Jobb till varje pris
Kaliber28 Apr 2013

Jobb till varje pris

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans.

Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige.

Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta.

Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning.

Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå.

De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset!

Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund.

Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden.

Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem.

Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem.

Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda.

Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker.

Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern.

Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka.

Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat.

Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland.

Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här.

Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen.

Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen.

Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han.

Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.

De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden.

På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk.

– Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan.

– I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn.

Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige.

Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier.

De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken

Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass.

Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka.

Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process.

Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon

Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon.

Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken.

Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft.

Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare.

Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat.

– Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver!

Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda.

-- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan.

– Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon.

Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en.

De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något.

Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav.

Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet.

Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation?

Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen.

En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken.

För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan:

Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv.

Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder.

Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt.

Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker.

Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser?

Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman.

– Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.

För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat.

De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned.

Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd.

En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet.

– Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig.

Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning.

– Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet.

Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget.

Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd

Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs.

Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser.

Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal.

Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad.

Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han.

– De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med.

Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb.

– Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han.

På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls.

Och han pekar med handen:
– Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han.

– Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han.

– Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt!

Reporter: Per Shapiro
Research: Jonna Burén
Producent: Sabina Schatzl

Avsnitt(590)

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vi följer upp: Fler domar har fallit som gäller unga mördare. Och vad har hänt när det gäller anmälningar om ungdomsrån? Och så återvänder vi till Östersund och turerna kring ÖFK:s förre ordförande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Kalibers säsongsavslutning tar vi upp ett par tidigare granskningar och undersöker vad som hände efteråt.Daniel KindbergBland annat tar vi upp granskningen och domen i målet mot Östersunds FKs tidigare ordförande Daniel Kindberg. Vad hände egentligen efter granskningen? Och vad innebär domen som kom tidigare i månaden. UngdomsrånDessutom ser vi vad som hänt med ungdomsrånen efter säsongens granskning. I granskningen "Ungdområnen och det delade samhället" kunde Kaliber avslöja att ungdomsrånen hade fördubblats på fem år. Hur ser det ut nu?

20 Dec 202129min

Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen

Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen

13-årige "Simons" familj vräktes och bor sedan tre år tillbaka på akutboenden. 2007 infördes en nollvision mot barnvräkningar. Ändå har flera tusen barn vräkts sedan dess och vräkningarna ökar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Simons familj vräktesI avsnittet möter vi "Simon" och hans familj i en kommun strax utanför Göteborg. När han var 13 år vräktes hans familj. Nu tre år senare bor familjen fortfarande på akutboende och har tvingats flytta runt mellan olika tillfälliga hem de senaste tre åren.Barnvräkningarna har ökat2007 presenterade den dåvarande alliansregering en nollvision mot vräkningar av barnfamiljer. Ansvaret för att förhindra vräkningarna hamnar på kommunerna, och nollvisionen har hittills inte lyckats. Istället har antalet barn som tvingats lämna sina hem ökat igen de senaste åren. Dessutom saknar majoriteten av kommunerna skriftliga rutiner för att förhindra barnvräkningar. Barnombudsmannen kräver lagändringar för att få kommunerna att leva upp till nollvisionen.

13 Dec 202129min

REPRIS: Godhetsindustrin

REPRIS: Godhetsindustrin

Företag som tjänar pengar på folks goda vilja att skänka pengar till antimobbning och nattvandring. Granskningen är nominerad till branschpriset Guldörat för Årets avslöjande. Därför sänder vi den i repris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stora välgörenhetskampanjerKaliber och P4 Västs granskning Godhetsindustrin handlar om hur telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa till och skänka pengar. Pengar som egentligen skulle gå till bland annat nattvandring och antimobbning.Nolltolerans mot mobbningEn av kampanjerna som tas upp i granskningen är den etablerade Nolltolerans mot mobbning. Dit har tusentals företag, kommunala bolag och kommuner genom åren bidragit genom att köpa så kallade sponsorpaket. Detta under löftet från säljarna att pengarna ska gå till att hjälpa skolor med antimobbningsarbetet på den egna orten. Stor del av pengarna har istället hamnat hos ägarna.P4 Väst har fortsatt granskningarna kring insamlingsindustrin. På deras hemsida kan du lyssna på dessa.

6 Dec 202129min

Skyddslös och utnyttjad – sexualbrott mot särskilt sårbara

Skyddslös och utnyttjad – sexualbrott mot särskilt sårbara

Kaliber om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lurats, pressats och tvingats till övergrepp och hur myndigheternas skydd brister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fallet i LinköpingFlera kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning blir våldtagna av en 29-årig man som de känner, eller känner till, men han utger sig för att vara någon annan när de ses. Någon som är identisk honom till utseendet. Och enligt åklagaren Elin Åkerberg så visar utredningen att den misstänkta 29-åringen kommit på ett sätt att utnyttja kvinnornas utsatta position.– De har haft svårt att sålla i den informationen som han har lämnat, och svårt att värja sig mot de här lögnerna som han har förmedlat till dem via de här profilerna. Och det kan nog delvis ha lite med deras intellektuella funktionsnedsättningar att göra, att man haft svårt att se vad som varit sant och falskt. Det här är ju någonting som gärningsmannen har utnyttjat.Personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska prioriteras Inom polisen och Åklagarmyndigheten lyfts personer med intellektuella funktionsnedsättningar som en grupp som ska prioriteras. Och forskning visar att de är mer utsatta för sexuellt våld än andra, och de kan ha svårt att ta till sig information och förstå och svara på frågor. Målsägandebiträdet som företrädde de utsatta i Linköping, Ulrika Wangle har själv jobbat både inom Åklagarmyndigheten och som civil utredare vid polisen. Hon anser att bristen på specialisering och djupare kunskap riskerar att påverka rättssäkerheten.– Har man då inte den kompetensen så ser jag ju också att det brister i förundersökningen, som gör att man kanske inte kan driva vidare en utredning, eller att det leder till ett åtal. Och det gör ju också att man då kanske inte då som en person med intellektuell funktionsnedsättning märker av att det är värt att anmäla, för att det inte leder någonstans."Tror på en bred kunskapshöjning"Även åklagare Elin Åkerberg som jobbade med fallet i Linköping ser ett behov av kompetenshöjning.– Specialistkunskap är ofta bra, samtidigt så tror jag att det här är brottsoffer som vi stöter på ganska ofta och då är det bra om alla har lite kunskap om hur man ska bemöta personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Så jag tror på en bred kunskapshöjning ändå, inom myndigheterna.Eva Johnsson är vice överåklagare och arbetar på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, och säger att personer med osynliga funktionsnedsättningar är en grupp som ska prioriteras, och att den vägledning som tagits fram är forskningsbaserad, men det kan ändå finnas skäl att se över den, anser hon.– I och med att ni lyfter den här frågan nu, så kommer det ju fram att det finns interna önskemål och då måste vi ju titta på om vi behöver se över vårt metodstöd och förbättra det, vi måste se över om det finns behov av ytterligare utbildning för att det är väldigt viktigt att de här personerna med de här funktionsvariationerna som vi vet förekommer, får komma till tals på rätt sätt. Man måste bemöta dem på rätt sätt och de måste få lov att bli hörda på rätt sätt, oavsett om de är offer eller förövare.Det finns idag inga nationella riktlinjer eller särskilda direktiv, utan det är väldigt olika hur landets kommuner gör i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, där det här ingår. I Östersund har man de senaste åren jobbat aktivt med förebyggande arbete. Bland annat genom att utbilda personalen inom LSS-verksamheten och ha möten med boende. Och temat för nästa möte är sex mot ersättning, eftersom det är något som kuratorn Alexandra Woxlägd stöter på i sitt arbete:– Jag träffar kvinnor som har sökt kärleken utifrån sexuell kontakt, via ofta olika sociala medier, där de då får frågan om de vill utföra olika sexuella tjänster mot ersättning."Innan något händer"Samtidigt har polisen i Alingsås startat ett brottsförebyggande projekt, "Innan något händer”. Utredare Ekblad-Sjölund och barnförhörsledaren Susanne Karlsson jobbar med projektet. – Det kom in förhållandevis många ärenden med intellektuellt funktionsnedsatta, och vi sa att "det här är ju inte klokt!". Och vi kände ju att de är väldigt skyddslösa och utsatta. Och till slut så kom vi fram till att vi måste försöka göra någonting åt det, det kan inte vara såhär, säger Susanne Karlsson.Poliserna började att samla in anmälningar och utredningar som rör personer med intellektuell funktionsnedsättning.– Här har vi ju ett femtiotal ärenden där vi har sexualbrott, och där en av parterna, eller båda, har en intellektuell funktionsnedsättning. Statistik är viktigt, säger Eva Ekblad-Sjölund.– När vi gick till vår chef här på vårt lokalpolisområde, så var det hans första fråga: "Hur ser statistiken ut?" Och det finns ingen statistik att hämta. Det finns ingen brottskod där man kan se att det är en intellektuellt funktionsnedsatt som förekommer, och det finns heller ingen markering någonstans i våra arbetssystem som vi har, vi jobbar i ett system som heter Durtvå, och det finns ingenstans där man kan markera det, utan då fick vi säga att vi hade de här ärendena som vi har funnit, och som sagt ja, en 45-50 ärenden."Kan vara integritetskänsligt"Det är Brottsförebyggandet rådet, Brå, som skapar nya brottskoder, men initiativet måste komma från myndighetshåll, det säger Linn Brandelius, som är statistiker på Brå:– Vi får ju önskemål från polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, de som jobbar med att utreda brott. Men sedan får ju de i sin tur krav från regeringen att följa upp brott, och oftast brukar ju önskemål komma från sådana typer av krav.Hos Åklagarmyndigheten är även det här en fråga som ligger på vice överåklagare Eva Johnssons bord. Hon ser risker med brottskodning av det här slaget:– Det kan ju vara integritetskänsligt, att utifrån först en lekmannabedömning, så ska vi koda om en person har en intellektuell funktionsnedsättning eller inte.Och ju fler koder ett brott har desto sämre riskerar kvaliteten på kodningen att bli, enligt Brå.Anna Lindström är verksamhetsutvecklare när det gäller polisens arbete med sexualbrottsutredningar. Och hon säger som överåklagare Eva Johnsson att brottskodning kan vara känsligt utifrån frågan om integritet.– Det finns ju så många olika personer vi möter. Vi möter de här personerna där det är viktigt för oss att förbättra oss, vi har personer med missbruksproblematik, vi har med psykisk ohälsa, och så vidare. Och eftersom vi inte har den brottskodningen, utan att som sagt vi brottskodar utifrån brottsområdena, så det här är inte en helt enkelt fråga känner jag.Men nu lyfts det ju både från polisen och kommuner behov av mer samordning och att man ska göra mer lika över landet, vad tänker du om det?– Ja men det är ju nånting som vi får ta med oss och titta på.Reporter: Lisbeth HermanssonProducent: Johan SundströmTekniker och slutmix: Henrik HenrikssonProgramledare: Annika H Eriksson

29 Nov 202129min

Livet efter explosionen i Göteborg

Livet efter explosionen i Göteborg

Kaliber följer några av dem som drabbades av explosionen på Övre Husargatan. Hur blir livet när den akuta fasen har lagt sig? Hur får man ihop vardagen när man inte kan komma tillbaka till sitt hem? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tidigt på morgonen den 28 september 2021 skakade en kraftig explosion ett flervåningshus i Göteborgsstadsdelen Annedal och hundratals boende blev hemlösa.Efter explosionen på Övre HusargatanUnder ett par veckor var explosionen på Övre Husargatan på allas läppar och på förstasidan i mer eller mindre varje tidning. Men nyhetsvärdet svalnade och reportrarna lämnade stadsdelen. Kvar blev alla boende och drabbade. I Kalibers avsnitt får vi möta några av de boende som på ett eller annat vis påverkades av explosionen den där morgonen.Oviss framtid för boendeVi möter bland andra Anja som fått en tillfällig lägenhet på annan adress i staden. Men hon längtar tillbaka till Övre Husargatan och vet inte när hon får återvända till sin älskade lägenhet.

22 Nov 202131min

Kampen för ett barn – när tiden rinner ut

Kampen för ett barn – när tiden rinner ut

Coronapandemin har lett till att köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier ökat. Kaliber om dem som behöver hjälp att få barn om när hjälpen finns men tiden rinner ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Maria längtar efter att få barn. När hon får reda på att hon har få ägg kvar börjar hon och hennes sambo försöka direkt. Trots försöken blir det dock inga barn och paret börjar söka sig till IVF-behandlingar.Coronapandemins konsekvenserKalibers avsnitt "Kampen för ett barn – när tiden rinner ut" är en granskning som handlar om coronapandemins konsekvenser för de som behöver hjälp för att få barn. Köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier har till följd av pandemin ökat och det kan på vissa håll i landet ta minst tre år att få behandling.Lång väntan på IVF-behandling För Marias och hennes sambos del har kampen varit lång och läkarbesöken många. Under ett besök fick Maria reda på att kötiden för en IVF-behandling låg på tre till fyra år, men då hinner hon fylla 40 år och kan inte längre få en behandling som finansieras av regionen.

15 Nov 202131min

Sexbrottslingens läkarmottagning – om dömda som fortsätter ta emot patienter

Sexbrottslingens läkarmottagning – om dömda som fortsätter ta emot patienter

Kaliber om vårdpersonal som dömts för brott, men som kan fortsätta att ta emot patienter som vanligt i flera år efter domen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En läkare döms för att ha ofredat två patienter på sin mottagning. En av dem är Alice, som är hos läkaren för att undersöka sin tå:– Jag hamnar i total panik, och mitt hjärta går givetvis jättefort, för att nu har jag panik.Några månader senare kliver en annan kvinna in på mottagningen. Vi kan kalla henne för Sandra. Hon har kommit för att hon under en lång tid haft problem med en fot. Läkaren undersöker hennes tå, men lägger sedan handen på hennes bröst.– Så han hade liksom hela sin hand så här på bröstet. Nu måste jag härifrån. För han är så gränslös, och jag vet inte vad som kommer att hända. Alltså, "hur flyr jag så snabbt och effektivt som möjligt härifrån?"Läkare döms för ofredandeLäkaren döms senare för sexuellt ofredande. När Region Stockholm får domen så väljer de att avbryta sitt avtal med läkaren. Lena Hanberg är chef för avdelningen för specialiserad vård inom Region Stockholm, som har hand om regionens avtal med olika vårdgivare.– Det är klart att man kan överklaga en dom. Men här tycker vi att det är så viktigt att vi inte riskerar att patienter blir kränkta, att vi valde att säga upp det här avtalet.När Region Stockholm säger upp avtalet är läkaren alltså bara dömd i tingsrätten, och han tänker överklaga domen. Men regionen tycker inte att det går att vänta på att målet ska prövas i högre instans.– Utgångspunkten var att vi i så fall skulle utsätta kvinnor för risken att bli utsatta för den här typen av övergrepp. Och det kunde vi inte riskera.Fortsätter att ta emot patienterOm någon dömts i tingsrätten men överklagar, kan Ivo begära att legitimationen ändå dras in i väntan på slutlig dom. Det ska de göra om det finns sannolika skäl för att HSAN i slutändan kommer att landa i att dra tillbaka legitimationen. Men samtidigt ska sådana här interimistiska återkallanden bara göras om det krävs för att till exempel garantera patientsäkerheten. Och i det här fallet tyckte inte Ivo att det var nödvändigt. Marie Åberg, Ivo:– Av tingsrättens dom så framgick det i det här fallet varken att brottslighetens straffvärde, brottets art eller tidigare brottslighet skulle medföra en fängelsepåföljd. Och det saknades även en särskild anledning att befara att yrkesutövaren skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Och med anledning av det så valde vi att inte yrka interimistiskt.Ni såg inte att det skulle finnas någon risk att han skulle kunna tafsa på andra patienter?– Nej, i det här ärendet så såg vi inte det.Läkaren kan fortsätta att ta emot patienter i väntan på att rättvisan ska ha sin gång. Kaliber om läkare som döms, men som kan fortsätta att ta emot patienter, ibland i flera år efter fällande dom. Och Kaliber hittar även brister i rapporteringen av domar till IVO från Domstolsverket, som ska rapportera när de dömer legitimerad vårdpersonal.

8 Nov 202129min

Drunkningen och HVB-hemmet

Drunkningen och HVB-hemmet

I somras dog en femårig pojke efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å inte långt från hemmet. Kaliber om vad som egentligen hände under morgonen som pojken försvann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En femårig pojke dog i somras efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å i närheten av hemmet. Kalibers avsnitt i samarbete med P4 Värmland handlar om hur olyckan på HVB-hemmet i värmländska orten Hagfors kunde ske. Larmsamtal till polis dröjde I en Lex Sarah-utredning står det att personalen på HVB-hemmet ringde 112 en dryg halvtimme efter att femårige John Walter rymt. Men polisen fick in samtalet om pojkens försvinnande först 53 minuter efter att han upptäckts försvunnen. Kritiserat HVB-hem Hemmet hade redan innan drunkningen fått kritik. 2019 konstaterade Inspektionens för vård och omsorg, IVO, att hemmet hade brister för tredje gången i rad när det gällde dokumentation av barnen och att de hållit fast barn.

1 Nov 202129min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden