Katastrofen vid Villmanstrand 1741

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan. I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

30 Aug 202153min

Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia, Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

16 Aug 202153min

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

2 Aug 202149min

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

19 Juli 202142min

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

5 Juli 202142min

Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.I avsnitt 43 av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

14 Juni 202149min

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.Kriget till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

7 Juni 202147min

Den franska revolutionen gjorde medborgaren till ett politiskt subjekt. Och den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Det var utifrån detta krav på samtycke som pacifismen växte fram.Under alla tider har det funnits människor som bekänt sig till någon form av icke-vålds princip av moraliska skäl. Ibland kallas denna hållning för ”anti-war” eller ”non-violence”. Inte sällan grundas dessa uppfattningar i religiösa eller moraliska och filosofiska argument, och det finns gott om exempel på tänkare från alla tider som försökt ta avstånd från alla former av krig. Bland de äldsta, och kanske mest kända finns personer som Siddartha Gautama och Jesus från Nasaret.I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om ”Pacifism” och vi frågar oss: Vad är egentligen den politiska pacifismen, och vilken roll har den spelat för militärhistorien?Till skillnad från den mer personligt orienterade livsåskådningen är Icke-våld som politisk rörelse ett ganska nytt fenomen. De första sammanslutningarna för fred växer fram i London, Paris och USA under åren efter Napoleonkrigen och är således inte äldre än 200 år. Ett krigstrött Europa försökte då resa sig ur askan, samtidigt som upplysningsmän framhävde samhällsvetenskapliga skäl till varför freden, diplomatin och multi-lateralt samarbete var så mycket bättre än krig för att driva samhället framåt.Samtidigt hade den franska revolutionen gjort medborgaren till ett politiskt subjekt på ett helt nytt sätt under den här perioden. Den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Men detta hade ju också en baksida. Om kriget hänger på medborgarens medverkan och samtycke, vad händer om han eller hon inte längre vill?Det var ur denna politiska möjlighet som den politiska pacifismen föddes. Så småningom växte ambitionerna till en politisk källa som skulle bland annat leda till nedrustningstraktat, internationella domstolar, men även hjälpa till att ge rösträtt för kvinnor under ett känsligt skede för demokratin. Ordet ”pacifism” myntas för första gången strax efter sekelskiftet, och begreppet kan delvis ses som en spegling av den allmänna militarisering som också skedde samtidigt. Trots detta måste man också fundera på hur lyckad den politiska pacifismen blev. Fick den några konsekvenser i det långa loppet? Och på vilket sätt lever den kvar idag?Bild: Skulpturen "Ickevåld" av Carl Fredrik Reuterswärd, Wikipedia, Creative Commons Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 Maj 202152min