olyckan som förändrade allt

Anna på Amiralsgatan – olyckan som förändrade allt

Kaliber granskar vad som hände spädbarnsmamman Anna. Om olyckan som fråntar henne det viktigaste i livet, och hur hon sedan blir alltmer isolerad. Del 1/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Anna var väldigt lätt att prata med. Hon pratar gärna, men hon är väldigt bra på att lyssna också. Man älskar att lyssna på henne, hon har alltid historier att berätta och hon berättar dem bra, en person som är rolig att lyssna på när hon berättar.Det här berättar Maja. Hon och Anna lär känna varandra när de är barn, de umgås under gymnasietiden. Sen tappar de kontakten ett tag men börjar umgås igen när de precis har passerat 30 och båda bor i Malmö. De träffas och planerar för framtiden:– Tre dagar innan olyckan så var vi och fikade på Möllevångstorget. Hon berättade bland annat om att hon funderade på att ta upp att skriva masteruppsats och på vad hon skulle skriva om. Och att hon då hade någon idé.Det blir 11 februari 2015Den 11 februari 2015 hämtar Anna sin vän Ingrid, som bor i Estland, på tågstationen. Ingrid kommer för att se Annas barn för första gången. De kramar om varandra och promenerar genom stan med sonen i barnvagnen. De turas om att köra vagnen. Den här onsdagen är Anna lycklig säger Ingrid, för att en dröm har blivit verklig:– She was so happy that she has found someone with whom they can actually live a nice, you know, family life together, säger Ingrid.De går på trottoaren, längs Amiralsgatan. Nära ett beigefärgat tegelhus.– We heard a big noise, like brakes or something. She was with the trolley next to her. I was just starting to look around what happened. Like, what is there? And I didn't see anything. But in the next second… I was laying down and next to my head was a big stone. Ingrid hör ett kraftigt ljud. Hon vänder sig om, ser ingenting. I nästa ögonblick ligger hon på trottoaren. Intill hennes huvud är en stor sten.Anna får en bil över sigStrax innan har polismannen Alen Tinjak i Malmö precis börjat prata med sin kollega om att ta en lunchpaus när de får se en bil framför polisbilen som de av olika skäl vill stanna. Men när poliserna markerar för bilen att stanna, gasar den istället. En biljakt inleds.– Vi ligger efter och kollegan som kör bilen är en erfaren instruktör som utbildar poliser i utryckningskörning. Så det är en väldig bra förare och han förstår, eller båda två förstår: Vi ska inte hetsa dem. Kollegan väljer att ge dem lite avstånd så att vi är cirka 200 meter bakom dem… (…) Det är då jag ser ett vitt moln och jag meddelade, de har krockat. De har krockat, berättar Alen Tinjak.Anna, som gått bredvid Ingrid, skadas svårt i olyckan. Hon får en bil över sig och svävar mellan liv och död. Hon överlever men förlorar det liv hon lever. Hon blir av med sitt hem, vårdnaden om sonen, sina vänner och förmågan att gå - och att tala.Bit för bit blir Anna alltmer isolerad och ensam, kommer allt längre från det liv hon en gång levde, då hon var 33 och lyckligt nybliven mamma.

17 Okt 202237min

13-åriga Ella sålde sig på sugardating-sida: ”Du är en produkt”

13-åriga Ella sålde sig på sugardating-sida: ”Du är en produkt”

Om de som tjänar miljoner på prostitution med ett finare namn, och där unga betalar priset. Ett samarbete med P4 Värmland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Ella”, som egentligen heter någonting annat, var tolv år när hon för första gången började chatta med en okänd kille på chatt-tjänsten Kik. Vid den här tiden upplevde hon att hemmet var otryggt, med mycket bråk och ett kylskåp som ekade tomt. De anonyma chattarna blir ett sätt för Ella att prata om hur hon mår, utan att någon dömer henne. Hon beskriver dem som en fristad.”Blir normaliserat i ens egna värld”Killen på chatten ber Ella ta av sig kläderna. Ella, som blivit kär i killen, gör som han säger. Han kräver fler filmer och bilder.– Alltså det kom till den punkten. Alltså jag… jag utförde i princip våldtäkt på mig själv framför kamera för honom, på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.Sedan börjar fler killar att höra av sig till 12-åriga Ella. – När man har gått över tröskeln att faktiskt skicka saker, då blir det väldigt normaliserat för en själv i ens egna värld. Det var liksom min lilla hemlighet tillsammans med de diverse personer som jag pratar med.När Ella är 13 år börjar hon dricka. Och övergreppen på nätet blir värre. Det är här, när hon hamnat i en situation där hon behöver pengar snabb, som hon börjar sälja sex. Enklast att hitta kunder för 13-åriga Ella, är på sidor på nätet. Hon hittade sajten Sugardaters.– På många andra sidor så är man ju tvungen att verifiera sin ålder på via BankID eller liknande eller, skicka bild på sitt pass. Och det kunde jag absolut inte göra. Jag hade ju inte ens ID. Jag var så jävla liten.”’Sugardating’ är samma sak som prostitution””Sugardating” är ett koncept som ett antal sajter på nätet använder, och som generellt beskrivs som en mötesplats för män och kvinnor där den ena betalar i någon form för att umgås med den andra. Sajten Sugardaters startades 2013 och enligt deras villkor och regler står det att prostitution och liknande verksamhet är förbjuden på fyra ställen. Men enligt polisen Simon Häggström, specialiserad på prostitution och människohandel, handlar konceptet sugardating och även specifikt sajten Sugardaters om prostitution men med en lyxigare beskrivning.– I själva verket så är ju sugardating samma sak som prostitution. Det är bara det att man har gjort den här ändringen, för att lättare nå fram till i synnerhet ungdomar, säger Simon Häggström.Idag finns 16 fällande domar mot män som köpt sex via sajten Sugardaters de senaste sex åren. Merparten av dem handlar om män som köpt sex av minderåriga. Vd:n för företaget bakom Sugardaters svararVd för det danska företaget som driver sajten Sugardaters, Allan Petterson, kommenterar uppgifterna om prostitution och att minderåriga sålt sig via sajten, via mail till Kaliber. Han skriver att det är olyckligt att minderåriga bryter mot reglerna och skapar profiler på sidan. Han skriver också att de upptäcker några av dem tidigt, att de kontrollerar alla bilder och profiltexter, och att de hjälper polisen på alla sätt de kan.Ella tror att hennes liv skulle se annorlunda ut om sajten Sugardaters aldrig hade funnits.– De gjorde det så jävla enkelt för mig att förstöra mitt liv. Det ska inte vara så här jävla lätt för en trettonåring att sälja sin kropp.

10 Okt 202229min

Våldsspiralen i Kalmar

Våldsspiralen i Kalmar

Kaliber har kartlagt Kalmars undre värld och händelserna som lett till tre dödskjutningar hittills i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Worakan Banyaem var Filips vän. De träffades för första gången i tioårsåldern, de har spelat fotboll ihop och har känt varandra genom fotbollen sedan dess.– Alltid ett leende på läpparna. Oavsett om det var vinter, sommar eller höst. Det var viktigt för honom att vi skulle ha roligt, han var väldigt generös med sin energi. Och framförallt på äldre dar så blev han som en storebror för de yngre killarna i laget, säger Filip.En kväll i våras hittades Worakan på en cykelväg, inte långt från Filips lägenhet. Han hade blivit skjuten, och dog av sina skador samma kväll.– Jag hade ingen aning att han skulle vara så involverad så att det skulle få den här utgången. Det var just därför det blev en sådan chock.Kaliber denna vecka handlar om Kalmar. Här har man gått från industristad till en utveckling inom tjänstesektorn, Linnéuniversitetet växer och tusentals turister besöker Kalmar varje år.Men de senaste åren har det också hänt något annat i Kalmar. 2020 börjar socialtjänsten se att väldigt unga pojkar, så små som tolv år, riskerar att dras in i gängkriminalitet, antalet anmälda narkotikabrott har ökat, och en allt mer affärsmässig droghandel har uppstått enligt polisen, och med den utvecklingen följer också grövre våld. Kalibers reporter Erika Norberg har kartlagt Kalmars undre värld och pratar med Kalmarbor, socialtjänst, skolpersonal och polis för att lägga ett pussel över de senaste årens händelser och vad som lett fram till dagens situation.

3 Okt 202229min

Tunnelbanans ordningsvakter satte Minou i handfängsel: "Jag förstår inte varför"

Tunnelbanans ordningsvakter satte Minou i handfängsel: "Jag förstår inte varför"

Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas.– Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: (…) ”har du en mini-pitt eller?”Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: ”det här är ett gripande” och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon.– Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. (…) Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar.– Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum.– Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna."Jag får ingen luft"43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan.– De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals – hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han.– Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna. SL: "Finns ofta två sidor av myntet"Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm:– Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget. Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.

28 Sep 202229min

Den dolda övervakningen

Den dolda övervakningen

Om bilarna som övervakar oss utan att vi vet om det där den ansvariga myndigheten i Sverige inte vet vad som gäller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers första program för säsongen handlar om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla. Det handlar om sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse – eller i alla fall kunna se om bilen utsätts för skadegörelse och vem som gör det. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.Och det här är inte helt okontroversiellt. Motorjournalisten Felix Björklund berättar att det just nu pågår en diskussion i Tyskland kring dessa bilar då landets största organisation för konsumentskydd har stämt biltillverkaren vid en domstol i Berlin på grund av brott mot dataskyddet. I Kina har det under sommaren inrättats förbud för just teslor på flera ställen i landet, på grund av kamerorna.– Man är rädd för spionage och kameraövervakning. Och Kina om någon vet vad man kan göra med kameraövervakning så därför har man helt enkelt förbjudit och säger att det är en tillfällig ordningsregel, säger Felix Björklund."Strider mot GDPR"Men vad gäller i Sverige? Johanna Chamberlain är doktor i civilrätt på Uppsala universitet- hennes avhandling handlade just om personuppgiftsskydd och privatlivsskydd i svensk rätt. Hon menar att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter:– Du får inte filma andra utan att det finns en rättslig grund. Så den här typen av filmning strider ju direkt mot dataskyddsförordningen (GDPR).I Sverige finns det drygt 30.000 teslor, och i de flesta bilar finns möjligheten att aktivera vaktkamerafunktionen. Diskussionerna om detta har bubblat på forum, både utomlands och i Sverige, men inte kommit upp till en allmän debatt, trots att dataskyddsförordningen funnits i Sverige sedan 2018. Myndigheterna har inte agerat förrän för drygt ett år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till:– Jag såg in på skärmen i bilen att det var en sån röd punkt som man känner igen från smarta telefoner där det står att den spelade in. (…) Känslan är väl helt enkelt att man är lite iakttagen. Jag gick faktiskt runt till fler teslor i garaget och flera av de reagerade på samma sätt.Stefan, som upplevde det som ett intrång i sitt privatliv, skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.Tesla pekar på bilägarens ansvarIMY gör också bedömningen att filmerna från teslakamerorna handlar om personuppgiftsbehandling. Men frågan här är vem som blir personuppgiftsansvarig – om det är bilens ägare eller företaget Tesla. Myndigheten har därför skickat Stefans klagomål till sin systermyndighet i Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor, för att få ett svar på var ärendet ska avgöras.Tesla svarar Kaliber att all lagring enbart hamnar lokalt i bilen och då är det den enskilde bilägaren som är personuppgiftsansvarig. Företaget svarar också att det bland annat är kamerorna har gjort att deras bilar är bland dem som i minst utsträckning stjäls och utsätts för skadegörelse. Någon kommentar om kritiken att kamerorna strider mot GDPR ger de inte.Bil-journalisten Felix Björklund menar att det är viktigt att vi får regler för vad som gäller framöver:– Om du ställer den bilen på ett torg när det är en demonstration, så kan du veta vilka som var på den demonstrationen. Det kan ju användas på massa olika sätt. Man är naiv om man tror att detta inte kan hända, säger Felix Björklund.Förtydligande: I vår granskning tar vi upp de bilar som för närvarande finns i Sverige och som har den europeiska dataskyddsförordningen GDPR att ta hänsyn till. Runt om i världen finns det även andra biltillverkare som har och som jobbar med att utveckla en liknande teknik. I Sverige finns för närvarande inte bilar av något bilmärke med ett lika avancerat system som Tesla till försäljning än.

19 Sep 202229min

Extrapodd: Bluffindustrin

Extrapodd: Bluffindustrin

Hela granskningen som podd: Hör Eva Nilssons om hur hon hamnade på existensminimum i en jättelik internationell bedrägerihärva - och hör källor inifrån ett callcenter utomlands där bedragarna jobbade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

13 Juni 202249min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden