Katastrofen vid Villmanstrand 1741

Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

20 Dec 202145min

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.Militärhistoriepodden tar sig denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

6 Dec 202143min

Alexander den Store den nya grekiska armén på export. I sin fars anda tog han sikte mot det Achaemediska imperiet och deras ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.Alexander har med sig har han en armé som består av peltaster, hopliter, och makedonskt, kavalleri, samt stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.Sist Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi Peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med, till en början medborgarsoldater. Mot slutet av peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna började det här mönstret dock ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framförallt introducerades ett lätt och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de skulle försöka ta sig upp för flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.Bild Alexander mosaiken, Faunhuset, , Pompeii. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum, Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

22 Nov 202147min

Japans riktiga inträde i andra världskriget skedde på två fronter. Dels hade man sedan 1930-talets mitt expanderat på det kinesiska fastlandet på bekostnad av Kina. Sedan 1941 engagerade man sig även mot Indokina, Thailand, Singapore och det som idag kallas för Indonesien.Attacken skedde på bred front och den ursprungliga planen handlade i stort sett om att dels ta Singapore, slå ut Pearl Harbor och säkra de oljefält som fanns i holländsk och amerikansk ägo (det som idag ingår i Indonesien och Filipinerna). En viktig del var också att strypa inflödet av materiell till de kinesiska nationalisterna (Chiang Kai-check) som kom från Frankrike och Storbritannien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar programledarna Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet samt idéhistoriker Peter Bennesved vid Försvarets forskningsanstalt.Men hur kunde det gå så lätt för japanerna? De brittiska styrkorna på Singapore var knappast helt utan relevans. Möjligheterna att genomföra en framgångsrik attack mot Stillahavsländerna berodde på omständigheterna i Europa. Indokina (det som idag heter Vietnam) var fortfarande en Fransk koloni. Men efter det att Frankrike föll i tyskarnas händer och Vichy-regeringen instiftades blev de franska styresmännen i Indokina tvungna att ge efter för japanska krav i juli 1941. Med hänvisning till Frankrikes stöd till nationalisterna i Kina via Indokina, ockuperades hamnar och flygfält i Indokina och japan tog kontroll över landets gränser.Genom att japan nu hade full kontroll över franska Indokina sattes britternas försvarsplaner för Singapore, Australien och Nya Zeeland på ända. Eftersom Frankrike också föll hemma i Europa blev det inte heller möjligt att lämna Medelhavet åt den franska flottan, utan britterna var tvungna att stanna kvar. Detta gav japanerna en ödesdiger fördel i det att deras marin och luftstyrkor helt och hållet fick dominera området. Allt var nu upplagt för japanerna. Singapores fall blev känt som en av de tyngsta förlusterna för Churchill, men frågor kvarstår kring i vilken utsträckning detta hade kunnat förhindras, och många är de som beskyllt den brittiska befälhavaren i Malaysia, Percival, för att ha gett upp för lätt.Bild: Trupper från Suffolk regemente överlämnar sig till japanskt infanteri i Singapore 31 januari 1942. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

8 Nov 202147min

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

25 Okt 202149min

Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?I detta avsnitt om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

11 Okt 202151min

I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10 000 och 12 000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret. För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

27 Sep 202144min

Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

13 Sep 202151min