Jobb till varje pris
Kaliber28 Apr 2013

Jobb till varje pris

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans.

Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige.

Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta.

Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning.

Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå.

De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset!

Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund.

Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden.

Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem.

Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem.

Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda.

Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker.

Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern.

Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka.

Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat.

Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland.

Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här.

Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen.

Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen.

Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han.

Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.

De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden.

På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk.

– Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan.

– I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn.

Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige.

Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier.

De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken

Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass.

Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka.

Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process.

Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon

Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon.

Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken.

Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft.

Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare.

Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat.

– Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver!

Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda.

-- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan.

– Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon.

Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en.

De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något.

Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav.

Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet.

Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation?

Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen.

En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken.

För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan:

Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv.

Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder.

Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt.

Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker.

Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser?

Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman.

– Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.

För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat.

De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned.

Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd.

En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet.

– Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig.

Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning.

– Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet.

Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget.

Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd

Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs.

Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser.

Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal.

Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad.

Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han.

– De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med.

Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb.

– Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han.

På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls.

Och han pekar med handen:
– Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han.

– Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han.

– Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt!

Reporter: Per Shapiro
Research: Jonna Burén
Producent: Sabina Schatzl

Avsnitt(590)

Ungdomarna och morden – när insatserna inte hjälper

Ungdomarna och morden – när insatserna inte hjälper

Om ungdomar som hamnat snett, men där insatserna inte räcker till och där det slutar i katastrof. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers granskning Ungdomarna och morden - när insatserna inte hjälper handlar om ungdomar som döms för mord. Kaliber har gått igenom morddomar från de senaste fem åren där de dömda var minderåriga när de begått brottet. I nästan samtliga fall har personerna varit kända av socialtjänsten, blivit utredda och fått insatser, före morden. Häktades som sjuttonåring I avsnittet möter vi "Anders" som häktades för mord när han var sjutton år. Under åren före mordet struntar han i insatserna från socialtjänsten som sätts in, samtidigt som brotten han begår blir allt grövre.

25 Okt 202129min

Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Kaliber granskar Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Kaliber har testat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor. Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer. Skickade gps-sändare De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket. Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet. Skatteverket svarar Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet: – De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det. Hur ser du på de här uppgifterna? – Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening. Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna? – Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang. Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna? – Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.

18 Okt 202132min

Förföljd – drabbad och rådlös

Förföljd – drabbad och rådlös

I Danmark kan de som utsätts för stalking, olaga förföljelse, få hjälp och stöd via ett specialiserat stalkingcenter. Vilken hjälp och vilket stöd finns i Sverige? Del 2/4 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I en serie i två delar granskar Kaliber situationen för dem som utsätts för olaga förföljelse, det som kallas stalking. I befolkningsundersökningar uppger ungefär var tionde person att de någon gång i livet varit utsatta för förföljelse. Men långt ifrån alla anmäler, experter inom området menar att mörkertalet är stort. I det här programmet vänder vi blickarna mot Danmark, där finns ett speciellt stalkingcenter, som erbjuder behandling, hjälp och rådgivning - både för de utsatta och de som förövarna, de som stalkar, för att de ska sluta med sitt beteende. Speciella center för stalking I Skottland, men alltså även i vårt grannland Danmark, finns kompetenscentrum som endast jobbar med frågor som rör stalkning. – I Sverige finns det inget ställe som man kan höra av sig till när det gäller stalkning. Och det skulle behövas, säger Susanne Strand, docent i kriminologi.

11 Okt 202130min

Ungdomsrånen och det delade samhället

Ungdomsrånen och det delade samhället

"Filip" har blivit rånad och utsatt för två rånförsök. De senaste åren har antalet ungdomsrån fördubblats. Kaliber om varför rånen sker - och hur samhället misslyckats med att minska brotten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ungdomsrånen har ökat Under senare delen av 90-talet ökar ungdomsrånen i framför allt storstäderna. Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar år 2000 efter att ha granskat utvecklingen i Stockholm och Malmö att det nästan bara är pojkar som begår rån och är ”i många fall, men långt ifrån alltid, bosatta i socioekonomiskt mindre välbeställda bostadsområden.” Brå varnade också för att ett ökat antal ungdomsrån kan leda till ökad främlingsfientlighet. I dag har antalet anmälda ungdomsrån ökat, och även på orter utanför storstäderna. Filip utsattes för rånförsök I Kalibers granskning möter vi Filip i Linköping. Han har vid flera tillfällen utsatts för rånförsök där flera ungdomar försökt råna honom. Vid ett tillfälle blev han rånad vid en busstation mitt i centrala Linköping. Han berättar i avsnittet hur dessa rån och rånförsök har påverkat hans vardag. Reporter: Christian Ströberg Producent: Johan Sundström Slutmix: Jan-Olof Leandersson Programledare: Annika H Eriksson

4 Okt 202129min

Förföljd – lagen hjälper inte mig

Förföljd – lagen hjälper inte mig

"Alva" har varit förföljd av en man i över tio år men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. För tio år sedan fick Sverige en lag som gjorde stalking brottsligt. Hur väl fungerar lagen? Del 1/4 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tio år efter att Sverige fick lagen om olaga förföljelse, det som kallas stalkning, är det fortfarande få anmälningar och fällande domar. Kritiker talar om ett stort mörkertal som lagen inte förmår fånga in. P1-programmet Kaliber har träffat Alva, som egentligen heter något annat. Hon har varit förföljd av en man i över tio år, men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. – Han liksom jaga och jaga och jaga. Och jag sa det till honom att jag vill inte ha någon kontakt med dig. Men han respekterade inte det utan han fortsatte och fortsatte och fortsatte. ”Alva” har varit förföljd av samma man sedan hon var 14 år, i över tio års tid. Mannen har haft kontaktförbud men det hjälper inte. Han överträder det gång på gång. Alva har polisanmält många gånger men mannen döms ändå inte för stalkningsbrottet olaga förföljelse. 602 anmälningar om olaga förföljelse Förra året gjordes 602 anmälningar om olaga förföljelse, enligt Brottsförebyggande rådets, BRÅ:s, statistik. De senaste åren har runt 100 personer dömts för brottet varje år. I jämförelse med hur vanligt stalkning beräknas vara är det mycket få säger Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Örebro Universitet. Hon är en av kritikerna till att det inte är fler anmälningar, åtal och domar. – Det är inte bara polis och åklagare som behöver lära sig mer om det här brottet eller det här beteendet utan det är till och med våra lagstiftare som i högre utsträckning behöver förstå att det här är ett jättestort problem i vårat samhälle och då måste vi ta det på allvar. Olaga förföljelse är ett samlingsbrott för upprepade trakasserier. Åklagare som P1 programmet Kaliber talat med menar att en förklaring till att det inte är fler anmälningar och domar kan vara att den som stalkar döms för andra brott med lägre straffvärde. Det kan också vara så att gärningarna som ingår i att upprepat förfölja en annan person, tex att ringa eller söka upp någon, tas upp ett och ett i taget och man inte ser sammanhanget.

27 Sep 202135min

Larmen innan Elin tog sitt liv

Larmen innan Elin tog sitt liv

Ingen kollade till Elin på hennes boende trots larm om att hon var suicidal och hon tog sitt liv. Kalibers granskning visar vad som går fel inom vården när det handlar om patienter som begår självmord. Fel som upprepas gång på gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Om en patient mår så dåligt som Elin ska det enligt regionen finnas en så kallad krisplan som ska identifiera risksituationer som kan få en patient att må sämre och beskriva vad man ska göra om en sådan situation uppstår. Det har visat sig vara ett viktigt verktyg i vården av personer som riskerar ta sina liv. Men Elin har ingen krisplan och vår granskning visar att hon inte är ensam om det. Södra Älvsborgs sjukhus anmäler självmordet enligt lagen om Lex Maria. Deras utredning visar på brister i Elins behandling. I utredningen står det att en av de bakomliggande orsaker de hittat är att samverkan med socialtjänsten brast, att det inte fanns tillräckligt kvalitetssäkrade kommunikationsrutiner mellan sjukhus och kommun, mellan de möten de hade. De skriver också att det saknades en krisplan för Elin. Granskningen av över 100 lex Maria-anmälningar visar på brister inom vården av personer som begått självmord. I anmälningarna brister det bland annat i suicidriskbedömningar och dokumentation. Reporter: Sofia Boo Producent och programledare: Annika H Eriksson Slutmix: Jan-Olof Leandersson

20 Sep 202130min

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Kritiserade skolor och nätverket runt dem - med kopplingar till extrema miljöer. Och om personer som säger sig lurats på ett bättre liv. Kaliber följer upp vad som har hänt i tidigare granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

7 Juni 202129min

Djursjukvårdens pris

Djursjukvårdens pris

Kaliber om dem som ska vårda och rädda våra husdjur och hur de utsätts för hat och aggressivitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Din hund eller katt har blivit som en familjemedlem. Samtidigt har priserna för veterinärvård och behandlingar av husdjuren skjutit i höjden – och veterinärkliniker och djursjukhus möter många kunder som ifrågasätter både priser och behandlingar – och ibland kan det bli aggressivt och riktigt hotfullt. När Kaliber våren 2021 bestämmer sig för att titta närmare på djursjukvården är det just priserna som väcker vårt intresse i början. Vi skickar en enkät till drygt 200 veterinärkliniker i tio län runt om i landet och får svar från drygt hälften, 124 kliniker, som drivs av allt från mindre företag till stora koncerner. I enkäten till veterinärklinikerna ställer vi frågor om kostnadsutvecklingen men också om de varit med om situationer då de blivit hotfullt eller aggressivt bemötta från en kund under det senaste året. Drygt hälften, 71 av 124 hade varit det, och drygt hälften av dem som svarade ja upplevde att det blivit vanligare de senaste fem åren. Orsaken till det hotfulla eller aggressiva bemötandet är enligt enkätsvaren ofta diskussioner om priset, men det handlar också om kritik mot behandlingen/vården eller att de inte kunna ta emot kunden när han eller hon önskat. Det förekommer också diskussioner om försäkringsvillkoren. Flera beskriver hur tonläget inte bara märks på plats utan också i sociala medier. De som är missnöjda efter ett besök inom veterinärvården kan inte – som i andra sammanhang – vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden – något som konkurrensverket var kritiska till i sin rapport 2018. Däremot kan de anmäla veterinären eller djursjukskötaren till ansvarsnämnden för Djurens Hälso- och sjukvård om de menar att de gjort något fel. Under 2019 och 2020 gjordes omkring 200 anmälningar varje år, klart fler än åren innan. När vi frågade djurklinikerna om vad de ser som de viktigaste förklaringarna till de ökade kostnaderna inom djursjukvården så uppgav 55 av de som svarat på enkäten att en förklaring är att risken för att bli anmäld leder till extra undersökningar och dokumentation.

31 Maj 202130min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord